Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 6 Mars 1904 - »Lilla mor» af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILLA MOR.
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.
Ett rödt och tungt moln hängde fram emot
aftonen öfver Petersburg, grårödt som amorf fosfor.
Det likade sig att bli snöfall igen. Detta eviga
snöfall som i många månader legat som en rök
öfver staden, kritat taken, svept bomull öfver Nevan
och lagt ett nytt hvitt schabrak på Peter den stores
häst.
Stämningen var tung och tryckande i den blågrå
dagern, hvarigenom ljusen snart skulle börja skimra.
Det var folktomt på gatorna och ändå var det en
smittande oro i luften, det var som om det
sorlat ut från husen af upprörda röster, det låg
någonting af att-hinna-fram-i-tid-för-att-hejda-en-olycka i
kuskarnes susande färd. Som skuggor in mot
mörkret, jagade af onda samveten. Prospectet var blott
en hvit väg mellan hvita väggar.
Kring vinterpalatset voro vakterna förstärkta och
uniformerade och civile kommo och gingo i bråd
ström som oroade myror. Än en ryttare, än ett
åkdon. Det gick folk och dref däromkring, gom
inte tycktes ha någonting att göra, men det var
herrar från polisen. Man kunde ju inte så noga
veta hvad folk kunde komma att hitta på i denna
villervalla, då man trängde sig närmare omkring
Karen, det heliga hvita Rysslands »lille far», än förut
skulle ha varit tillåtet. Det trängdes folk om
kvällarne med fanor framför Vinterpalatset och bad
enträget att få se honom och tala till honom. För
det mesta var det folk ur de djupa lagren som
stego fram ur tågen och framförde folkskarans
önskan. Och de höga officerarne på balkongen måste
efterkomma bönen och gå in till zaren och säga
honom hvad man åstundade. Och så gick zaren
bort till det vanliga fönstret, som låg så högt öfver
golfvet, att man där ute blott kunde se hans
hufvud och det öfversta af hans axlar. Och därifrån
vinkade han åt dem där nere med handen eller
nickade åt dem med sitt hufvud och då kände
hänförelsen och jublet inga gränser.
Evgenij Zaretski kom en bakgata gående från
det trånga kyffe högt uppe på en vind där han
bodde tillsammans med en studiekamrat och vän
Peter Petroff, liksom han bördig från en liten
afsides liggande provinsstad i Polen, men af en ödets
nyck slungad hit upp till den ryska hufvudstaden
för att läsa anatomi. Han var lång och smärt,
snarare svart än cendré, hade stora blå
drömmarögon, men sådana som kunna bli brännande svarta
under sinnesrörelsen. För öfrigt var han klädd till
hälften som stadsbo, till hälften i en bondes grofva
kläder och under den toppiga skinnmössan gick ett
bredt ärr snedt öfver hans panna, ett rödt ärr som
efter ett sabelhugg.
Han vek in på Ingeniörsgatan och hejdades
plötsligt af en släde som i vild fart susade fram så
att snön yrde. En pälsklädd herre låg lättjefullt
tillbakalutad mot den svarta björnhuden på
ryggstödet. Då han var midt för Zaretski slängde han
sin cigarr så vårdslöst ifrån sig att den träffade
honom på bröstet, kvarlämnande några gnistor, som
hotade att bränna hål på hans röck. Zaretski knöt
näfven efter den bortilande släden och hans blick
blef svart.
