Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 18 September 1904 - »Smugglare» af Hugo Samzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Torne älfdal har smugglingen af gammalt
hemortsrätt och karaktär af ett skäligen lofligt
näringsfång. I denna landsända, dit kulturen endast hunnit
sända sin pioniär köpenskapen, hvars verkningar på
folkbildningen såsom bekant ej alltid äro de bästa,
har insmuggling af mjöl, tobaksblad, cigarretter o. dyl.
länge utgjort en omtyckt sysselsättning och födkrok.
Allmänandan, åtminstone tidigare understödd af den
læstadianska uppfattningen, har icke räknat det såsom
någonting vidare fördömligt att genom personliga
initiativ söka praktiskt räita en alldeles oskälig
förordning om tullafgifter på allehanda närings- och
njutningsmedel. Ända från de tider, då grannt
uniformerade "gränsridare" hade att patrullera på den
svenska landsvägen uppåt älfdalen, har befolkningen
af känsla och öfvertygelse hållit ihop mot tullnärerna,
hjälpt hvarandra och sökt trassla bort bevisningen.
I mån som tullbevakningen skärpts och den
posterande personalen ökats, hafva emellertid oskicken i
denna riktning kunnat mer och mer förebyggas.
Jussa Järvenpää och Olli Rantatalo i Koivukylä
voro bekanta såsom synnerligen dristiga och lyckliga
smugglare. De hade båda varit med om att föra
öfver en massa foror 1rån finska sidan, och alltid hade
det gått dem väl i händer. De opererade hälst på
senhösten eller under vintermånaderna, när man hade
utsikt att kunna hålla sig dold undan all obehörig
uppmärksamhet. Visserligen hade de ofta blifvit
eftersatta samt mer än en gång varit nära att blifva
upp-hunna och tagna, men t sista stund hade de ändock
undflytt i mörkret. Vanligen nyttjas för detta slags
arbete dåliga och uttjänta hästar, dem publikanerna
utan vidare afsaknad kunde få anamma, men Jussa
och Olli ansågo det för sin del klokare att använda
sig af starka och goda hästar, som kunde sträcka ut
ordentligt, om olyckan skulle vara framme.
Af en affärsman någonstädes i Torne öfre älfdal
hade de fått i uppdrag att från finska Kärungi
fortskaffa två lass med mjöl och tobaksmattor vidare
uppåt älfven till en ort på svenska sidan. De skulle
få hederligt betaldt för forslingen och träffade nödiga
försiktighetsmått för att expeditionen skulle lyckas.
Långs finska landsvägen tör des varorna nud förhyrda
hästar till en punkt strax ofvan den strida forsen
Matka-koski Köisvannerna fingo därifrån återvända till
Karungi med hästarna, och omedelbart därefter
började Jussa och Olli att med förenade kraiter bära
ned godset till den med buskar igenväxta stranden,
där de hade en båt dold Det var rätt mörkt i
höstkvällen, blott enstaka stjärnor lyste. Forsen bullrade
och malde nedanför i djupet, men "selet" eller
lugnvattnet där ofvan kunde utan större svårighet
bera-ras. Båten sköts ut, och en försvarlig last lades däri,
hvarefter de båda finnarne med lindade åror rodde
öfver till svenska stranden. Varorna bragtes i land
och expeditionen förnyades, tills alltsammans var
öf-verfördt och bragt i säkerhet. Nu skulle»man trott,
att de båda karlarna, som voro rätt trötta, uppskjutit
den vidare forslingen till en följande dag, men härpå
var ej att tänka, ty varorna fingo ej lämnas utan
tillsyn eller utsättas för tullposteringens nyfikenhet. Jussa
och Olli vardrade därför skyndsamt till en
närliggande by, där de hade hästar och åkdon inställda,
samt körde i tömning ned till landningsstället, där de
lassade på och fastbundo de dyrbara varorna. De
lyckades utan att bli uppmärksammade föra kärrorna
tillbaka upp på landsvägen, tände där belåtet
mysande sina oipsnuggor och kuskade i väg norrut.
