Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 26 Juni 1904 - »Gamle Max berättar. III. Leken med hjärtan» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAALE AAX BERÄTTAR.
III. LEKEN MED HJÄRTAN.
EN HISTORIA FRÅN PRÄRIEN, FÖR HVAR 8 DAG AF ALLEN MACKLIN.
I berättelsens början i föregående nummer — detta till ledning för dem som icke läst densamma — omtalar allas vår vän kapten
Max, under en resa å en Norrlandsbåt, hur han under vistelse å% prärierna sammanträffade med en amerikansk bankirfamilj,
däribland befann sig en ung excentrisk dotter som påstod sig vilja visa sin makt t. o. m. öfver de vilda cowboys som just kommo dit
i och för en stor täflan. Här nedan vidtager berättelsen när hennes bror, unge Mills, sändts ut af henne för att hämta upp en af
■dem. i och för introduktion.
— Mills junior tycktes, uppriktigt sagdt, inte
vidare lifvad för kommissionen. Han stod och bet i
sina ljusa munstascher och såg på henne ett par
minuter — minen var litet konstig — men då ryckte han
på axlarne och gick. Jag såg honom blanda sig i
hopen och växla ett par ord med den ene och den
andre; så sade han något åt värden, det bars ut nya
flaskor och jag kunde förstå att han bjöd på wisky
öfver lag. Hur han bar sig åt vet inte jag — de där
vilda pojkarna har sin stolthet och låta inte huttia
med sig i allmänhet; det är just ingen lätt sak för
■en främmande att komma dem inpå lifvet och jag vill
inte råda någon att ta sig några beskyddareminer
■eller några friheter gent öfver dem–men så
hade han väl en magnet i bakhåll också, som drog,
skall jag säga–nog sagdt: inom några minuter
var han såta kusinen med hela baket, efter hvad det
tycktes, och det dröjde inte lång stund innan han
mycket riktigt kom instigande med den långe ryttaren
som miss Käte utpekat. Det var ett underligt par
skall jag säga — du milde Bums! — rakt som
varelser från två olika planeter. Unge Mills liten och
ljus och spenslig, putsad och fin och välborstad med
sitt hvita linne och sin styfva höga skjortkrage,
korrekt från topp till tå, städad och prydlig, ett sådant
där riktigt klubb-blomster, som bara kan växa upp i
storstädernas drifhusluft — litet försmädlig med
monokeln i ögat, litet blaceradt öfverlägsen i minen,
men öfvermåttan höflig i alla fall, fast inte vidare
road af upptåget–-och så den andre: — bara
pojken egentligen, han kunde inte vara mer än en
nitton, tjugo år på sin höjd, men ett rent
praktexemplar af fullmogen manlig styrka och skönhet i alla fall,
en sådan där ursprungsmänniska som det rent af gör
godt i ögonen att se ibland bland alla förfuskade
kopior af Guds beläte som spatserar omkring här i
världen — men inte någon salongspolityr, det vore
synd att säga — — Förmodligen hade han något
spanskt eller franskt blod i ådrorna, det syntes på
hyn och ögonen; men eljest var han typen för en
sådan där ung angloamerikan som i mitt tycke rent
kroppsligen åtminstone är något bland det finaste i
karlväg som världen hittills producerat — smidig och
härdad som en stålklinga från topp till tå, käck och
hurtig, frisk och sund och ofördärfvad och klarögd
som ett barn.–Jaja, inte för jag vill skryta, men
min Jack är verkligen ock något i den vägen, om jag
skall säga det själf, tack, lof och pris — Gud signe
honom!–-Ja, ursäkta, det hörde då inte hit
för resten–beg pardon —!—
— Nå, det blef presentation efter alla konstens
regler. Präriegossen höll god min, fast jag såg hur
blodet sköt upp i de mörka kinderna på honom och
han gaf unge Mills en snabb blick från sidan liksom
för att se om det var meningen att drifva med honom
— var nog inte van vid sådant gyckel–men så
började miss Käte le och stråla och då blef det nog
hvarken ögon eller tankar för annat — undra på det!