»Förbannade dryga pack», mumlade han. Och
därmed var han inne igen på den ständigt
återkommande pinande tankegång, som låg öfver honom som
en mara. Hatet mot den klass, som han genom sin
börd borde tillhöra, men som han var utesluten ifrån
genom sin fattigdom. Öfverklassproletärens känsla
af förnedring och den utkastades trots i medvetandet
om andlig öfverlägsenhet. Minnet af orättvisor,
begångna under de s. k. studentupprorens dagar af
råa kosackhopar mot universitetens ungdom. Och
denna obändiga frihetskärlek, som växt sig än
starkare för hvarje gång han måst taga afsked af ännu
en kamrat, som under eskort sändes upp till de
sibiriska förvisningsorterna, därför att de i sitt
mänskliga kraf på individuell frihet tänkt för stort, för att
det ej skulle innebära en fara för zaren. Zaren som
dag och natt vaktades af Petersburgs påpassligaste
polis i Vinterpalatset. Det var som om den nimbus
af storhet och oåtkomlighet, som hvilade öfver alla
rättrogna ryssars själfhärskare, därigenom i
betänklig grad uttunnats för honom. Och så satt det som
arf i blodet, det där, som Ryssland en gång gjort
mot hans hemland, mot Polen, då hans förfäder
stupade med svärd i hand eller piskades ihjäl af
barbarernas knutpiskor. Det ärr han bar på sin panna
var ett märke, inbitet för lifvet af en kosacksabel.
Skulle han då inte hata! Skulle han då inte vara
tillfreds då faran hotade Ryssland! Det hade
kommit bud om att det gick illa mot de gule där borta
i östern. Skulle han inte då . . .
Jo, nu ska man snart få se, att vi komma till
att duga, tänkte han. Vi komma att bli eftersökta,
hvad det lider. Den sämste blir god nog, då det
blir fråga om att ställa upp folk för att värna
Rysslands intressen och zarens, de som äro oss
vedervärdiga därför att det är de som sända oss till
Sibirien och döda våra viljor och kväfva vår kultur.
Då är det blod, vi ha i våra ådror, godt nog och
man anser nästan, att vi böra offra det med gladt
mod och med stolthet. För Gud och zaren, jojo,
för Gud och zaren!
Men om vi nu för en gångs skull vägrade!
Om vi för en gångs skull ville visa dem, att vår
kultur vuxit så pass högt, att vi inte längre låta
tankar piskas ur våra hjärnor, att vår individuella
frihet inte låter sig kujonera af kosacksablar! Om
vi just nu ryckte upp oss och offrade vårt blod för
vår frihet i stället för det allt nedtyngande
barbarvälde, som i brutalitet och i hänsynslöshet för
människor och människoöden saknade sin like. Och i
och med detsamma såg han Anna Nicolajewnas ögon,
studentskans, som de klippte håret af och tvingade
i väg med en rusig fångknekt. Han skar tänder,
och en vild ed banade sig väg öfver hans läppar.
Inkommen på en bredare gata nåddes hans öra af
en slags sång och, upptagen som han var af sina
egna tankar, såg han endast som genom en dimma
ett svart tåg af människor, företrädda af en
trefär-gad fana, komma sig till mötes. Han drog sig längst
in på trottoaren, där han blef stående och väntade.
Då tåget kom närmare, urskiljde han också
uniformer i dess spets.
Ingeniörselevernas uniformer och så en lång rad
arbetsklädda människor, utskum från Petersburgs
eländigaste hålor, stackare, håliga af svält och blåa
af frost och brännvin, knappast en enda anständig
människa, och alla sjungande, som de ha för sed i
Ryssland.
Innan han hann tänka sig om, var han indragen
i tåget, en arm smög sig under hans och han
började maskinmässigt sjunga som de andra, men utan
att veta hvad det var som han sjöng. Likt i en
dimma drog han framåt, efter kommo de andra.. .
Ett tungt trampande af fötter... af tusendens tunga
fötter .. . Som gingo och gingo .. . Oemotståndligt...
Hvart ? .. .
Han visste inte riktigt. Men kunde de väl nu
gå till något annat och större än till att kräfva ut
frihet och människorätt. »Till Vinterpalatset», ropade
hopen. Ja, till Vinterpalatset, där den höge herrn
satt bakom sina tjocka väggar, vaktad af sina krea-
(Forts. å sid. 366.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