Emellertid hade en gränsridare befunnit sig på
patrullering i närheten af den by, hvarifrån Jussa och
Olli tagit ut hästarna, och sett deras affärd nedåt
älfven. Han misstänkte genast, att någonting var i
görningen, skyndade sig att telefonera efter ett par man
till förstärkning och cyklade själf nedåt landsvägen
för att hålla ögonen på finnarne. Här tappade han
dock deras spår på grund af mörkret och visste ej
alls hvart de tagit vägen. Han åkte i rask fart vidare,
tills han var säker på, att de ej gärna kunde vara
före honom på vägen. Därefter vände han, åkte
snabbt då han färdades, men stannade emellanåt för
att lyssna. Plötsligt hörde han hästtramp i en backe
framför sig. Kunde det månne vara finnarne? Han
kände efter, att gummibatongen fanns till hands och
var i ordning, och åk e sedan efter de körande. Det var
två duktiga lass med varor, såg gränsridaren, men
han igenkände ingen af skjutskarlarne. Det var för
öfrigt mörkt, nästan alldeles nedmörkt, och nu kunde
det just vara detsamma, om karlarne buro mask eller
icke vid visitationen. Han tänkte åka inpå dem och
fråga, hvarifrån de kommo och hvad de forslade, då
han plötsligt fick höra Jussa harkla sig och
ögonblicket därpå kamraten draga till med ett ordentl gt
"per-kele". Detta hesa kraxande var kändt i hela älfdalen
och hade förskaffat Jussa vedernamnet "korpen".
Gänsridaren visste nu med all önskvärd säkerhet, att
han framför sig på vägen hade två ökända sällar,
Jussa Järvenpää och Olli Rantatalo, hvilka han förut
sett köra boit med tomma kärror men hvilka nu uppträdde
såsom lasskörare, utan tvifvel med smugglegods på grund
af den försiktighet, de iakttogo. Han höll sig bakom
åkdonen och passade på i vägkrökarna, så att han ej
skulle upptäckas. Han ville invänta kamraternas
ankomst, ty här måste säkerligen brukas vå d, och just
de där karlarnas knifvar sutto alltid löst i slidan. Det
var kanske ej så säkert, att han i detta mörker skulle
lyckas att med battongen afvärja de öfver upptäckten
gifvetvis rasande männens knifhugg.
De efterlelefonerade kamraterna syntes emellertid
ej till, och efter en half timmes förlopp började
gränsridaren befara, att de möjligen ej skulle gitta komma
eller att de fått n£got förhinder. Själf tänkte han
väl också på, att han ej skulle ha något vidare emot
att ensam kvittera beslagsprovisionen. Han väntade
ytterligare en kvart, men sedan kunde han ej hålla
sig längre, utan åkte inpå de åkande och ropade halt
till den främste af dem. Denne tumlade i en blick
ned fi ån la>set men var strax därpå framme vid
hästen med piskan i ena handen och knifven i den
andra — hade tullsnoken velociped, lönade det sig
icke att söka undkomma men märkas skulle han.
Gränsridaren lyckades emellertid med battongen slå
Jussa på armen, så att handen släppte knifven, och
ögonblicket därpå gick piskan samma väg. Nu sprang
karlen på gränsridaren för att störta honom i diket,
och samtidigt slog kamraten till honom m d en stör
i hufvudet, så att han föll till marken. "Där stöp den
djäfvulen!’ utropade Olli med ett torrt skratt. De
båda komp?njonerna undersökte nu den fallne
gränsridaren och sågo belåtet, att han var afsvimmad och
blödde om ansiktet. De läto honom ligga på vägen,
hoppade upp på lassen och körde i karriär
därifrån.
De hade ej farit långt, förrän de häjdades af de
ändtligen tillstädeskomna båda andra gränsridarne.
Nu uppstod ett ursinnigt handgemäng, men Jussas af
battongslagen försvagade armar kunde ej mycket
uträtta och Olli måste gifva sig, sedan han dock först
hunnit skära sönder kindbenen på den andre
gränsridaren. Segrarne frågade efter sin kamrat och fingo
till svar, att han torde ligga någonstans nedåt vägen,
hvilket meddelande hade till följd, att de båda
smugg-larne bundos och hästarne frånspändes. Härefter
cyklade gränsridarne bort och funno sin sårade, men
redan vederkvicknade kamrat, som de hjälpte att tvätta
af och återförde till beslagsstället. Sedan körde de
alla till byn och gladde sig åt det lyckade kapet, som
fick ett ganska rafflande efterspel vid gränsetullrätten,
där de båda ökända smugglarne Jussa och Olli trots
alla slingerbultar blefvo dömda, sig själfva till straff
och andra till varnagel. Men deras afslöjande och
fällande är icke liktydigt med att smuggleriet i
Tornedalen numera skulle upphört.
SMUGGLARE.
Skiss från nordöstra gränsen. För HVAR 8 DAG af Hugo Samzelius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
