Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 15 Oktober 1905 - Verner von Heidenstam. Af C. D. Marcus - Krigsakademiens senior
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Det var en gång en diktare, som ville plocka
rosor om våren och bära dem i sina händer för att
sprida gångna världars sinliga jubel och ädla skönhet
öfver gråkalit lif och mulen diktning. Och som ett
antikt väsen, hälften gud, hälften satyr sjöng han sig
in i vår diktning med sina "Vallfait och Vandringsår".
Det svällde inom honom af lif och lust, safterna
sprutade himmelshögt och han visste ej, hvart han skulle
vända sig, om han skulle måla, dikta eller lefva. Ty
han var ju ett snille. Han reste rundt världen och
hans drömmar fingo stora vingar. Han styrde kosan
mot fjärran världar, som ingen lefvande hade skådat,
och sagornas orienten steg öfver en skimrande
horisont i "Hans Alienus". Men midt under cymbalers
klang och flickors dans satt en man och sörjde i
skuggan af cypressen. Och han sjöng sakta för sig
själf ur "Ensamhetens tankar". Han längtade hem,
längtade jorden, längtade stigen i gräset. Ref så
sönder hela den stolta väfven af glansfulla drömmar och
hundramilade hän mot Sverige. Från skrattets och
njutningens rike kom han till den öde mossens och
den torftiga hyddans stora land. Men se, nog hade
dikten fått nya färger och rikare tonfall, men ännu
var icke verkligheten stark och glad.
Och de djupa, allvarliga toner, som redan ljudit
i "Vallfart och Vandringsår", de ringde nu med
djupare malmklang och vidgade tongångar, ty lifvet log
ej mera som en ung gudinna mot skalden och en
ensam man hade ej förmått lyfta en germansk värld ur
sina hakar. Det var då han samlade sin längtan till
hemmet och evigheten, till den stora friden och
värmen, sin kärlek till jorden och furornas orgelmusik
och sin känsla för människohjärtat i den stora boken
"Dikter". Den är den största lyriska samlingen under
det på lyrik så sällsynt rika 90-talet, därför att dessa
dikter starkast af alla återgifva tidens ideala och
intellektuella fysionomi. Och härmed har skalden trädt
in i världslitteraturen som en af alla tiders yppersta
tankelyriker.
Men från den otillfredsställande verkligheten
vände idealisten sig mot döda heroer och svunna
storhetstider, då han mot en vidsträckt horisont ser
människorna tragiskt drabba samman med hvarandra och
sina egna öden, hvilka sträcka sig öfver oss likt
vidunderliga skuggor, som vi icke förstå, och som därför
förinta oss under sin tyngd. Och han skref
"Karolinerna", denna stora samling hjältar och människor,
hvilka med en etsares skärpa äro utformade och i
sina karaktäristiska profiler lämna outplånliga spår i
vår fantasi. Här finnes rum för sådana olika
stämningar som den underbart fagra "Högsommarleken"
och den som en tragisk trumhvirfvel verkande
"Poltava". Det nationella hade äfven i prosans form
slagit ut i full blom hos pilgrimen från Ninive. Och
denna prosa var en gnistrande svenska, där rytmerna
bröto sig mot hvarandra som stålklingor, och där
bilderna sköto fram djärfva som blixtar, kastande sitt
sken öfver figurer och scener så att de lefde i en
sällsynt åskådlighet. En ypperligare prosa har icke
skrifvits af en svensk skald och den är äktsvensk i
hela sin glans och kristallklang.
Kanske har hans kärlek för det ordknappa och
resliga, för det heroiska och patetiska, som drog
honom till Karolinernas gestalter, trädt fram ännu
mäktigare i hans sista storverk, "Folkungaträdets" första
del, Folke Filbyter, den gripande sagan om det
svenska folkets inträde i den’ nyare tidens historia och
om fadern, som söker sin son. Och under olyckan,
som tungt faller öfver Folke Filbyter, denne girige,
själfgode, obildade storbonde, växer han ut i verkligt
tragiska proportioner, och han blir en af vår diktnings
få klassiska och typiska gestalter. Här har diktaren nått
framtill den ideala dikten i stor form. Det ungdomligt
nyckfulla, kvicka, bizarra i forna verk har trädt
tillbaka för en mera oväldig, objektiv blick på människo-
ödet, fast i en objektiv dikt döljer sig ändock blodet
från diktarens egen själ, om ock blott han själf
känner hela sammanhanget. Ty det är nog med
Heidenstam som med Goethe, att där hans dikt ej flutit
samman med det inre och upplefda, där når den ej
sin högsta höjd.
