Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 15 Maj 1904 - »Öga för öga och tand för tand» af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OGA FÖR ÖGA OCH TAND FÖR TAND.
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.
Från en klar stjärnhimmel nedhänger en mängd
gula, fosforescerande ljusknippen, som tyckas fladdra
i väg från öster till väster likt vecken af en duk soin
häftigt skakas. Öfver de vida myrarna, där snön ligger
manshög öfver dvärgbjörkskogen skjuta gula och
blågröna flammor som om strömoln, små strömoln
ständigt draga förbi månen. Men det är ljuset från
norrskensflammorna som dansar öfver den blå snön. Luften
är klar, bitande kall och grön som spädt vårgräs.
Skogen är stel af frost och tung af snö med
fantastiska former. De unga granarne se ut som om de
helt klädt sig i pälsar af harskinn, på hvilka endast
ett par tre öppningar här och där låta oss se skymten
af frostbitet, svartgrönt barr, stenarne bilda oerhörda
tufvor på hvilkas norra sida ligga mjuka blågrå
skuggor. För öfrigt ser det ut som om stjärnhimmelen
sänkt sig ner till jorden. Öfver allt gnistra stjärnor,
blå, hvita, vingula och röda, långt bort på en väldig
enbuske som nertyngd af snö likt en heraldisk
gripklo sträcker sig efter en gnistrande smaragd, lyser
själfva Karlavagnen. Inte en vindfläkt, men långt
inne i skogen ljuder ett sorl af människoröster. Det
drager sig öfver åsarne ner mot fjällfloden, där den
gör en stor krök strax nedom det tredje vattenfallet.
En mil därifrån ligger en liten träkyrka ute på en
udde högt öfver älfven. Där sofva finnbönder och
lappar sida vid sida broderligt den långa hvilan,
under små, lutande och halft öfversnöade träkors.
Öfver åsarne drager ett följe af sju män, två af
dem äro lappar och klädda i renkoltar. De löpa på
skidor och draga efter sig en flaksläde, på hvilken en
svartmålad kista är fastsurrad. I den ligger gamle
Paavo Ilko som dog i lungsot, och nu skall han ned
till kyrkan på söndag. I två veckor har han stått på
logen och väntat på att grannarne skulle få tid att
hjälpa den unge Paavo med skjutsen, så att han är
väl tillfrusen och hård som sten, där han ligger med
händerna sammanknäppta öfver bröstet. Locket är
ännu endast löst påskrufvadt, ty nere i kyrkbyn är det
kanske någon som vill titta. För Paavo Ilko har
på sitt sätt varit en vida berömd och märklig man.
Han har en gång sutit inne på fängelse så långt
söderut som i Luleå för olaga älgskytte och han var
bekant och eftersökt för utomordentligt vackra
vargskinn.
På sistone blef det allt mera skralt med honom
och han kom aldrig mer med sin fot ner till
kyrk-bygden. Hostan tog makten af honom och lade
honom ändtligen på sotsängen. Och så hade han då
gjort sitt som Paavo Ilko den äldre.
Och nu drog han ut från gården med större stass
än han kanske haft någonsin förr i sitt lif. Sju
skidlöpare för dragrepet, som i två dagar släpat honom
fram öfver åsarne. Och nu var det på den tredje
och sista.
På den långsträckta myr som sträcker sig från
Narrasjock, eller är det Tuollas, nästan ända ner till
Radpaskoski stannade plötsligt förlappen med en sväng
åt sidan och lntade sig ner öfver snön. De andra
männen häjdade sig också, så att släden stannade,
och vände nyfiket hufvudena mot lappen, dock utan
att släppa dragrepet.
"Hvad är det Nirjla?" frågade de.
"Det är nog vargen", svarade denne. "En, två,
tre, ser jag, en hel skock också. Vänta litet!"
Han lutade sig än djupare ned, i det han drog
af sig renhandsken, och med den bara handen kände
han i några af spåren.
"Nygångna!" sade han och rätade upp sig igen.
Öfverläppen blottade ett par spetsiga hörntänder som
om han stått i begrepp att hugga dem i kött.
