Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 1 Maj 1904 - »Näsduken i månskensstrimman» af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄSDUKEN I MÅNSKENSSTRIMMAN.
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.
Jag har aldrig haft lätt för att tro på spöken och
har väl inte heller råkat på så värst många i mitt lif,
men det som min vän Vikland och jag upplefde
härom natten i vår stuga är något mer än som jag är i
stånd att förklara med vanliga naturlagar eller med de
fenomen som falla inom hypnotismens och
själfsug-gestionens hemlighetsfulla områden. Låt oss, om man
så vill, kalla det rätt och slätt för spökeri och låt oss
nöja tills en klyftigare kan komma med den naturliga
förklaringen. Under tiden vill jag kort och utan
omsvep berätta hur det gick till, så kan en hvar få bilda
sitt eget omdöme.
Den stuga, hvari vi bo, Vikland och jag, ligger
en half mil in i skogen högt uppe på sluttningen öfver
en liten sjö. Det är en dryg timmes promenad öfver
åsar och myrdrag, där halfmurkna och förfallna
kaf-velbroar förmedla öfvergången, och den lilla stugan
som omfattar ett större rum och kök har förr varit
skogvaktarboställe med en liten täppa utanför som väl
kan ha gett foder åt en ko och en häst samt det allra
knappaste åt den familj som logerade där uppe.
Ingången till vår dagligstuga är genom köket, och
ytterdörren stänges hvarje kväll med en grof hake, som
ej kan aflyftas från yttersidan. Från trappan är utsikt
mot en gammal förfallen loge, som om kvällarna står
där som en öfvergifvenhetens saga, samt ett ramlande
mindre uthus, där förut varit fårstall. Bakom dessa
vidtar skogen åter, en half mil till närmaste bygd.
I dagligstugan, där vi ha våra bäddställen, finnas
tvänne fönster, för hvilka gardinerna rullas ner om
kvällarna, det i köket där ingen bor får däremot alltid
stå obetäckt för att släppa in ljus, för den händelse
man behöfde gå dit ut i något ärende på natten. Från
detta faller en bred, blå ljusflod öfver golfvet då det
är månsken och själfva det lilla rummet är då så pass
ljust att man godt ser alla föremål som befinna sig
där inne från tallrikshyllan till vattsån och kokattiraljen.
Vi hade bott där Vikland och jag under nära ett
år för att i lugn och fred få fullborda oss i våra
studier. Själfva lagade vi vår föda, sopade, skurade,
städade, med ett ord uträttade alla de sysslor som
vanligen annars ombesörjas af fruntimmer. Nere i
bygden skrattade de åt oss och tyckte att vi voro ett
par besynnerliga figurer som kunde lefva på detta
af-söndrade sätt midt inne i vildskogen och vi uppväckte
nog deras intresse inte så litet, så att vi under
högsommaren, då vägarne voro mera trafikabla aldrig ledo
brist på besökande från de närmast liggande byarne.
Vanligen var det dock mest ungdom som vågade sig
upp till oss i vår undangömda fristad.
Men en dag framemot hösten kom en gammal
gubbe upp till oss, hvilken var ute för att söka efter
får, som hade sprungit vilse uppe på skogen. Som
vanligt med våra främmande, som första gången träda
in i stugan, sedan Vikland där gjort sina artistiska
anordningar, satt han länge stilla på den rödmålade
bänken och betraktade än väggarne med deras utkast,
än den öppna spisen med dess målade eldtungor, än
oss där vi mer och mindre besynnerliga dräkter
sysslade med våra arbeten. Men till slut fann han väl
tystnaden väl enformig så att han upplyste oss om
att vi hade "moe granne roser på väggera". Ny
tystnad.
"Men inte skulle ändå jag vilja bo här ensam,
om de så bjöde mig femtio riksdaler", tillade han och
såg mycket hemlighetsfull ut.
"Hur så då, far?" frågade Vikland. Vikland kallar
alla obekanta gubbar för far och alla gamla gummor
för mor.
"Har han aldrig hört hur här spökar?" frågade
gubben och spottade.
"Nääj! brukar här spöka?" frågade Vikland
troskyldigt.
