Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52. Den 25 September 1904 - »En fiende» af Wilhelm Hagqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR <S’ DAG
ned i ett vildt främmande land och han befann sig
bland obekanta faror.
Han kröp ihop i sina rörelser för att göra sin
gestalt så liten som möjligt, och han tummade tafatt
på geväret, som han skulle använda till sitt försvar.
Det var som om han icke var fullt inne i situationen.
Han kunde nog alla handgreppen med geväret, kunde
reglementsenligt fyra af det och skjuta till måls mot
skottaflor och målfigurer, men att vända geväret mot
människor, som han kunde möta på sin väg, det var
något alldeles främmande för hans fredliga sinnelag.
Emellertid arbetade han sig oförtrutet fram genom
de sumpiga markerna, och gyttjan stod honom
understundom högt öfver vristen, så att han formligen
måste vada fram. Den enda vägledning han hade
var den rosenfärgade himlen i väster och ljudet af
den rinnande floden på den andra sidan.
Plötsligt ryckte han till och blef stående,
lyssnande med framsträckt hufvud. Han hörde ett svagt
obestämbart ljud nära intill sig. Ibland lät det som
ett tungt flåsande af något djur och ibland som en
kvidande människostämma.
Iwan ämnade först draga sig tillbaka och söka
osedd komma förbi platsen, men nyfikenheten dref
honom fiamåt. För öfrigt lät det som om någon vore
i nöd och behöfde hjälp.
Han smög sig ljudlöst fram några steg, och nu
såg han framför sig i en gropig fördjupning af marken
en mörk massa, som rörde sig. Vid närmare
påseende befanns det vara en häst och en ryttare, af hvilka
den förre låg på sidan och kastade med hufvudet på
ett sätt, som vittnade om att han led svåra smärtor,
medan ryttaren låg under hästens hals med djurets
ena bog prässad hårdt emot sig. Det var en liten
man med gulblekt ansikte, sneda ögon och små
stri-piga svarta mustascher, af allt att döma en japan.
Uniformen var så nedstänkt af smuts och dy, att det
var omöjligt att närmare bestämma hvem han var,
om det var en menig man eller en officer. Han
syntes ha förlorat medvetandet och låg med det lilla
gulbleka ansiktet vändt uppåt. Ett svagt kvidande
strömmade med andedräkten fram mellan hans
half-öppna läppar, och det låg ett sällsamt drag af
hjälplös smärta öfver det bleka ansiktet.
Iwan tog mod till sig och grep med sina kraftiga
armar tag i hästens hals och flyttade honom, så att
han kunde draga fram japanen. Han hällde därefter
några droppar vatten ur sin kopparflaska mellan
japanens läppar och knäppte upp dennes uniform, så
att han lättare skulle kunna andas.
Till slut kvicknade japanen till och slog upp
ögonen. Han syntes häpen öf^er sin belägenhet och
mumlade några ord, som Iwan inte kunde uppfatta.
Men plötsligt satte han sig upp, stirrade ryssen
rätt i ansiktet och frågade på dålig ryska:
— Fånge?
— Nej, sade Iwan. Ni höll på att kväfvas under
hästen, och jag har bara hjälpt er så godt jag kunnat.
— Räddat mitt lif. . . Tack . . . Min hustru skall
tacka er i sitt hjärta ...
Japanen reste sig upp. Han fattade hästen i
bets-let och sökte få honom på benen. Men då han snart
insåg det omöjliga häri, drog han sin revolver ur
hölstret, siktade mot hästens hufvud och aflossade ett
skott. Djuret ryckte krampaktigt till och föll därefter
ihop som en liflös massa på marken, befriadt från
sina plågor.
Japanen räckte nu sin hand åt ryssen.
— Tack sade han. Jag skall minnas er som en vän.
Han såg sig omkring och lyssnade en stund,
hvarefter han halispringande begaf sig bort i mörkret.
