Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 31 Juli 1904 - »Poeten» af Allan Wide - Riksmuseets senaste förvärf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
meningen till henne, icke blott den lilla inledande
dikten utan hela samlingen — allt var till henne.
»Poeten» log drömmande — ja, genom dessa dikter
var det han skulle tala till henne — tala ord, som
han aldrig i verkligheten vågat säga. Han
utmålade för sig, hur han skulle skicka henne boken
— tänkte sig, hur hon skulle läsa den och i
och med detsamma också läsa sig in i hans
innersta. Och så skulle hon förstå honom, lära känna
honom och se, att han ej blott var den stackars
fattige »Poeten» utan en verklig diktare med en hel
värld af tankar och känslor inom sig. Och så
skulle hon älska honom — hur vore det möjligt
annat ? När »Poeten» kom till denna tanke, som
alltid utgjorde slutpunkten, .genomilades han af en
känsla af lycksalighet — ack, hvad den stackars
»Poeten» skulle bli lycklig — bara boken blef
färdig!
Det knackade på dörren. »Poeten» spratt till,
vaknade ur sina drömmar och hasade sig långsamt
till dörren och öppnade. Det var barberaren, som
bodde på nedre botten. Han var mycket röd och
andtruten efter den häftiga gången i trapporna och
hade tydligen brådtom. Efter att ha hälsat
framförde han utan omsvep sitt ärende — se, det var
Lovisa i morgon, och Lovisa hette »hon», och nu
tänkte han fråga, om »Poeten» ville skrifva ihop
några rader åt honom — något vackert skulle det
vara förstås — och om kärlek — om han ville
titta ner med det, när det blef färdigt, så skulle
han få några kronor. Och innan »Poeten» hann
svara ett ord, var han redan sin väg igen.
»Poeten» återvände långsamt til skrifbordet. Han
fick väl försöka då — några kronor voro inte att
förakta minsann — nu till! Tänk, hvad han kunde
få för dem — ett fång ved till en brasa, kanske
alldeles säkert en hel hter konjak. Han smackade
också litet korf och bröd till kvällen, och så —
med läpparne — det skulle bli härligt — det skulle
bli riktig fest för den stackars »Poeten» i kväll då!
Med armbågarne på bordet och ansiktet stödt emot
händerna satt han en lång stund och stirrade
lycksaligt framför sig — på förhand njutande af hvad
som komma skulle. Plötsligt spratt han till —
tornklockan slog sex, och klockan sju stängdes
spritbolaget — han fick allt raska på med »Lovisa»,
om han skulle hinna dit, innan det stängdes —
den där otreflige barberaren ville nog inte betala
i förskott, utan han måste ha dikten färdig, innan
han fick pengar. Besynnerligt, att det skulle gå så
trögt — det var alldeles omöjligt för honom att få
ihop något till Lovisa.
Så föll hans blick på den färdigskrifna dikten
»Till henne». Om han skulle — med några få
ändringar skulle den förstås passa utmärkt? Nej,
det vore vandalism — den dikten till barberarens
fästmö — det vorfe omöjligt. Men ändå — klockan
närmade sig allt mer half sju — han läste
långsamt ännu en gång igenom dikten — han kände
sig så vemodig, att han nästan fick tårar i
ögonen. Skulle det nu återigen gå som det gjort
hundratals gånger förut, att han just, då han fått
en början till verket, måste offra den för några
lumpna kronor? Att nödgas afstå från denna
ståtliga dikt, som med sitt innerliga och känsliga språk
helt säkert skulle ha talat till »hennes» stolta hjärta
— och låta barberarens Lovisa få den i stället!
Han suckade. Men när han tänkte rätt på saken,
så kunde han ju lätt skrifva om den en annan
dag — den kunde kanske bli ännu bättre — och
för öfrigt kanske »hon» ändå icke skulle förstå den
— han tänkte på, hur ovänlig och afvisande hon
alltid var emot honom.
En halftimme senare var »Poeten» åter på väg
hem. Allt svårmod var som bortblåst — barbe-
raren hade varit riktigt gentil emot honom. Under
armen hade »Poeten» en stor butelj konjak, och
hemma väntade honom en stor skön brasa, som
barberaren låtit sin piga elda åt honom. Han tog;
trapporna i ett par språng, muntert gnolande refrängen
till en varietévisa. Hvad hans lilla vindsrum nu
såg helt annorlunda ut — så trefligt och varmt
— med en känsla af välbehag sjönk han ned
framför brasan med konjaksbuteljen och glas bredvid
sig. Nu skulle han riktigt njuta — drömma och
må godt. — — —
Och »Poeten» drömde — den ena drömmen
stoltare än den andra, under det konjaksbuteljen allt
flitigare anlitades. Verkligheten försvann efter hand
— han var ej längre den fattige »Poeten», föraktad
och förbisedd — o, nej då, han var stoltare än
någon konung och mäktigare än någon härskare —
han var ju kung i diktens värld! Det doftade af
rosor, det klingade som den skönaste musik — det
var som ett förtrolladt sagoland — och där gick
han, »Poeten», med »Henne» vid sin sida. Han
diktade till henne de fagraste dikter, och de drömde
tillsammans de skäraste drömmar, medan den yttre
världen försvann som en dimma. Hvad var
verkligheten mot fantasiens värld — idel töcken och
mörker — hvad visste människan därute i
världsvimlet om poesi och skönhet? Men han, »Poeten»,
som de trodde vara fattig och arm — han hade
nyckeln dit — nyckeln till paradiset! Och »Poeten»
log och drack och kände sig så säll och lycklig
— nu fanns ej längre någon sorg och nöd, allt
var härligt, ljust och gladt.
Så småningom började dock mattigheten ta
öfverhanden — ögonlocken blefvo så tunga, och
tankarne omtöcknades allt mer — till sist gaf han
vika och sjönk matt ned — i en bädd af rosor,
tyckte han — och somnade.
Och de sista falnande glöden i brasan spredo
ett matt rödaktigt sken öfver den stackars »Poeten»,
som med ett lyckligt leende på läpparne låg och
sof på golfvet. _
RIKSMUSEETS SENASTE FÖRVÄRF.
fi. » D t srvCKUUlVSfVTOOItAF. c - fjfmvarn.
OKAPI-GIRAFFEN.
Det af gamla egyptiska målningar att döma redan för
årtusenden sedan kända "Okapi"-djuret, hvilket för få år sedan
återupptäcktes i Kongostaten af svensken Karl Eriksson i Fort M’beni,
har nu i ett präktigt exemplar blifvit företrädt å riksmuseum.
Hittills ha till europeiska museer icke kommit mer än 7 ex. af
det egendomliga djuret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