"Om!" svarade gubben, "om! jo det vill jag lofva.
Skogvaktarn som bodde här för förut blef till slut
tvungen att flytta. Att ni inte ha hört något det var
då alldeles för konstigt".
"Nej inte ett dugg", förklarade Vikland.
"Men skogvaktaren såg också", fortsatte gubben.
Och så berättade han alla möjliga hemska historier
om allt förskräckligt som skogvaktarn på sin tid hört
och sett. Om hur det nattetid gick en grå persedel
och sysslade med vedhuggning ute på logen, hur
osynliga händer ströko efter väggarna, hur det dunkade i
spisen och att dörren mellan köket och rummet
öppnade och slöt sig på det mest oförklarliga sätt äfven
om man aldrig så väl lagt på haken föregående kväll.
Nej hvarken Vikland eller jag hade hört eller sett
något.
"Ja ja, det är inte rätta tiden heller", menade
gubben. Det är mest om våren som sådant visar sig
här uppe. Då marken här uppe börjar bli bar och
nätterna blir som en gul skymning."
"Men under höstnätterna då?" frågade jag. "Då
bör det väl vara rätta tiden för spökena att vara ute?"
"Nää, inte här", menade gubben. Här spökade
det mest om vårarne. Det hade skogvaktarn sagt och.
han borde väl bäst veta det.
Jaja, vi kunde inte stå honom till tjänst med
några spöken. Vi skrattade endast åt gubbens prat.
Och många mörka nätter tillbrakte såväl Vikland som
jag ensamma i stugan, då endera af oss för några
göromål kvarhöllos någon längre tid nere i den
civiliserade världen. Och vi glömde snart bort hela
historien. Och så kom då våren.
Medan snön smälte i backen och tufvor började
sticka fram ur drifvan rundt stenarne befann sig
Vikland nere i den närmaste staden för att utföra ett
mera kräfvande dekorationsarbete, som en
grosshandlare där länge tiggt honom om, så att jag fördjupad i
ett större verk låg alldeles ensam inne i skogsstugan.
Ensamheten kändes dock ej nu så tung som under
själfva högvintern, då intet annat ljud här uppe låter
förnimma sig än det enformiga suset från skogarne.
Men nu vaknade världen åter ur vintersömnen, den
ena fågeln efter de andra började låta höra sig och
rundt om stugan började orrspelen i den första skumma
dagningen. Det var ändå ett sällskap och
medvetandet om den allt mer annalkande försommaren höll mig
vid ett jämt och gladt lynne, som inte förlorade något
på det sorglösa i hela min tillvaro.
En natt hände mig emellertid något besynnerligt,
som gjorde mig så orolig, att jag tog min näfverpåse
på ryggen och marscherade de två milen in till
staden, dit jag framkom efter dagningen och väckte
Vikland, som var arg och morrade öfver att bli störd.
Städer äro inte välgörande för Vikland. Kvällen förut
hade han till sent på natten setat och hängt på
stadshotellet. För att lugna honom berättade jag hvad som
händt mig, men jag tror knappt, att han hörde
mycket af det ty allt emellanåt måste jag pigga upp
ho-kom med en armbågspuff i ryggen, hvarpå han
svarade med ett sömnigt grymtande.
"Vet du Vikland", sade jag, "det var bestämdt
de där spökena, som gubben talade om. Tror du
inte Vikland?"
"Hur ska’ jag kunna tro då jag ingenting vet",,
anmärkte han alldeles riktigt, "för rästen är det bara
fåneri det där med spöken."
"Det ska’ du inte säja, Vikland, för du har inte
sett några. Men om du varit ute för detsamma som
jag varit med om i natt, så skulle du kanske vara af
annan mening."
"Kan du inte ha ur dig det då, för förr får jag
väl inte sofva! Kläd af dig och lägg dig på soffan
medan du berättar!" sade han och ref upp filten ur
sin säng och slängde den på soffan. Men jag drog
bara af mig skorna och satte mig hos honom på
sängkanten för att bättre kunna hålla honom vaken.
"Jo ser du Vikland", började jag, "jag arbetade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
