Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 15 Oktober 1905 - Tyska studentdueller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre.
EN SOM BLIFVIT ILLA TILLTYGAD.
till följd af de klumpiga bandagen ledas
till sina plaser. Och nu äskar "den
opartiske" silentium för duellen. Det
äi fråga om en "Bestimmungsmensur"
och man kommer att fäkta 45 "Gänge".
(En Gang är en följd af tre par hugg.)
Det hela inledes med en "Ehrengang"
som består däri att de båda
motståndarne korsa sina klingor till ett lätt
hugg, en motsvarighet till dei brukliga
handslaget för en brottningskamp.
Föreningsmössorna som härvid suttit
bakfram på de fäktandes hufvud
tagas därpå af. Den ene sekundanten
kommenderar: Auf die Mensur! och
den andre svarar: Fertig! Så går det
löst. Sekundanterna, som alltid
riskera att bli träffade af kamraternas
värjor och af denna orsak äro väl
ombonade ä ven de, stå med dragna
sablar, färdiga att i hvarje ögonblick
afbrytande och afvärjande gripa in, om
det skulle bli nödigt. Små skrapor
räknas icke, äfven om blodet skulle spruta
rätt vackert, och under inga
omständigheter må den, som får sig ett äfven
svårt hugg blinka eller rycka till eller
visa något annat tecken på
osäkerhet. Då har han icke "stått", och
mensuren ogillas.
De fäktande få endast röra högra armen och
handen. Att vika från stället bestraffas af den opartiske
med ett monitum. Efter fyra sådana, får man ej
fortsätta längre.
Sedan det efter ännu en sista Ehrengang väl är
öfver, kommer doktorn och plåstrar ihop skavankerna.
Ibland saknas delar af öron och näsa, hvilka då få
hopsamlas på golfvet och, sedan de uppmjukats i
varmt saltvatten, skyndsamligen sys fast på rätt ställe
för att, om lyckan icke är ogin, växa väl fast igen.
Knappt äro såren från den första striden ärrade,
förrän fuxen ånyo uppställer sig till kamp, och på
detta vis håller han på, tills han stått det behöfliga
antalet mensurer och blir recipierad som Bursche.
Sedan har han alltid att på order riskera sitt ansikte
emot en af broderföreningens fuxar. Så länge han är
aktiv, får han icke låta sabeln hvila.
Detta är den vanliga formen för mensuren. Vid
utmaningar går det till ungefär på samma sätt, fast
saken gifvetvis då tages mera hetsigt och mera på
allvar. Dock bör det uttryckligen framhållas, att
utmaningsduellen är relativt sälls>nt.
Under fyra terminer upptages största delen af en
kårstudents tid af tjänstgöring i hans förening. Först
sedan han efter denna tidrymd blir inaktiv får han
tillfälle att på allvar återvända till sig själf och sina
studier. Såsom inaktiv är han alltid en aktad och
gärna sedd gäst i sin förening, mrn han slipper ifrån
allt förmyndarskap och är sin egen herre både hvad
hufvudbonad, uppträdande och vanor beträffar. När
han sedan efter ytterligare omkring fyra terminer —
lyckliga tyska studenter, som ha så kort studietid! —
tager sin examen och lämnar universitetet, blir han
farbror (alter Herr) i föreningen. Hans förbindelse
med densamma afbrytes sedan aldrig. Ty
farbroder-skapet gäller för lifstid, och ofta skickas från
föreningens fästliga samkväm hälsningar ut till de kära
farbröderna, att de icke månde förgäta den glada tid,
då de själfva voro studenter.
Den andra gruppen af de tyska studenterna
omfattar de föreningar, hvilka visserligen hafva
"ovilkorlig satisfaktion* (d. v. s. hvilkas medlemmar icke få
vägra att anta en utmaning), men icke den ofvan
berörda profduellen. Dessa studenter uppträda
offentligen utan färger och hafva plebejisk hufvudbonad,
KJirht: Rmrr* irtw
NÄSAN GENOMSKUREN.
under det att de hemma hos sig, i sin föreningslokal
hylla färger, som de låta gå igen i sin sköld, sina
ämbetsmäns breda band o. s. v. I det fria följer dem
på sin höjd en enkel fingerring med en miniatyr af
föreningens vapen.
Dessa endast halffärgade föreningar äro, utom hvad
profduellen beträffar, väsentligt lika kårföreningarna,
endast att de äro betydligt gemytligare, betydligt
anspråkslösare och betydligt ändamålsenligare. Fuxen
blir Bursche utan att låta hacka sönder sitt ansikte,
men förhållandet med lifbursch och liffux, med aktiva,
inaktiva och farbröder m. m. är detsamma. Men
medan kårstudenten är bunden till händer samt
förlorar en massa tid och pängar på sitt egendomliga
maskeradlif, finner den "halffärgade" i sin förening
uppfriskande vänskap utan pockande förpliktelser samt
välvillig tillsyn utan slafvisk bundenhet. Han finner
förströelse och omväxling, men förströelsen är icke
dyrbar, och omväxlingen gör icke intrång på hans
arbetstid.
Den tredje gruppen slutligen, hvilken allt mera
arbetar sig upp från en tämlige i ringaktad minoritet,
utgöres af de fria studenterna, hvilka äro absolut
obundna i alla afseenden och intaga en afvisande
hållning gent emot mensuren.
Ty det är verkligen så långt kommet, att många
öppet vägra att underkasta sig denna barbariska
tradition. För rästen är nästan hvilken tysk student som
hälst, han må vara aldrig så mycket kårbroder, den
förste att erkänna, att mensuren är något mycket
oförnuftigt. Men han är i många fall ännu icke
beredd att stå för för sina åsikter. Han deltar då hellre
med falskt mod i tatueringsleken och räddar sin ära.
Och samma en, som teoretiskt vidgår mensurens
förkastlighet, visar icke utan stolthet sina mer eller mindre
vanprydande "skrytskråmor" (Renommierschmisse).
Som man ser är mensuren mindre ett utslag af
våldsamma lynnen än ett offrande åt slentrianen. Ännu
så länge är den dock det genomgående grunddraget
i allt tyskt studentlif, ty de alldeles "svarta" kunna
icke göra sig mycket gällande. Men man får väl
hoppas att den befinner sig i utdöende, och att de tyska
studenterna snart må finna mindre barbariska utvägar att
"pröfva sitt mod och stärka sin själfbehärskning".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
