Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 10 Juli 1904 - Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF CEDERSCHIÖLD.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
I språkets örtagård finnas många trädgårdsmästare.
Strängt taget fuska vi alla i yrket. Vårlökar,
tusenskönor och förgät-mig-ej äro vi alla behjälpliga att
draga upp på rabatterna. Men själfva ordnandet af
rabatterna, skötseln af språkets rosenbuskar,
ympnin-gar och korsningsförsök mellan olika arter anförtro vi
åt särskilda mästare.
Dessa mästare bry sig sällan om att tala med oss
om sitt arbete. De arbeta med biets intuition och
hafva ett förunderligt väderkorn för hvar honungen
finnes. Resultatet af deras arbete, trädgårdens prakt
och ans är allas gemensamma glädjeämne. Och de
flesta nöja sig med den välbehagliga känslan af att
allt är ganska godt.
Men andra finnas, som utan att vara födda till
språkmästare, icke nöja sig med att tanklöst bryta sina
tusenskönor och lättjefullt insupa doften af rosor, som
andra odla. Deras tålmodiga öga gör de skönaste
eller underbaraste fynd i hvardagsblommornas krets, och
eftertanken ledes in på frågan om sammanhanget
mellan de stolta och de anspråkslösa i örtagården.
Med andra ord: språksnillena, de stora författarna,
äro de som samla skatterna åt oss; språkforskarna,
ofta äfven de snillrika i sin vidsynthet och
beundransvärda i sin flit, föra våra räkenskaper. I vår
tacksamhet mot de förra få vi icke glömma hvad vi äro
skyldiga de senare.
I sin uppsats om "Döda ord" berättar professor
Cederschiöld anekdoten om läraren, som komparerade
adjektivet död. Han hade frågat i klassen, under
hvilken svensk konungs regeringstid en viss händelse
inträffade, och fått svaret "Gustaf Adolf". Men han
var ju redan död! Och när då lärjungen gissade på
Gustaf Vasa, ropade läraren i hastigheten "Han var ju
ändå dödare!"
"Många", skrifver professor Cederschiöld, "hafva
hjärtligt skrattat åt den förkastade komparativen och
funnit den alldeles orimlig. Färre äro väl de, hvilka
i detta uttryck funnit något som framkallar ett
allvarligare begrundande".
Så är det. Och dock lönar det sig att sätta
förstoringsglaset till. Denna lilla ovanliga form af ett
vanligt ord kan gifva icke endast språkfilosofen utan
äfven tänkaren på lif och död att fundera på.
Ibland betraktas språkmännen som en sorts
kommission med själftagen myndighet för upprättandet af
mer eller mindre tryckande lagar för språket. Fast
nog hafva språkmännen mest själfva fått erfara, att de
icke äro laggifvare utan laglydare. Deras uppgift är
att söka tolka den dunklaste af Codexar, icke att stifta
någon ny. Ett sådant arbete som professor
Cederschiölds "Om svenskan som skriftspråk" är det
klaraste vittnesbörd om "then högh-vyrdelige matronas"
— för att begagna Stiernhielms uttryck om svenskan —
urgamla rätt att gifva sig själf lagar.
Utan historiska språkkunskaper ingen språkfilosofi.
Därför rotar vetenskapsmannen i luntorna — de dödas
afskräckande sarkofager enligt den populära
uppfattningen. Men, säger vetenskapsmannen, den I trodden
död, lefver. Det är icke förfädernas andar, som vi
dyrka, inga tomma spöken. Språket, allas vår store
vän, är födt af okända föräldrar. Men dess ungdom
är icke okänd, och ser jag noga till, kan jag få reda
på icke så få belysande drag från dess förgätna
barndomstid. Vill jag förstå det, måste jag känna något
om dess utveckling. -— Och gifva vi oss tid att lyssna,
kunna vi få höra mycket nöjsamt och intressant - af
en god berättare.
Prof. Cederschiöld är just en sådan god berättare.
