Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 17 Juli 1904 - »Kyrkklockan» af Sti Hög - O. A. Qvam †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
TT (Forts. fr. sid. 674.)
klart. Hvad gör det, att han är femtio år och håller
på att bli skallig, när han har dubbelt så många
tusen kronor, som han har år.
Hon satt med till hälften bevändt ansikte och
doppade årspetsarna sakta i vattnet. — Tycker du,
att jag skulle vara klok? — frågade hon.
Han såg ut, som om det bö’jat koka inom
honom. — Jag tycker, att det skulle vara synd om dig
— sade han.
— Bara det? — Hon böjde sig litet fram, och
hennes ögon skiftade och blefvo nästan svarta. Men
det var någonting i rösten, som kom blodet att hastigt
skjuta upp mot pannan på honom. — Nej — sade
han och såg på henne, — inte bara det.
Hon började att ro mot land, och han höll jämna
årtag med henne. Men där de annars brukade landa,
gick vattnet öfver grästufvorna, så att de rodde som
i en löfsal mellan videbuskar och hvita
björkstammar. Då och då klingade en fågeldrill halft som i
sömn inne i det gröna.
Luften hade blifvit kyligare, men fast det knappt
var ett par timmar efter midnatt, hade himlen börjat
rodna och brinna med smala eldstrimmor öfver
bergen i norr. Helga hade rest sig i båten för att bryta
en kvist af en blommande rönn, och när hon såg upp,
fick hon just se, hur en blixtrande solkant stack fram
mellan de gamla svarta tallarna på berget.
Doften från gräs och löf blef starkare och en
fågeldrill blef i hast Klarvaken. Den väckte andra,
och det var, som om en enda jubelvåg lyft sig mot
den svala guldglansen öfver berget.
Helgas båt hade fastnat på grund, och han som
satt i den andra båten rodde tätt intill henne.
— Nu ligger kyrkklockan på åbottnen igen till
nästa midsommarnatt, — sade han. Men jag skall berätta
någonting för dig. Det hände en gång för många år
sedan, att en ung jänta rodde öfver älfven här en
midsommarnatt. När hon kom midt ut på vattnet
tyckte hon, att det lät, som om någon skrapat mot
silfver tätt bredvid henne. Rik blef hon också, hettes
det, men jag skulle inte önska dig att fälla så många
tårar, som hon gjort.
— Var det någon, som jag känner? — frågade
Helga.
— Ja, sade han och pekade upp mot den öfre
Björknäs*, ården, hon bor där.
En stor hvit fjäril hade råkat i sjönöd, och Helga
böjde sig ned för att rädda honom- Med detsamma
gledo blommorna ur skärpet och föllo ned i vattnet.
— Ser du, sade hon, nu tappade jag blommorna,
som jag skulle drömma sant på i natt. Och nu är
solen redan uppe.
Hon vände på hufvudet och såg mot den öfre
Björknäsgården, som låg röd uppe på nipan, och
hennes blick hängde som förtrollad vid de flammande
solarna i rutorna.
— Du Nils Erik, sade hon. Du har väl aldrig
trott, att jag på allvar tänkt på den där rikedomen,
du vet? Det var kanske dumt af mig, men jag ville
så gärna se, om du skulle ta det hårdt.
På midsommardagens morgon stod Ingrid på
för-stugubron och hörde, hur det ringde första gången.
Sommaren sjöng och surrade omkring henne i det
varma solskenet, och ångorna fi ån blommor och grönska
ströko genom luften.
Kyrkan låg under bärget på den andra sidan om
älfven, och när klämtslagen dånade öfver det
stålblanka vattnet, tyckte hon, att de ljödo mot henne
med midsommarpsalmens ord: "Den blomstertid nu
kommer med lust och fägring stor".
På en kulle nära kyrkan såg hon taket af en röd
gård mellan björklöfven. Det var hennes föräldrahem,
och hon knäppte hårdt ihop händerna som af gammal
vana när hon såg dit. Hon tänkte på, hur h">n knappt
varit mer än barn, när hon blifvit tvingad in i ett
elände, som hon först var för ung att fullt kunna
fatta. Hon tyckte, att de begått en svår synd mot
henne, och hon blef tung till sinnes af att tänka på
det denna midsommardag, när minsta strå på marken
tycktes fröjda sig.
Hon tänkte också på sonens tal om att resa till
ett främmande land. Hon gissade orsaken, och hon
tyckte, att han var för god att gå hcnma och
frätas af en sorg. Och hon tänkte, att fast andra stulit
ifrån henne den lycka i lifvet, som rätteligen borde
ha tillkommit henne, skulle han få ha sin frihet att
söka den, där han hälst trodde, att han kunde
finna den.
Medan hon stod och tänkte på honom, kom Nils
Erik ut från stallet och fram till henne. Han var i
skjortärmarna och barhufvad, och det ljusa håret stod
rakt och stridt öfver hans öppna solbrynta panna.
Han stannade och såg ett ögonblick på moderns
ansikte med de stränga linierna och de djupt liggande
glänsande ögonen.
— Jag glömde en sak i går, sade han, och det
var att sätta björkar kring bron här. Men till nästa
midsommarhälg skall det löfvas både utan och innan.
Hon såg förvånad på honom. Han spände ut
bröstet och drog ett djupt andetag, och det skarpa
vecket mellan ögonen var alldeles borta. — Så tänker
du vara kvar här hemma då? sade hon.
— Ja, sade han och såg utöfver älfven, som
blänkte ljus i vikarna inne bland löfskogen, — en
sådan morgon, som det är i dag, tycks det, som om
det inte skulle vara lätt att resa härifrån. Och jag
vet en annan, som också både vill lefva och dö här.
En stund senare var Ingrid på väg till kyrkan,
som lyste hvit under bärget, där stranden höjt sig i
gröna sluttningar från älf^en. Svarta svalvingar skuro
förbi henne och vattnet blänkte och forsade kring
båtstäfven. Hon satt med händerna knäppta kring
psalmboken, och hon tänkte på varslet, som hon trott
sig höra en gång en midsommarnatt.
Hennes hjärta hade klappat då, när hon tänkte
på att det bådade henne rikedom. Men hon kunde
inte ana, att hennes hår skulle börja gråna innan den
dagen kom, då hon kunde säga till sig själf, att det
gått i uppfyllelse.
O. A. QVAM. †
F. d. norske
statsministern O.
A. Qvarn afled d.
8 d:s i Kristiania.
F. i Mulde 34,
student 53,
advokat i
Trondhjem. Vid 40 års
åloer
stortings-man. Justitieminister i Steens
kabinett 91—93
och 98—02.
Detta sistnämnda år
norsk
statsminister i Stockholm.
Qvarn var ert person med stor begåfning och okufl g
viljekraft.
O. A. QVAM. †
— 677 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