Iwan stod en lång stund och stirrade efter honom.
Han visste icke om han handlat rätt, men han hade
gjort hvad hans hjärta bjudit honom. Egentligen
skulle han hemfört japanen som fånge, men det låg
honom emot och han hade en känsla af att det skulle
ha förstört det goda i hans gärning.
Med långsamma steg fortsatte han sin väg söderut
för att fylla det uppdrag, hans kapten gifvit honom.
* *
Några dagar därefter står Iwan på post utanför
kompaniets tillfälliga bivackplats. Det är en månklar
natt, och kompaniet ligger doldt bakom ett tätt
buskage, medan Iwan posterar framför detsamma.
Öfverallt ute i terrängen äio likaledes poster placerade
inom hörhåll för hvarandra.
Man har haft en svag känning af fienden, och
posterna äro anbefallda största vaksamhet. Iwan har
också nära en timme stått och späjat oupphörligt i
alla riktningar. Men allt efter det tiden skrider,
kommer det tunga tankar öfver honom, och stödd mot
geväret står han snart och tänker på sin hembygd
och de kära han där lämnat och hvilka han kanske
aldrig får återse.
Men med ens upphöra hans drömmerier, och han
vänder hufvudet spanande ut mot slätten, medan
geväret mekaniskt flyttas upp i färdigställning. Han ser
någonting röra sig därute, någoi som kryper utmed
marken och som kommer allt närmare intill
bivackplatsen.
Iwan trycker sig tätt intill buskaget för att icke
själf synas. Geväret höjes sakta mot skuldran, och
redan hvilar fingret på trycket.
Men i nästa ögonblick sänker han geväret igen.
Den krypande varelsen därute har rest sig till hälften
och ser sig varsamt omkring, och till sin
öfverraskning tror sig Iwan igenkänna den lille japanen, som
han nyss räddat. Månskenet faller rakt på hans
gulbleka ansikte, och i hans hand blänker en revolver.
Japanen hade helt visst redan upptäckt
kompaniet, och om han finge undkomma skulle detta
säkerligen medföra olycka för alla Iwans kamrater. Det
finge icke ske — japanen måste dö
Åter kastar Iwan geväret lill ögat, men handen
darrar och geväret sjunker ned igen. Det är
ohyggligt detta att skjuta på den hvars lif man räddat.
Men det ges ingen annan utväg. Japanen
måste dö.
Den lille gule mannen kryper alltjämt fram i
gräset. Nu är han icke på mer än femtio stegs afstånd
ifrån den plats där Iwan står dold i buskaget. I
nästa ögonblick är det för sent, ty sannolikt är han
icke ensam om sitt djärfva föietag, utan har kamrater,
som skola bistå honom, när han vill fly.
Nu måste det ske. Iwan är likblek och har åter
kastat geväret till ögat, nu med en hand som icke darrar.
Han siktar hastigt men skarpt, och skottet går.
Japanen ger upp ett svagt skri, räcker ut armarne och
faller hufvudstupa till jorden. Kulan har träffat
honom midt i bröstet.
Hela lägret kommer i rörelse, kompaniet samlas
under vapen, och patruller sändas ut i alla riktningar.
Iwan hade icke misstagit sig. Han står ute på
slätten och betraktar sorgsen den lille japanens bleka
ansikte. Öfver detsamma ligger nu samma uttryck
af hjälplös smärta, som den gången då Iwan räddade
honom från att kväfvas under hans stupade häst.
— Hans hustru skall icke tacka mig, utan
förbanna mig, tänkte Iwan. Krig är någonting förfärligt.
En sergeant rycker honom ur hans tankar.
— Vet ni inte er plats! ryter han. Bekymra er
ej om de döda fienderna! Vi ha fullt upp att göra
med de lefvande.
Och under tonerna af en stolt fanfar tågar
kompaniet fram med fäld bajonett och jagar undan en
svärm japaner, som just samlat sig ute på fältet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