Han kan ge oss boksluten utan att trötta oss med
beskrifning på räkenskapsföringens mödor, han kan
samla brottstyckena ock sätta ihop dem till de lusti-
gaste figurer. Det säger sig själft att sådant
förutsätter en alldeles särskild begåfning utom den öfriga.
Förmågan att finna är icke förmågan att gifva, och
det vill särskild konst till att vara gifvare på ett
behagligt sätt.
1 detta sammanhang böra tvänne arbeten af prof.
Cederschiöld framhållas. Det ena är det redan nämnda
"Om svenskan som skriftspråk", den andra "Om
kvinnospråk och andra ämnen". Båda syssla med i hög
grad intressanta ämnen och utmärkas af en lugnt
flytande, ofta godmodigt humoristisk stil.
I en uppsats "Framsteg i språket" i det
sistnämnda arbetet aflägger prof. Cederschiöld på sätt
och vis en trosbekännelse, som visar, att han tillhör
de unga språkmännen, som i motsats till de gamla
icke vilja kufva en naturlag, utan nöja sig med att
utreda alla hvarför? de kunna:
"Det är icke ovanligt, att den naturliga, sunda
instinkten finner det rätta långt förr, än vetenskapen
med sin långsamma, försiktiga — men därför också i
längden säkra — metod kan göra det. Ganska många
af de resultat, som vår tids vetenskap vunnit, gifva
den gamla folkliga meningen rätt och den äldre
vetenskapen orätt... Den nyaste vetenskapens resultat
går i samma riktning, som alltid förefallit mina läsare
själfva naturligast och rättast, ehuru det stått
annorlunda i deras gammatika."
Arbeten af mer eller mindre exclusivt vetenskaplig
art hafva vi af prof. Cederschiölds hand äfven många. Så
t. ex. "Fornsögur sudrlanda", kanske hans
värdefullaste arbete, och "Medeltidsberättelser","De gamle
isländske skindbøger", "Om grundtalens lexikaliska
behandling" och "Studier öfver isländska
kyrkomål-dagar på Fristatstiden". Tills, med Gering och Mogk
har han 1891 ff. utgifvit" Altnordische Sagabibliothek".
I vårt svenska orboksarbete har prof. Cederschiöld
tagit verksam del. För att försvara och förklara hvad
som på detta betydelsefulla område presteras är det
han skrifvit sina båda uppsatser "Om de senast
framställda fordringarna på en historisk ordbok" och
"Några meddelanden om Svenska akademiens
ordbok". Och prof. C. är sedan 1889 medarbetare i den
stora ordboken öfver svenska språket, för hvars
värdiga framträdande han med sin samvetsgranna
forskning och grundliga ämneskännedom varit af stor
betydelse.
Men en högskoleprofessor får icke endast vara en
reproducerande och producerande vetenskapsman. Han
måste äfven vara lärare.
När studenten kommer till universitetet för att
studera nordiska språk möter honom först det alldeles
nya arbetet med fornsvenska och fornisländska språken.
Det borde vara själfklart, att den undervisning, som
först meddelades honom, vore direkt handledande med
oupphörliga praktiska tillämpningar af inhämtade regler
och ideligt kontrollerande af att nödiga
grundkunskaper verkligen inhämtats och riktigt uppfattas. Men
detta strider ju mot det "fria" studiet? Studenterna
skola väl icke underkastas läxförhör som skolpojkar?
Också nöjer man sig med — ibland — att föreläsa,
d. v. s. diktera hvad som redan i de flesta fall finns
i tryck tillgängligt i ett ämnes abc, till stor fördel för
den akademiska friheten, men med åstadkommande
af tidspillan och planlöshet i studiet. Prof. C. är dock
för mycket pedagog för att icke praktiskt hjälpa sina
lärjungar i och fordra af dem konsten att gå, innan
han uppmanar dem att springa. Härmed bidrager han
till att hos iakttagaren af Göteborgs högskola förstärka
det intrycket, att högskolan har en afgjord tendens
till större ändamålsenlighet för nykomlingens studier
än de gamla universiteten med sitt stora lärjungeantal
och sina -— ärevördiga traditioner.
— 650 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
