Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 8 Oktober 1905 - Wilhelm Lilljeborg. Af Carl Forsstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILHELM LILLJEBORG.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Ännu under de första åren af 1900-talet kunde
Uppsalastudenterna, när de under majdagarna begåfvo
sig ut till Eklundshof lör att fira vårens ankomst,
iakttaga en äldre herre ifrigt sysselsatt med att
studera djurlifvet i vattengölarna vid vägen, mellan den
skogklädda åsen och de af kungsängsliljor smyckade
fälten nedåt ån. Samma iakttagelse hade många
föregående studentgenerationer gjort, och mången gång,
då de ulsträckte sina ströftåg till "Föret", till
Flottsund och andra lärdomsstadens aflägsnare
omgifningar, stötte de ofta på den gamle herrn, rask ocn
rörlig, i full färd med att hafva och samla. De
betraktade honom med vördnad, ty de visste, att han var
professorn i zoologi Wilhelm Lilljeborg, vida känd
och värderad icke blott för sin lärdom och sin nitiska
verksamhet utan äfven för sitt hjärtegoda,
anspråkslösa och vänsälla väsen. Sins emellan kallade
studenterna honom helt enkelt "gubben Lilljeborg",
liksom andra universitetets populära professorer
benämndes "gubben Sved", "gubben Salix", o. s. v. Men
någon gubbe i vanlig bemärkelse var William
Lilljeborg visserligen icke. Född 1816, var han nämligen,
ännu vid mycket hög ålder i besittning af ovanlig
kroppslig vigör, och det var först som flere och åttio
år gammal, som han upphörde med de ofvannämnda
exkursionerna. Hans andliga förmögenheter ha
motsvarat de kroppsliga, och ännu i dessa dagar, då han
ingår i sitt nittionde år, följer han utvecklingen af den
vetenskap, hvaråt han ägnat sin långa lefnads rika
arbetskraft och varmaste intressen.
Willhelm Lilljeborg tillhör dem bland våra
märkesmän, hvilkas lif förflutit tämligen obemäikt och
främmande från stora världens glans och ståt. Först
när han hade hunnit ett godt stycke öfver de åttio
åren, hittade den förnämsta utmärkelse, som i
ordens-väg i vårt land gifves för lärda förtjänster, nämligen
Nordstjärneordens storkors, sin väg till hans bröst,
och om hans vetenskapliga hedersposter, såsom
ledamotskap af akademier och lärda samfund o. s. v.,
hari det, hur talrika de än äro, föga talats. Mon
dylikt är af ringa betydelse. Wilhelm Lilljeborgs namn
har i alla fall gått vida utom fosterlandets gränser,
och inom dessa hålles det äradt såsom ett af den
svenska zoologiens främsta, hvartill ytterligare under
de senare lustren, efter Elias Fries’, Sven Lovéns och
Jakob Georg Agardhs bortgång, kommit dess
egenskap att tillhöra den svenska naturforskningens nestor.
Wilhelm Lilljeborg är nämligen som redan nämnts
född år 1816, den 6 oktober, och alltså f. n. den
äldste af Sveriges naturforskare. Hans födelseort var
Helsingborg och föräldrarne kontraktsprosten Jöns
Peter Lilljeborg och Hedda Hultberg. Efter
förberedande studier blef han student i Lund 1834 och
aflade där fyra år senare filologie kandidatexamen och
1840 filosofie kandidaten, hvarpå han följande år
promoverades till fil. doktor. Så tyckes en tvekan ha
uppstått om val af lefnadsbana, ty vi finna hur den
unge magistern år 1843 aflägger teoretisk teologisk
examen, men vacklandet var, om det ens var något,
helt kort, ty redan följande år disputerade den
tcore-tiske teologen med "Observationes zoologicæ" för
docenturen i det ämne, som då med Sven Nilsson som
sin främste målsman intog en hög rangplats vid Lunds
akademi. Och härmed började en af de mäst
hängifvet och målmedvetet gestaltade zoologiska
lefnads-banor, som vår lärdomshistoria har att omtala. Ty
denna bana, som officiellt sammanföll med e. o.
adjunkturen och ordinarie adjunkturen i zoologi vid
Lunds universitet och med zoologfe professuren i
Uppsala, till hvilka befattningar Wilhelm Lilljeborg
kallades resp. åren 1843, 1853 och 1854, omfattar sex
decenniers verksamhet som zoologisk skriftställare, ett
stort antal in- och utländska studieresor och ett träget
och fruktbringande arbete som museiordnare och
akademisk lärare.
