- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 5 (1903/1904) /
526

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 15 Maj 1904 - Tre bortgångna kulturens stormän

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TRE BORTGÅNGNA KULTURENS STORMÄN.

EFTER PORTRÄTT.

MAURUS JOKAI. FRANZ VON LENBACH. ANTON DVORAK.

MAURUS JOKAI.

UNGARNS NATIONALHELGON.

Med Mauras Jokai gick en af de allra
sista märkesmännen från det flydda seklets
Sturm- und Drangperiod ur tiden, en af
dem, som kämpat med både svärd och pänna
och som var sina idealer trogen till slutet,
en af dessa sällsynta personer som kämpat
i solskenet under hela sitt lif.

Son af en advokat, föddes han i
Ko-morn den 19 febr. 1825, uppfostrades i
Pressburg och slog sig sedan ned i Budapest för
att studera juridik. Stillasittandet vid boken
var dock något han ej kunde föredraga.
Han visse ju att det var något i görningen
därute, något som länge sjudit i sinnena
och som måste taga sig nttryck i handling.

Den unge Jokai var en hetlefrad
frihets-svärmare, och han ville också hafva sitt ord
med i laget. Därför lämnade hau
studiekammaren och kastade sig tappert midt in
i händelserna. Endast 21 år gammal blef
han redaktör för en af hufvudstadens
tidningar, där han i början af Ungarns resning,
år 1848, proklamerade "Pests tolf artiklar".
Samma år hade Jokai gift sig med den
ryktbara skådespelerskan Rosa Laborfalvi.

Lajos Kossuth, diktatorn, hade uppsagt
huset Habsburg tro och lydnad. Sandor
Petöfi sjöng sina eldiga frihetssånger för
ett folk i vapen, och Ungarn drömde för
kanske sista gången om en själfständig
plats bland nationerna.

Sedan general Görgei öfvertagit
diktaturen, drabbades emellertid de upproriske
af slag på slag. Ryssland sände under
Paskievitsjs befäPen härtill Österrikes hjälp,
Petöfi stupade — såsom man tror —ty hans
död är en gåta — vid Szegesvar, och strax
efteråt tvangs Görgei af ryssarne till
kapitulationen i Villagos 1849.

Vid underrättelsen om kapitulationen
satt Jokai och åt middag med en af sina
politiska vänner.

— Hvad skola vi taga oss till? utbrast
Jokai.

— Det är mycket enkelt, svarade hans
vän, gick ut i nästa rum och sköt sig.

Jokai ämnade på samma sätt gå sitt
öde i förväg, då hans hustru, som begifvit
sig till lägret, genom försäljningen af sina
diamanter lyckades bereda honom en utväg
att undkomma.

Efter fredsslutet har Jokai mestadels
varit bosatt i Budapest, i egenskap af ledare
för ett af landets största politska organ.
Därjämte har han oafbrutet deltagit uti det
politiska lifvet, först som deputerad och på
gamla dagar som ledamot af magnattafeln.

Hans popularitet, hans välgörenhet och
hans förmåga att känna alla, de stora
minnena som knöto sig vid hans person, hafva
skaffat honom namnet "Ungarns
national-helgon". En magyar är stoltare öfver att
hafva mottagits i den lilla vackra villan vid
Bajsa-Utzca än i det käjserliga Hofburg.
Och hans 70-årsdag 1895 firades landet
rundt såsom en nationell högtid.

Utom sitt fädernesland har han gjort
sig mest känd genom sina skönlitterära
arbeten, romaner, berättelser, skådespel, hvilka
till ett ett antal af flera hundra lästs med
förtjusning världen rundt.

Änkling sedan många år, förlofvade sig
i augusti 1899 den då 74-årige Maurus Jokai
med en 18-årig aktris Arabella Nagy, med
hvilken han sedermera gifte sig. Detta
väckte ofantligt uppseende, särskildt genom
hans dotters förbittrade protest mot faderns
nya äktenskap.

