Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 8 Oktober 1905 - Motsägelsens tecken, språkliga kuriosa. Af Adolf Noreen - S. A. Hedin på 1860-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOTSÄGELSENS TECKEN, SPRÅKLIGA KURIOSA.
För HVAR 8 DAG af PROFESSOR ADOLF NOREEN.
I logiken talas om något som kallas "contradictio
in adjecto", d. v. s. motsägelse i fråga om
bestämningsordet. Såsom exempel plägar anföras "en
fyrsidig triangel* eller "en kantig cirkel". Dylikt
betraktas i logiken som ett groft fel såväl i tankegång
som uttryckssätt, och vi kunna ju icke annat än ge
herrar logici rätt härutinnan. Men hvad skola vi då
säga om de massor af åtminstone vid första påseende
alldeles likartade motsägelser, som vi alla dagligdags
producera, och som språkvetenskapsmännen begärligt
samla, sortera och förse med etiketten "katakreser".
Vi tala ju utan spår af språklig ruelse om en gammal
ungkarl och flickan Pettersson, vi känna karlar som
äro riktiga käringar, och kanske ett och annat
fruntimmer som är en riktig karlakarl, med säkerhet
mången kvinna som är för man i ett arbetslag,
ämbetsman i ett verk eller vetenskapsman. Vi
annonsera om jakt horn af silfver och sko horn af mässing
och dryckeshorn af guld och bläckhorn af glas, om
tennsoldater af bly och strykjärn af mässing, ja på
det yttersta af dessa tider äfven om träben at
aluminium. Ena dagen få vi en flicka till skjutspojke, den
andra en änka till husjungfru. Vi äta dansk
schweit-serost på Uppsalas franska bröd och dricka därtill
Stockholms bajerska öl. Kandidaten som genomgått
sitt åtta månaders prof år tänder kanske brasan i en
järnkakelugn med en vaxtänüsticka. Vi klaga öfver
att vår skjuts häst är en riktig lat mask, att de svarta
vinbären ännu äro gröna i följd af den kyliga
väderleken, och att hvitögat är rödt, emedan vi varit
utsatta för drag. Den ene föredrar oxhare, den andre
kalfhjärpe. Vi ha inte råd att köpa oss en skotsk
brysselmatta, men väl ett par franska gants de Suède.
Vi höra, att svalor börjat anvandas till breidufvor,
och för att riktigt få ett intryck af att den språkliga
världen är uppochnedvänd erinra vi oss slutligen, att
vår mormors mor odisputabelt hör till våra törfäder,
och att Nansen på sin ryktbara polarfärd kom så långt
norrut, att han såg norrsken 1 söder. Och så kunde
vi hålla på i oändlighet.
Hvad är nu skillnaden mellan den förkättrade
"contradictio in adjecto" och den höfligt bemötta
"ka-takresen"? Ha logikerna orätt i att "den fyrsidiga
triangeln" är en styggelse för tanken och ett
språkligt vidunder? Ingalunda, ingalunda. Så länge
ordet ’triangel’ uteslutande — såsom inom matematiken
är och väl alltid förblir fallet — betyder ’tresidig figur’,
kan man icke med någon reson tala om en fyrsidig
sådan. Men om vi tänka oss, att det inom
orkestermusik använda instrumentet triangel med tiden komme
att af vissa praktiska eller estetiska skäl erhålla än en
fyrsidig, än en oval, än en cirkelrund o. s. v. fason,
utan att man dock brytt sig om att ändra det gamla
namnet, så kunde man mycket väl tala om både en
fyrsidig och en rund triangel. Ty då menade man
med ’triangel’ icke längre detsamma som förr, utan
blott ett musikinstrnment med väsentligen samma
uppgift som forntidens trekantiga pjäs. Motsägelsen i
uttrycket "fyrsidig triangel" vore då ej längre
verklig, utan hade blifvit blott skenbar.
Af denna art är förhållandet vid alla s. k.
kata-kreser. När man talar om det af Nansen skådade
norrskenet i söder, så menar man icke längre med
"norrsken" ett sken som åskådaren iakttar i norr,
utan man menar ett visst, för de nordliga polartrakterna
karaktäristiskt ljusfenomen, som allt ör väl kan
uppträda söder om en i dessa trakter tillräckligt långt
norrut befintlig pers:n, men som icke kan kallas
"södersken", emedan denna term afser motsvarande
ljusfenomen inom de sydliga polartrakterna. På
likartadt sätt demaskera sig alla de ofvan anförda
kata-kreserna vid närmare granskning såsom blott skenbara
motsägelser. Att de emellertid samtliga mer eller
mindre förvåna, ja understundom stöta oss, när vi
närmare reflektera på deras beståndsdelar, beror på
att i dem alla ingå ord som ännu i språket kunna
förekomma i betydelser, hvilka svära mot betydelserna
hos de ord, som i det föreliggande fallet äro med
dem förbundna. Så t. ex. ligger det pikanta i
uttrycket "gammal ungkarl" däri, att ung, som här
uppträder i betydelsen ’ogift’, annars plägar betyda raka
motsatsen till gammal. Dylika katakreser kunna vi
därför kalla "lefvande". I motsats till dessa kunna
vi kalla dem för "döda", vid hvilka icke längre någon
dylik motsättning förefinnes mellan en mera tillfällig
och en vanligare betydelse. Sådana fall hvarken
glädja eller stöta andra än språkmän, som äro
underkunniga om att hufvudordet en gång i tiden haft en
betydelse som, om den nu fortlefde, skulle svära mot
biordets. Torr humor och rödt bläck äro icke någon
sorts motsägelser för den som ej pedantiskt hänger
upp sig på att humor äldst betydt ’fuktighet’ och
bläck ’svart’ (engelska black). Andra dyl.ka fall äro
guldplomb af franskans plomb ’bly’; stålpenna af
latinets penna ’fjäder’; hallonlimonad af frnnskans
limo-nåde ’citronvatten’; tio dagars karantän af franskans
quarantaine, äldst ’40 dagars tid’; den stacÆars flic-„
kan eller flickstackarn af det fornsvenska stafvar/
’karl som går med (tiggar)staf. Stundom är gränsen
mellan lefvande och döda katakreser icke så lätt att
uppdraga. Dock torde t. ex. den icke längre vara
medveten om det forna intima sammanhanget mellan
behändig och hand, som om en annan fällde det
omdömet, att han var "så behändig i fötterna".
_ Adolf Noreen.
S. A. HEDIN PÅ 1860-TALET.
Redaktionen erhåller följande meddelande jämte det porträtt
hvilket med tacksamhet återgifvas ofvan: "Då det helt visst kaa vara
af intresse att jämföra en bild af S. A. Hedin från yngre år med
de bilder, som förekomma af honom i senaste numret af H. 8 D.,
tager jag mig friheten sända en fotografi af Hedin från början af
60-talet. Fotografien återgifver fönräffligt hans utseende från den tiden,
ett eller ett par år efter, sedan tian aflagt fil. kand.-ex. och ännu låg
kvar i Uppsala som medarbetar*- i Uppsala-posten, som då utgafs af
Esaias Edqvist, och bodde i ett litet vindsrum ofvanför tryckeriet."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