Granska vi denna Wilhelm Lilljeborgs
lifsgärning närmare, finna vi, att hans zoologiska intressen
varit ovanligt mångsidiga. Hans författareverksamhet
rör sig nämligen inom vidt skilda grenar af hans så
omfattande ämne, och de, som haft förmånen att
bevista hans föreläsningar eller i andra afseenden få
kännedom om hans utöfning af professorsämbetet,
veta väl, att han också var hemmastadd inom de
zoologiska fack, där hans namn ej återfinnes i
litteraturen. Men mångsidigheten är så mycket märkligare,
som den befunnits vara öfverallt förenad med den
största grundlighet och samvetsgrannhet — ett faktum
att taga vara på och beundra särskildt i våra dagar,
då vetenskapens specialisering väl skänker oss
åtskilliga framstående forskare inom den ena eller andra
grenen på biologiens så vidsträckta fält men mera
sällan någon som är utmärkt af allmän och mångsidig
lärdom. Det kan väl sägas att Wilhelm Lilljeborg
vunnit sitt största vetenskapliga anseende såsom
carci-nolog, ty kräftdjurens klass och särskildt
hinnkräftor-nas ordningar, ha utan tvifvel utgjort älsklingsämnet
för hans forskning, liksom han om dem utgifvit
epokgörande och för all framtid grundläggande arbeten;
men talrika, tid efter annan publicerade skrifter, såväl
i våra inhemska som i utländska lärda samfunds
handlingar och i tidskrifter, om fåglar, fiskar, hvaldjur,
blötdjur o. s. v. vittna om att han är en auktoritet
äfven inom deras områden, och genom sina stora,
monumentala verk om Skandinaviens däggdjur och
fiskar har han förvärfvat rangplatsen som vår främsta
faunist, som Sven Nilssons efterträdare och like.
Denna Wilhelm Lilljeborgs författareverksamhet,
omfattande ett femtiotal större och mindre verk och
afhandlingar, är så mycket mer beundransvärd, som
den framgått vid sidan af en flere decennier
fortgående och synnerligen arbetskräfvande anställning som
akademisk lärare. Vi må erinra oss, att Wilhelm
Lilljeborg var, då han år .1854 utnämndes till
professor i Uppsala, den zoologiska professurens förste
innehafvare och att det blef hans maktpåliggande
uppgift att rycka upp sitt ämne ur den lägervall,
hvari detsamma befann sig, af anledningar, som
hänsynen till utrymmet här förbjuder oss att ingå på.
Det tillkom honom icke blott att grunda och ordna
den zoologiska undervisningen utan äfven att med
gamla, delvis odugliga samlingar som stomme nydana
och skapa universitetets zoologiska museum, och en
hvar, som haft anledning att granska, hur han utförde
dessa värf, har intagits af beundran för hans sega kraft,
hans aldrig sviktande intresse, hans organisationstalang
och uppoffrande arbete.
Den vackra zoologiska institution, som i våra
dagar, utgör Uppsala universitets stolthet och disponerar
hela Gustavianum, är visserligen väsentligt större,
mångsidigare och modernare gestaltad än det
zoologiska museum, som Wilhelm Lilljeborg vid sitt
afskedstagande från professuren år 1882 upphörde att
vara prefekt för. Men det skall aldrig glömmas, att
det är Wilhelm Lilljeborgs arbete och framsynthet,
som utgöra denna institutions grundvalar, och att
hans tillgodoseende och anordning af den deskriptiva
och morfologiska zoologiens kraf varit de
oundgängliga förutsättningarna för de komparativt-anatomiska
och biologiska afdelningarnas af institutionen tillkomst.
Härmed ha vi i korthet antydt den nu
åttionioårige vetenskapsmannens betydelse. Det må tilläggas,
att till uppsskattningen af denna betydelse och till
tacksamheten för den gamle forskarens trägna och
banbrytande arbete kommer vördnaden för honom
personligen. Wilhelm Lilljeborg har i alla tider varit
en fridsam och vänsäll man, en värdig representant
för den ädla lifsåskådning, som kan kallas den
linné-anska, ty den kännetecknas af blomsterkonungens
naiva tro på människorna och varma kärlek till naturen.
Carl Forsstrand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
