Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 15 Oktober 1905 - »Ett drama i skogen» af Olof Sjöström - Bröllopsgåfva till hertigen af Skåne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
skyggheten ökades. Hans gamla hushållerska skakade
på hufvudet. Hon kände honom snart inte igen och
började nästan frukta, att han "inte var, som han
skulle vara". Gamla Anna-Stina, som i nära en
människoålder tjänat som städerska på gården, och som
nu hade donation därifrån, erinrade sig, att han en
gång för många år sedan varit likadan. Han hade
då först drabbats af den sorgen att mista sin hustru
och strax därpå hade hans yngste son, en trotsig,
hårdtyglad krabat, försvunnit från hemmet, där han
aldrig sedermera blifvit sedd. Detta hade, som sagdt,
tagit på Fris så, att folk en tid trott honom vara
"konstig". Sorgen mildrades så småningom, men att
den aldrig fullkomligt glömdes, kunde man väl förstå
af hans helt och hållet förändrade sinne.
Utan att bry sig om, hvad de andra tänkte om
honom fortfor emellertid skogvaktaren att genomströfva
skogarna från gräns till gräns. Ännu fortfor
vildttjuf-ven på samma sätt som förut. Man hade säkerligen
att göra med en person som var väl lokaliserad i
skogarna, ty i annat fall skulle han icke på detta sätt
kunnat trotsa all upptäckt. Gubben var dock
outtröttlig Han trodde sig ha börjat komma den
hemlighetsfulles taktik på spåren. Han kände sig säker om
att snart ha honom fast.
En eftermiddag satt gubben Fris på utkik vid den
undangömda djupa bärgsskrefva, som sedan
snapp-hanarnes framfärd i dessa trakter fått namnet
"Snapp-hanestallet". Belägen i skogens otillgängligaste del,
upptill Hallandsgränsen, hade nog platsen utgjort en
ypperlig tillflyktsort för de förvildade bondeskaror, som
under danska fäjden förde krig på egen hand. Den
gamle skogvaktaren hade valt sin plats i ett tätt snår
vid klyftans mynning, alldeles invid den smala stig,
som från dalen nedanför ledde upp till klyftan. Där
han satt, var han fullkomligt dold för en nerifrån
kommande, hvilken icke ens i omedelbar närhet af snåret
skulle kunnat ana, att någon gömdes där bakom.
Fris satt alldeles stilla, späjande ut genom
löf-verkets rämnor och lyssnade efter något ljud, som
kunde låta en förmoda, att någon nalkades. Geväret
hade han lagt öfver knäet med hanen på spänn och
pipan stickande fram mellan grenarna. Så hade han
suttit länge utan att taga ögonen från det ställe där
stigen började synas och utan att ändra ställning.
Solen hade hunnit ned bakom trädtopparna, och de
sneda strålarna silade sig sparsamt igenom
bärgknal-lens jämförelsevis glesa löfhvalf.
Gubben rörde på sig litet. "Skulle han möjligen
inte komma", mumlade han, i det han med tillhjälp
af vänster hand stufvade in en buss. "Jag var ändå
så säker på, att jag hade honom".
I samma ögonblick ljöd ett skott nere i dalen.
Fris ryckte till men satte sig åter till ro, medan ett
drcg af tillfredsställelse lägrade sig kring hans läppar.
Hans händer grepo hårdare kring bössan och hans
falkögon blixtrade. Han böjde sig spanande framåt
samtidigt med, att gevärsmynningen höjdes. I sàmma
ögonblick, som skyttens hufvud komme att synas från
snåret, skulle skogvaktaren vara säker om sitt rof.
Att detta ögonblick icke skulle länge låta vänta på
sig, kunde han förstå däraf, att steg nu började höras
nedifrån.
Halfvägs upp mot klyftan kom en trasig 30-års
karl klifvande med bössa i handen och ett nyss
skjutet rådjur öfver vänstra axeln. Han var iklädd långa
stöflar, hvilka för öfrigt tycktes utgöra det bästa af
hela dräkten. Kläderna voro urblekta och söndriga
här och hvar, och den ursprungligen styfva filthatten
hade mistat såväl brätten som form och färg. Trots
den framåtlutade ställning, han vid uppstigandet måste
intaga, såg man genast, att främlingen var af en
ovanligt reslig kroppsbyggnad, hvilket föll så mycket mera
i ögonen, som han var fruktansvärdt mager. Ansiktet
var ingalunda fult, fastän utseendet nog, tack vare
den anskrämliga hufvudbonaden och det ovårdade
skägget, var en smula vildt.
Mannen sträfvade pustande uppför den branta
stigen utan en aning om, att en gevärspipa på
mindre än ett dussin stegs afstånd riktades mot honom.
Han var nu så nära snåret, att han mellan dess
grenar skulle kunnat upptäcka den mörka bössmynningen,
hvilken på ett besynnerligt sätt tycktes ändra
riktning. Men han fortsatte, omedveten om faran, fram
emot "Snapphanestallet", och, då skottet på endast
några få stegs afstånd från honom föll, tumlade han
tillbaka med ett utrop af förskräckelse, under det att
krutröken som ett glest moln höjde sig ur snåret och
långsamt skingrade sig.
Då ekot af skottet förklingat, hade mannen
hämtat sig igen. Trots sin förskräckelse hade han lagt
märke till, hvarifrån skottet kom. Han stod ett
ögonblick orörlig, ty han kunde ju ej veta, om icke ett
skott till skulle falla. Då emellertid icke något
vidare afhördes, spände han långsamt upp hanen på
sin bössa och smög sig sakta bort till snåret, hvars
grenar han försiktigt böjde åt sidan. Den syn, som
här visade sig för honom, måste ha varit förskräcklig,
ty med ett uttryck af högsta förfäran målad i sitt
ansikte drog han sig åter tillbaka på andra sidan snåret.
Sedan han förvissat sig om, att inga människor
funnos i närheten, vände han tillbaka, sedan han kastat
bössan ifrån sig.
Hvad han sett bakom snåret var detta: Till
hälften dold af det frodiga blåbärsriset låg en gammal
man på rygg, orörlig och till utseendet liflös. Bössan
låg bredvid honom och i en sådan ställning, att man
genast måste misstänka, att ingen olyckshändelse
förelåg. Då främlingen nu lutade sig öfver den skjutne,,
upptäckte han, att denne aflossat det dödande skottet
mot högta tinningen, från hvilken blodet flöt i en
smal strimma. Men han måste också ha upptäckt
något annat, ty med ett hjärtslitande utrop af: "Far,,
far!" kastade han sig öfver den döda kroppen.–
Då de öfriga skogvaktarne morgonen därpå funno
gamle Fi is, öfverraskades de af att finna den döde
hålla en bukett hvitsippor i ena handen. Utom
gubbens egen bössa fanns ännu en, som ingen där i
nejden kunde känna igen. Man förmodade, att bössan
tillhörde den hemlighetsfulle krypskytten, hvilken efter
denna händelse aldrig mera lät höra af sig.
KRONPRINSENS HUSARREGFMENTES BRÖLLOPSGÅFVA
TILL HERTIGEN AF SKÅNE: Det är en i ciseleradt silfver ar
betad, i matt relief drifven tafla, troget återgifvande i de minsta
detaljer en i regementets ägo befintlig, af framlidne grefve Hj.
Mörner utförd, ofullbordad skiss öfver den för regementet så
ärofulla träffningen vid Bornhöft, den 7 dec. 1813. — Det originella,
dyrbara och vackra arbetet är utfördt af juveleraren E. O. Möller
i Malmö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