Men en verklig skald, han är ej blott en stor poet
utan en personlighet, öfver hvars hufvud alla stjärnor
stråla och som stiger upp på fjället för att visa oss
andra stjärnor, som vi skola följa. Och från första
stunden har Heidenstam visat sig vara en äkta ättling
af en gammal kultur och med något af en isländsk
poesis läggning flödar hans diktning af paradoxer, af
vishetsord och siartankar, Sin kärlek till en mera
spekulativ syn på företeelserna har han dessutom
visat i sina "Tankar och Teckningar", där hans berömda
analys af svenskarnes lynne är inflätad. Därför, när
svenska folket våldsamt skakades ur sin nationella
dvala, stod han redan rustad och blef den man, som
i rätta stunden säger ordet, till hvilket ett helt folk
lystrar. Ty verkligheten har ändtligen blifvit så
lefvande och stor, att svenska folket vill varda "Ett folk".
Porten till det gamla Orientens värld har fallit igen
och skimret från det unga Sveriges morgon står
öfver hans panna. En diktare behöfver slutligen ett folk
omkring sig, som är ekot för hans diktning och bryggan
från fantasien till lifvet, öfver hvilken förståelsen stiger
upp mot honom. Ty eljes kunna fantasiens gestalter
bli allt för fjärran för människornas hjärtan och
tankevärldens himmel alltför hög och blek. Och den friska,
jublande sinnligheten i Heidenstams ungdomslyrik
kan ännu skänka nytt blod åt mångfaldiga af historiens
liffulla figurer.
Och alldeles nyss stod diktaren och talade för
studenterna om fosterlandet och som varma vågor
steg bifallet upp kring honom. Han stod där som
ledare för oss unga. Han stod där, som vi älska se
den svenske man vi vilja se upp till, vis och djup
som en siare, reslig och trohjärtad som en karolin.
Så vilja vi se dig allt framgent stå fast och
manlig på den svenska jorden, medan drömmar och
dikter, syner och sägner susa som stora fåglar kring ditt
stolta hufvud
Så bragte du oss ändock till sist rosor om våren.
C. D. Marcus.
(Till porträttet å följande sida).
90 år yllde den 10 okt. f. generallöjtnanten grefve
Gösta Sandels, son till den berömde Sandels, hvilken
deltog i finska kriget och besjungits af Runeberg,
och den siste manlige medlemmen af den gren af
ätten Sandels, som med hans fader 1815 erhöll greflig
värdighet.
Lars Gustaf Sandels föddes i Stockholm den 10
oktober 1815 och är tredje sonen i ordningen af den
berömde fältherren, fältmarskalken och en af rikets
herrar, grefve Johan August Sandels och hans maka
Ulrika Elisabeth Hermelin. Efter att ha genomgått
krigsskolan vid Karlberg blef han 1833 fänrik och
1839 löjtnant vid Andra lifgardet och avancerade där
till kapten 1848 och till major i armén 1854. Året
förut hade han blifvit tillförordnad generalintendent
och det var åt intendenturafdelningen af vårt
krigsväsen, han sedermera ägnade tre decenniers intresse
och arbete, från 1858 som ordinarie innehafvare af
generalintendentsämbetet och tidt och ofta som
ledamot af med arméförvaltningen sysslande kommittéer
och kommissioner. Generalmajor i armén blef han
1864 och generallöjtnant 1882. Ur krigstjänsten tog
han afsked 1887, d. v. s. efter mer än ett halft sekels
aktiv verksamhet.
Grefve Sandels är krigsvetenskapsakademiens
äldste ledamot och befinner sig allt fortfarande vid god
vigör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