— Det var ferm expedition. Inom tio minuter var
han i öfver öronen, stackars pojke — det
behöfdes inte så mycket, hon kunde ha sparat hälften
af sina trollkonster, den lilla häxan — — Men den
sorten hade nog inte förekommit i hennes praktik
förut och hon kände sig för — — Nej, inte för det
jag tror det var någon beräkning med i spelet, gud-
bevars — sådana där små fjärilar hvarken tänka eller
beräkna, de handla af ren instinkt–- och det som
gör dem så farliga är nog det att de alltid bli en
smula förälskade själfva, så där bara till husbehof för
tillfället, så det verkar så mycket mera öfvertygande
på vederbörande -— — jojo men, det är så det —
hjärtats ilfundighet är stor, den –-och pojken var
för resten vacker och ståtlig nog i sin unga
manlighet för att sätta en smula värme i blodet på hvilken
kvinna som helst, med förlof till sägandes.
Till en början dref hon sitt lilla spel med oss alla
tre, jonglerande med oss som man ser japanska
akrobater göra med kulor–alltid två i luften och en
i hand eller också i luften med alla tre på en gång,
utan att man rätt vet hur det går till eller märker
knepet. Men så småningon ledsnade hon på den
leken, lät oss andra falla och rulla hvart vi behagade,
medan hon bara höll sig till honom. Mills stod och
såg på en stund — så ryckte han på axlarne igen,
tände sin cigarr och drog bort framåt verandan; men
jag satt bra där jag satt, tyckte jag, och kunde inte
inse hvarför jag skulle genera mig då de inte gjorde
det — det är ju alltid lärorikt nog att se på, så’nt
där och jag hade så nyss varit i elden själf, förstås,
att–nåja; jag tänkte både ett och annat och
det gjorde mig ondt om pojken — men —
erfarenhet är en nyttig ting och barnet får lof att bränna sig
innan det lär att sky elden, som man vet, — allså:
det fick ha sin gång och det tillkom inte mig att
blanda mig i spelet.
— Kände förresten så innerligt väl igen alla de
små knepen, blickar och leenden och stora ögon och
långa ögonhår — halföppna läppar och O! — och Ack!
och då och då ett klingande skratt — alla pilarna i
kogret, den ena efter den andra, och alla träffade de
pricken — lita på det!
— — Han stod stödd mot en af verandens
pelare, spänstig och smärt, ena handen hvilande på
räckverket, den andra med tummen vårdslöst
instucken i patronbältet, medan hon satt framåtlutad i
stolen och såg upp på honom som om hon inte haft
ögon för något annat i världen–kan inte nekas
att de voro ett vackert par. Efter en stund gjorde
hon ett tecken åt honom att han skulle sätta sig och
han slog sig ned grensle öfver stolen framför henne,
med armarne korslagda på ryggstödet, så att han
kunde se henne rakt in i ögonen — hans egna blef
allt större och svartare ju längre det led, tyckte jag,
och det var inte utan att jag tänkte att en eld sådan
som den som nu lyste ur dem är lättare att tända
än släcka–-det kunde bli en farlig lek för mer
än en — — —
— Hon frågade och frågade — fick aldrig nog
och bad alltjämt om "mer! mer! —" Jag kände ju
tonfallet–och han satt där och bara stirrade på
henne som förhäxad och berättade på sitt
prärielands-språk med slangord och uttryck af hvilka hon
säkerligen icke förstod hälften, om lifvet därute på de stora
grässlätterna — om de ofantliga kreaturshjordarne,
som han och hans kamrater hade under sin vård, —
och nätter under veckor och månader tillbragta under
bar himmel med den stora filten som både bädd och
täcke, — om lönnmord och öfverfall af lömska,
smygande indianer — om vilda ridter och halsbrytande
äfventyr — om dödande torka och vattenbrist och
— 621 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
