Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 1 Maj 1904 - »Näsduken i månskensstrimman» af E. Walter Hülphers - Luleå domkapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
tioner, och möjligen är det någon släng däraf, som
anfäktar Vikland.
Under den mest intensiva och sura tystnad gingo
vi därför och lade oss, och det dröjde inte länge förr
än Viklands vanliga oljud började. Om det hörde hit,
skulle jag närmare beskrifva Viklands snarkning, ty
den är någonting alldeles enastående. Själf hade jag
mot vanligheten ytterst svårt att somna, kanske var
det månljuset som hade någon del i det, ty vi hade
glömt att draga ner gardinen för fönstret, innan vi
gingo och lade oss, och sen voro vi för lata att stiga
upp igen och göra det, så att det var alldeles ljust
inne i rummet. Jag låg länge och tittade på den
hvita reflexen på tennstaken, men till sist somnade
jag också och sof väl sen djupt och tungt i ett par
timmar eller en god stund efter midnatt.
Då vaknade jag med ens af att någon strök mig
med handen öfver ansiktet och satte mig förskräckt
upp i sängen. Det var lika ljust som då jag somnade,
och Vikland stod bredvid mig på golfvet i skjortan
och stirrade mot dörren.
"Hvad är det, Vikland?" frågade jag nu alldeles
vaken. "Är det någon som smyger utanför stugan?"
"Tyst, hör du inte något?" svarade han. "Jag
vaknade vid att det stod en figur och stirrade på mig
där borta vid dörren."
"Du yrar, Vikland", sa’ jag, och gjorde mig i
ordning att lägga mig ner igen. "Hur skulle någon
kunna göra det, efter som jag lade hakarne på bägge
dörrarne, innan jag gick och la’ mig. För säkerhets
skull kände jag ändå efter att de lågo riktigt på. Gå
och lägg dig!"
"Då läggger du på som en höna", säger Vikland
harmset och pekar på dörren där jag till min häpnad
i månskenet ser att haken hänger afkrokad.
"Då går du i sömnen", säger jag i sammma ton.
"Gå och lägg dig!"
Men jag har knappt fått orden ur munnen förr
än jag blir alldeles stel, där jag sitter i sängen. För
utan ett ljud börjar dörren långsamt gå upp, dörren
som alltid sluter sig af sig själf, när man släpper den.
Springan vidgar sig allt mera, den svärta öppningen
blir allt bredare. Men så långsamt. Och inte ett ljud höres.
"Hvem är det?" säger Vikland barskt, men ingen
svarar, och dörren fortfar allt jämt att öppna sig tills
den till slut står på vid gafvel "Hvem är det?" ropar
Vikland än en gång. "Svara, annars skjuter jag!"
Då ser jag honom lyfta revolvern, som han tagit
från väggen öfver sängen, där några sådana pjäser
hänga mellan gevären. Intet svar. Men i dess ställe
börjar dörren åter sluta sig, lika långsamt och lika
tyst som den nyss förut öppnade sig.
"Hvad fan är detta för konster!" ropar jag och
hoppar ut ur sängen. "Tag hit revolvern, din stolle!"
Och i detsamma jag tar den ifrån honom går
dörren igen med en smäll och jag rusar på den och
står i en blink ute i köket. Inte en människa! Där
ute är nästan lika ljust som om det vore dag.
Inte en varelse! Haken ligger lika säkert för dörren
som den gjorde aftonen förut, men för säkerhets skull
lyfter jag af den och ser ut. Ingen! Gårdsplanen
ligger tom och öde i det skarpa månskenet. Inte ett
ljud, inte en knäppning. Skogen står tigande och
svart och sofver.
"Ser du någon?" hör jag Viklands stämma
därinne.
"Du kan ju komma hit själf och se efter", svarar
jag och stänger dörren till det yttre.
Och Vikland kommer ut till mig och vi
genomsnoka noga hvarje vrå och göms le utan att finna
något. Vi titta under bordet, kika bakom förhänget,
under hvilket vi ha våra kläder hängande, söka i
spisen och inne i själfva bakugnen. Inte ett tecken till lift
Men med ens stannar Vikland med ett utrop och
böjer sig ner.
"Hvad är det här för en trasa? Den har jag
bestämdt aldrig sett här förr, är det din?"
Och jag går bort till honom och ser honom stå
nerböjd och betrakta en näsduk, som ligger midt i
månskensstrimman från fönstret. Jag ser en liten
blodfläck på den och efter en stund upptäcker jag
äfven monogrammet.
"Hur i herrans namn har den kommit hit?" säger
jag, och jag känner hur bestörtningen tar mig, ty jag
är alldeles viss på att den näsduken med sin lilla
hemlighet ligger väl inlåst i en skrifbordslåda många
tiotal mil därifrån och till hvilken jag ensam har
nyckeln. r
"Det är ett N och ett B på den och så är dä«
en blodfläck", säger Vikland. "Känner du till den?
Men jag är för häpen att kunna svara och böjer
mig hastigt ned för att taga upp näsduken. Jag räcker
ut handen och — famlar efter en ljus fläck på
golfvet från rutan.....
Foto, Tegström, Luleå. LULEÅ DOMKAPITEL, KlieM : Kern. A.-B. Bengt Silfversparre sthlm—Gbg.
i hvilket det nya stiftets i dessa dagar installerade biskop intager säte som ordförande, bör vara af ett aktuellt intresse. Vi namnteckna
ledamöterna från vänster å fotografen: Lektorerna C. Svedelius och J. A. Lagermark, Domprosten O, A. Wester, BISKOP O.
BERGQVIST, Rektor K. A. Fredholm samt Lektorerna G. Norelius" och H. Wallin. Stående: Amanuensen F. Engelmark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
