Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 24 April 1904 - »På skilda vägar» af Signe Lagerlöw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ SKILDA VÄGAR.
Skiss för HVAR 8 DAG af Signe Lagerlöw.
Max Kullberg var född af borgerliga föräldrar och
hade till följd däraf tillbringat sin barndoms- och
ungdomstid i den kompakta majoritetens sköte och
smickrade sig själf med "att vara på det klara med sin
miljö". Men han såg den först i dess rätta belysning,
då han dels genom egna filosofiska reflexioner, dels
genom en skeptisk medicinsk väns påstötningar
undergick hvad han själf på ett bildadt språk älskade att
kalla en metamorfos. Det var som om alla ting och
händelser enat sig för att gifva honom kraft att
af-liugga de blods- och vänskapsband, som höllo honom
bundna vid hans forna lif. Så trodde han åtminstone
själf. Och Max Kullberg var ännu tillräckligt naiv
f jr att stiga ut på trons haf — och drunkna. Fadern,
som på grund af sitt affärsgeni balancerat sig igenom
många kriser och ännu mera på grund af en brutalitet
i samvetet, som frågade efter intet, lyckats svinga sig
upp till en oberoende ställning, började med misstro
betrakta sonen Max’ fria vanor och blaserade
tillbakadragenhet. Att han hade ett godt hufvud förlät han
honom, men att han visade anlag att få ett eget
hufvud grämde och sårade hans fåfänga i den mån som
egenheterna togo sig uttryck i anstötliga domar öfver
häfdvunna nödvändighetslagar. Modern, en liten
förlagd kvinna med dyrbara dräkter och tvifvelaktigt
rena naglar, lyssnade väl på faderns och sonens
resonnemang, men i hennes hjärna fanns blott
möjligheten för en enda slutledning: "Barnen skola vara
sina föräldrar underdåniga i allting\ Det hade hon
lått lära sig af sina föräldrar — och Gud hvad hon
var dem tacksam för deras dyrbara lärdomar, som sakta
men säkert fört henne till denna goda ekonomiska
ställning vid en förståndig mans sida. Ett hus där
inat aldrig saknades, där tjänare kunde anlitas till allt
och där komforten utgjordes af bosättningsmagasinens
dyrbaraste alster — detta var för henne lifvets
välvilligaste välvilja, som man dagligen borde anställa
tacksamhetsbetraktelser öfver. Ej att undra på då, att
hon af mannens och sonens dagliga dispyter gjorde
denna enda lilla grunda reflexion: "Max är olydig".
Men Max stred som en troende. Han kunde
kvartvis sitta och gaffla i vädret och förklara den
märkvärdiga trånad, som drifver människorna att skapa,
den eviga oförnöjsamheten, den bestående
orimligheten i lagarne och i synnerhet den moderna
människans kraf på ett mera ideellt lif.
— Modern människa! utbrast fadern,
grosshandlaren, i det han lade in en half chateaubriand i
munnen. Hvar har du fått den romanfrasen ifrån, gosse
lilla? Jag trodde att människorna i alla tider varit
likadana, födda af moder, bestämda för arbete och
till sist redo att dö, då tiden varit ute.
— Ni äro inga idealister, for Max ut. Ni endast
tänka på att samla pängar och äta er mätta, men alla
högre sträfvanden äro er totalt främmande.
Efter ett sådant obstinat yttrande af förakt följde
en längre och häftigare diskussion, som slutade så,
att Max rusade på dörren och grosshandlaren likaså
ilsken som frågande undrade, om satan själf farit i
kroppen på pojken.
Så förgick en tid, och Max hade hunnit att
disputera sig trött på alla möjliga håll.
— Skräna mindre! rådde medicinaren sin
misan-tropiske vän, då denne sjönk ned i hans länstol och
indignerad berättade om alla människors oförstående.