Nu är hatet mot vargen så stort att männen genast
släppte dragrepet och samlade sig i klump omkring
lappen. Några af dem togo bössorna från ryggen,
ett par andra gingo i nedhukad ställning som Nirjla
nyss och kände på vargspåren. Petrus Ullonen gaf
tigande Paavo Ilko den yngre en blick. Denne såg
på kistan ett ögonblick och därfrån på vargspåren,
han tycktes strida med sig själf. Men efter en stund
skakade han på hufvudet och återtog dragrepet.
"I morgon", mumlade han, „då gå vi vidare då!"
De som aftagit bössorna slängde dem åter öfver
ryggarna. Och tåget satte sig åter i sakta gång upp
mot åsen.
Men just som de kommo in bland de första
björkarne och videbuskarne, blef det dån och lif därinne.
En älgko och en kalf sprängde snedt förbi dem så
att snön stod efter dem som en tät rök. En af
karlarne hann att få upp geväret och sände ett skott in
i snömolnet, och inom ett ögonblick voro alla
männen på spåret, ty nu vädrade de blod och mat som
dög att äta.
Det hade vargen gjort också, därför hade de nyss
löpt fram där nere i flock.
"Här och här och här!" skrek den som skjutit,
och när de andra susade fram till honom sågo de
rödt på snön. Då började de flyga fram och tillbaks
öfver snön som en flock sökande hundar, de satte in
i skogen, skildes åt och följdes åt par om par, tre
karlar för att drifva, två par för att genskjuta utför
branterna.
Gamle Paavo Ilko skulle själf ha kommit med,
om han kunnat komma upp ur sin öfvergifna kista.
Utför en ås kommer Paavo Ilko följd af Nirlja
Kiddok, en af lapparne. Det går i susande fart öfver
den hårdt packade snön, så att de ha svårt att väja
för buskarne där i branten. Framåt bara för
brinnande lifvet, ty till höger om dem dånar och brakar
det inne i skogen. Det är älgarna, det gäller att vara
före dem nere på myren.
Snön är hård. Den bär skidorna men håller inte
för smala älgben, framåt bara och var inte så noga
med att väja för kvistarne! Mössan din får du söka
rätt på på återvägen, Kiddok, då du inte såg till, att
den satt fast på hufvudet, då du gaf dig i väg.
Och de krypa ihop som bollar på skidorna och
träden tyckas buga ihop sig på sidan om dem, räta upp
sig igen och dansa ett halft hvarf rundt då de hafva
dem bakom sig. Snön frasar mot skidbrättena, deras
ögon stirra kallt och grått framför dem, andedräkten
är skälfvande, som då man försöker stå i vatten,
hvarenda sena är spänd. Till höger dånar det och brakar
af afbrutet ris. Utför, utför. . . Med ett hopp flyga
de ut i myrkanten, svänga in i snåren. Ned på knä!
I en blink hafva de bössorna framme. Pulsarna slå.
Paavo andas in ett djupt andedrag, försöker tvinga
andedräkten att bli längre, hans hand darrar. Han
makar sig in till en stam och tar stöd. Det är tyst,
älgarna ha stannat eller ha de gått en annan väg?
Drefkarlarne ropa. Ha, där rullar en gråbrun skymt
mellan träden. Älgarne ha villrådiga stått och sett
på dem, men nu rusa de iväg utefter myrkanten. Det
är omöjligt att se annat än skymtar för småskogen.
Då smäller Paavos bössa och smällen dör under
den hvita krutskyn i ett sprödt eko. Det brakar
fortfarande i småskogen af gallopperande älg. Har han
bommat? 1 väg bara! Och i väg bär det efter de
stora dnbbelgroparne kring hvilka snöstycken äro vidt
kringkastade. Små högar af mjuk fin snö. "Där är
han." Det är älgkalfven. Han har gjort en
kullerbytta i detsamma han föll och ligger på rygg med
den hvitgrå buken upp och knäna i vädret.
— 533 —
(Forts, å sid. 534.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
