Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 4 September 1904 - Tvenne dödsfall i Norge - »Stöttestenen» af P. G. Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVENNE DÖDSFALL I NORGE.
STOTTESTENEN.
För HVAR 8 DAG af P. G. Norberg.
Norge har nyligen
förlorat tvenne män, hvilka i de
senare årens politiska lif
spelat en mera framstående
roll, i det att döden med
endast ett par dagars
mellanrum bortkallat f.
stortingspresidenten Sivert Nielsen
och f. d. statsrådet J. A.
Bonnevie.
Sivert Nielsen var född i
Nordland 1823 och började
sin bana som fiskare. Gick
sedan in vid posten och
blef omsider postmästare i
Bodö 1886. Redan 1859
invaldes han i stortinget,
hvilket han sedermera
nästan oafbrutet tillhörde.
Tack vare den begåfning
och energi, med hvars hjälp
han redan arbetat sig så
högt upp, blef han snart
bemärkt. Särskildt hade
han som debattör en
betydande förmåga. 1890—91
var han stortingets
president och 1895 invaldes han
i den tredje unionskomitén,
ur hvilken han dock snart
af hälsoskäl utgick.
Jakob Aall Bonnevie, vid sin död direktör för
Enkekassen i den norska hufvudstaden var född i
Kristiania 1838. 1856 blef han student, 1865
öfverlärare och 1872 skoldirektör i Trondhjems stift. Hans
sällsynta duglighet som skolman blef till fullo
uppskattad och såsom medlem i en mängd olika
komitéer har han tagit en synnerligen liflig del i de sista 30
irens reformer på skolundervisningens område i Norge.
Kliché: Bengt Silfversparre,
J. A. BONNEVIE. †
I det politiska lifvet deltog han aktivt på den
konservativa sidan från böljan af 80-talet. 1 Stängs
första ministär var B. 89—91 medlem af statsrådet
som chef för kyrkodepartementet.
Den verksamme mannen har äfven författat en
rad mycket använda skolböcker inom matematikens
och geometrins område.
Anders i Torp var så fattig, att han om
sommaren nätt och jämt kunde hålla sig mätt, och om
vintern endast med uppgifvande af värmen i stugan.
Han hade nämligen ingen skog att fälla i och ingen
torfmosse att gräfva ur, och gudnåde honom, om han
ertappades med att plocka pinnar och affall i grannens
skog! Skogen var förrästen så långt undan, att det
var ett halft dagsverke att få hem ett fång bränsle.
Och var det då stulet till, så var det alldeles för
tungt att bära.
Svälta är värre än frysa, det visste Anders af
gammal erfarenhet, och därför syntes han icke oftare
till i granngårdarna med sin vedpåse, än han tyckte,
att nu var han tvungen att ha en kopp varmt kaffe,
för att inte rent frysa ihjäl i sin eländiga kammare.
Och grannarne voro minsann inte de som skänkte
något för inte, eller gåfvo drygsel på måttet.
Hvarenda pinne fick Anders betala i mynt eller med
för-summadt hemarbete.
Anders hade emellertid en käring, och den
käringen var ett hår af hin. Folk sade, att om bara
käringen fått barn att syssla med, skulle hon nog
varit mindre svår. Men Anders tänkte, att om barn
hade kommit, de nog icke skulle varit så tåliga i att
svälta som hans käring. Att hennes lynne i all
olyckan icke var det bästa, fick man icke undra på.
En smällkall vinter, när käringen varit utan kaffe
i väl fjorton dagar, och det inte hade varit annat bränsle
i spisen på lika lång tid än virket i den vagga, som
Anders farit åstad och gifvit henne i bröllopsgåfva,
och som sedan i alla dessa år blifvit stående framme,
till ett tecken på hur sen människan är att kasta
hoppet ifrån sig — en smällkall vinterafton gick Lena ut
och ställde sig vid farfarsapeln för att gråta. Hon grät
aldrig så att Anders såg det, fast hon aldrig förrästen
visade honom någon försyn, hvarken hvad leda ord
eller tunga suckar beträffar. Men tårarne skulle taga
för hårdt på honom, det visste hon.
Det var eljest icke ofta hon grät, och hvar gång
tårarna kommo förundrade hon sig öfver, att de icke
voro alldeles utsinade. Och för hvarje gång kändes
de bittrare och gåfvo mindre lättnad åt sinnet.
Som hon nu stod där, tänkte hon på, hur hon
kallades ett hår af hin, och hur hennes vackra namn
Lena blifvit utb}tt mot Lea för att inte säga "Den
Le’a". På sätt och vis kunde hon ju förtjäna det, och
däröfver fällde hon tårar; men å andra sidan skulle
hon varit mer än människa för att icke ... ja ... göra
skäl för omdöpelsen — och detta var en ny anledning
till tårar.
— Är jag den lea, borde åtminstone den lee
hjälpa mig! — snyftade hon i sin förtviflan.
— Hvad behagas? — frågade en röst bredvid
henne.
Lena såg förvånad upp och slutade i häpenheten
att gråta. Så såg hon hvem det var.
— Å Gud bevare mig! utropade hon förfärad.
, ^ — Inga opassande uttryckssätt, om jag får be!
sade den lede.
— Skall jag dö nu? tyckte käringen. Redan!
— Var det inte det du ville då? frågade den
lede. Jag trodde du grät öfver lifvet.
Kliché : Bengt Silfversparre.
SIVERT NIELSEN. †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