— Hvad tjänar det till att läsa Voltaire för en tjur,
tror du? Blir du för röd af hänförelse, stångar han
ihjäl dig. Åhnej, lägg dig du på magen och filosofera
i tysthet! Se för öfrigt med sympati på människorna
och förhållandena och döm inte verkningarna utan att
först ha undersökt orsakerna! Och tro framför allt
inte blindt på en mening, därför att en stor man har
skrifvit den! Hvad som för honom var rätt, kan för
dig blifva en skriande orättvisa. Med ett ord: gör
upp din egen lifsfilosofi och behåll den för dig själf!
Max satt och stirrade i sitt glas utan att svara.
Han tyckte, att vännen spärrat vägen för honom på
hans stora härnadståg emot allt det eländiga och
små-futtiga, som störde honom i denna värld. Medicinaren
såg på honom, på hans dystra panna och fientliga
ögon, men ännu mer på hans röda, despotiska mun
och tämligen starkt utvecklade haka.
— Ingen kostföraktare, tänkte han. Jag gaf
honom blott för eldigt vin att dricka och han blef rusig.
När ruset gått af honom, skall han med förstånd välja
ofarligare vinsorter — och blifva medelmåttig. Högt
sade han därpå med ett gycklande småleende kring
sina annars bestämdt slutna läppar:
Du är väl inviterad till Herberts i morgon?
Naturligtvis, men jag går inte, kom det.vresigt.
Man har brutit med det gamla för alltid, förstår du.
Inte tänker väl du heller gå dit?
Medicinaren tuggade cigarretten och såg komiskt
högtidlig ut.
— Jo, vid Zeus! Jag njuter ofantligt af att
iakttaga människornas skådespelaretalang. Fästen är
hvardagslifvets puls, efter hvilken man kan leta sig fram
till centrum, höra världshjärtats slag så att säga.
Konsten är blott att se både djupt och ytligt på samma gång.
Totalbilden beror mest på vårt eget sinnes förmåga att
upptaga och ordna detaljerna, och i detta fall är hvar
och en sin egen mästare. Lifvet är leran, hvaraf våra
händer antingen kunna skapa en gud eller en djäfvul.
— Du är så absolut! Du benämner tingen och
ordnar dem som viljelösa, utan att räkna med alla
de makter, som vi kalla tillfälligheter eller öde, och
som ena minuten kunna slunga oss på stranden och
den andra ned i hafvets djup. Du är förnöjd och
den förnöjde är en dålig tröstare för den, som allting
saknar.
Medicinaren knackade askan af cigarretten och
såg ned i golfvet med sammandragna ögonbryn. Han
ville synbarligen icke fortsätta resonemanget. Max
tog en tidskrift och bläddrade nervöst utan att ens
kasta blicken på de sidor, som flögo förbi. När han
kom till pärmen, kastade han den häftigt ifrån sig och
sade, i det han fattade tag om karmarna med båda
händerna för att resa sig:
— Så snart det gäller att bevisa en åsikt, faller
åsikten som orimlig. Hvad mena alla dessa skräflare,
som tala om sin individualitet, sin oafhängighet, sin
styrka? Knappast har en klocka ljudit, förrän alla
rusa samman, besjälade af en gemensam ésprit de
corps. Och hvarför? — Jo, därför att de veta, att
där massan är, där är torget, och där torget är, där
gifves utsikter till vinst.
Han hade tagit sin hatt och stod vid dörren för
att gå. Medicinaren gjorde en lam gest med handen.
— Du får betänka, yttrade han, att lifvet icke
rör sig med termer utan med påtagliga värden. Vi
kunna icke bortresonera våra behof, men väl våra
åsikter. Behofven äro eviga och oföränderliga, men
åsikterna äro evigt nya och evigt gamla. Vi vilja ha
lifvet själft, icke diskussioner om lifvet, och det är
lifvet som måste lefvas till hvilket pris som hälst.
Max vände sig om och mönstrade sin väns
syba-ritiskt utsträckta figur, smala hufvud och vakna ögon
och det uppsteg en känsla af bitterhet inom honom
484 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