Ungarns "grand old man" publicerade
emellertid omedelbart ett mycket dråpligt
"försvar" för sitt djärfva tilltag att vid så
framskriden ålder åter knyta hymens band,
hvarefter en försoning åvägabraktes mellan

de stridslystna släktingarna.

*



Det meddelade porträttet är egenhändigt
skänkt till den, som skrifver dessa rader,
vid ett besök i Budapest hos "Ungarns
na-tionalhelgon". — Topsöe har rätt då han
säger att "framstående personer blifva
älskvärdare med åren".

Ty af revolutionens barske och
fruktade hetsporr blef omsider den allra
muntraste och älskvärdaste herre, hvilkens
ålderdom värmdes af ett älskadt folks odelade
vördnad och tacksamhet, och hvilkens minne
i trofast hågkomst bevaras af alla dem som
haft äran sammanträffa med denne
vördnadsvärde gamle, öfver hvars hufvud en politisk
dödsdom en gång hvilade.

—st —st.

FRANZ VON LENBACH,

kanske den berömdaste af senare tiders
porträttmålare, var född i Ober-Bajern 1836.
Ursprungligen var han murare, och ritade
väl knappast andra "gubbar" än dem som
yrket i allmänhet älskar att anbringa som
tillfälliga väggprydnader på ställen där de
arbeta. Det visade sig emellertid att det
var ett svalg befäst mellan Lenbachs
gubbar och kamraternas, och så följde den
unge muraren fingervisningen och blef —
konstnär. Han var 17 år, när han slog om,

och det dröjde en tid, innan han trefvat
sig tillrätta i det nya landet. Men sedan
han väl en gång fått vägen klar för sig, gick
han med stora steg fram mot sin
berömmelse. Morgongryningen i hans konst
betecknas af en 1858 företagen Italia-resa.
Hans färgtörstiga själ fråssade bland
venetia-narnas praktfulla dukar, och han fick
genom detta studium underlag för sin egen
kolorit. Sedermera kallad till Weimar som
lärare kom han att fördjupa sig i Rembrandt,
och från den stunden kan man säga att
Lenbach funnit sig själf i de mättade, men
dämpade ackord som känneteckna hans
alstring. Den bekante baron v. Schack
uppmärksammade honom tidigt och satte
honom genom sin frikostighet i stånd till att
genom resor i Italien och Spanien
ytterligare vidga sin synkrets.

Bismarck är den som Lenbach målat
oftast och bäst. Jämte Bismarck har man
ett helt galleri af samtidens största män,
förevigade af Lenbachs mästarhand. En
Moltke, en Richard Wagner, en Helmholtz,
en Liszt, en Gladstone.

Lenbach var sedan 1884 ledamot af den
svenska konstakademien.

ANTON DVORAK

blef lyckligtvis icke slaktare och
värdshusvärd, såsom hans far, hvilken idkade dessa
båda hederliga och lönande
sysselsättningar, egentligen hade afsett. Utan när
stugan blef för trång ach byklockarens vetande
nådde sina trånga gränser, begaf sig Anton
till Prag för att drifva sin vilja igenom och
bli musiker. Underhåll fick han skaffa sig
själf, och det gjorde han också genom att
spela altviolin i ett kapell. Under tiden
iakttog han och lärde och förkofrade sig i
tysthet, tills han en vacker dag fick
kompositionen "Die Erben des weissen Berges"
för kör och orkester uppförd och sa godt
som med ett slag hade ett kändt namn.
Förnämligast med hjälp af det intresse som
Brahms och Bulow visade honom, bröt han
sig sedan hastigt fram till internationell
berömmelse och hans slaviska danser och
orkestersymfonier höra till det, som man
ofta återfinner på våra konsertprogram.

Dvorak var på sätt och vis en
gåpåare-natur som äfven inom musiken kunde ta
sig försvarliga friheter. Men sådant varder
alltid den människa förlåtet som vill något
eget af ett varmt och öfverflödande hjärta
och Dvorak var just en dylik personlighet.

Dvorak var född i Böhmen 1841. Jämte
Smetana, hans lärare, räknas han till sitt
folks störste komponister.

— 526 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/5/0544.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free