Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 22 Oktober 1905 - »Den vansinniga» af Gustaf Janson - »C. A. Tollén»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANSINNIGA.
Ett reseäfventyr för H. 8 D. berättadt af GUSTAF JANSON.
Om tio minuter skulle Carriddi, en bland
Naviga-zione Italianas största ångare, lägga ut. Efter att
hafva tillbragt den sista månaden med att promenera
på Tunis’ tränga gator eller i dess omgifningar, stod
jag nu på fartygets akterdäck och lät blickarne glida
bort mot den hvita stadens hopgyttrade hus. Det
var icke alldeles utan saknad jag tog ett sista farväl
af Afrikas vänliga jord, men tanken på, att jag efter
ett helt års kringdrifvande rundt Medelhafvet om
några veckor skulle återse fosterlandet, höll vemod och
därmed besläktade känslor från lifvet. För öfrigt var
det allt annat än lätt att under brådskan och larmet
rundt omkring tänka något, det var att betrakta
sjöfolk och passagerare och vänta på att komma iväg.
Bland de sist anlända resandena fanns en liten
oansenlig herre, som ångarens befäl mottog med det
mest öfverdrifna fjäsk. Detta förklarades dels däraf,
att mannen i fråga var en amerikansk mångmillionär,
dels däraf att han var den ende passageraren på första
klass. Af en reskamrat, en dansk målare, i hvars
sällskap jag en månad förut gjort färden söderut, hade
jag fått veta, att endast millionärer och furstar
begagnade första klass under en Medelhafsresa, "klokt
folk föredrog andra". Min vän målaren sade inte
precis så, han uttryckte sig med en äfven för en
dansk ovanlig frihet från respekt, men då ett
ordagrannt anförande säkerligen skulle misspryda dessa
rader, inskränker jag mig till meddelandet, att första
klass sällan eller aldrig användes af andra än turister,
som ej känna förhållandena på dessa router.
I och med millionärens ankomst syntes allt vara
klart och propellern hade redan gjort några pröfvande
slag, då en täckt hyrvagn rullade ned till kajen och
stannade vid landgången. En för att vara betjänt
synnerligen välklädd person vältrade ned från
kuskbocken, slet upp vagnsdörren och drog tämligen
oge-neradt ut en i schalar och ytterplagg insvept dam.
Den nonchalanta förtrolighet han visade gent emot
sin matmoder väckte förundran bland åskådarne på
fartyget, men de flesta funno antagligen att saken ej
rörde dem och brydde sig icke om de sist anlända,
hvilka genast försvunno under däck.
Efter det vid en italiensk ångares afgång
oundvikliga sölet och bråket, flöt Carriddi ut på
hamnlagunens grumliga vatten och styrde norrut genom
den långa kanalen. Vi foro långsamt förbi de sanka
strandslätterna, sågo de krithvita byggnaderna sjunka
i fjärran bakom oss och gungade inom kort på hafvet.
Det ^ blåste en skarp nordvästlig vind, som varslade
sjögång till natten, och redan före middagen drogo
sig ett par kvinnliga passagerare undan till den för
damerna gemensamma hytten. För min del
sysselsatte jag mig med att röka cigarrett efter cigarrett,
jag önskade nämligen ej vid framkomsten till Palermo
betala tull för mitt tobaksförråd, och det återstod
således ingenting annat än att så behagligt och hastigt
som möjligt göra slut därpå.
Carriddis middagsbord företedde ej det minsta
från andra Medelhafsångares afvikande. Där fanns
de engelska turisterna, som ständigt sågo fullkomligt
oberörda ut, där satt fransmannen, som utan ringaste
tanke på den världsberömda franska artigheten snålt
annekterade de bästa bitarne, där koketterade några
af hans landsmaninnor och bredvid dem redogjorde
ett par italienskor för sina omständigheter, om sina
släktingar på ett sätt, som bordt bibringa en främling
höga tankar om sydländsk öppenhet. Naturligtvis
funnos också ett par dästa tyskar med sina fruar och
jämte dem en ungrare, som talade deras språk, men
så långsamt att han aldrig hann afsluta en påbörjad
mening, innan grannarne öfvergifvit samtalsämnet och
börjat ett annat. Vid bordets ena kortsida preside-
rade ångarens befälhafvare och kommenderade
upp-passarne med rynkningar på ögonbrynen. Sällskapet
var trefligt och meningsbytet lifligt, men af hela
middagen minns jag ej mer än att det konsumerades
otroliga kvantiteter af det jolmiga afrikanska rödvinet,
emedan man allmänt tycktes tro det vara ett utmärkt
medel mot sjösjuka. Som min lilla erfarenhet gick i
motsatt riktning, iakttog jag en viss försiktighet, och
jag bedrog mig ej i mina aningar, ty midt under
middagen kändes ångaren göra de första liksom trefvande
och om en vågbalans påminnande rörelserna.
Samtalen blefvo genast lifligare, till och med de
stela engelsmännen tinade upp. Fransmannen fick
dubbelt brådt att lägga för sig och ungraren talade
ännu långsammare, medan tyskarne böto om ämne
två gånger i minuten. Fransyskorna koketterade
förtvifladt i alla riktningar och italienskorna trasslade
ihop sina förnäma släktförbindelser, så att de ej mer
kunde redas ut. Ångarens vågliknande rörelser blefvo
efter hand oregelbundna, vi hörde böljorna dunka
mot skrofvet och hur alla ventiler stängdes. Ett par
damer lämnade bordet före desserten, och strax efter
deras bortgång rusade fransmannen upp samt
vinglade fram mot trappan till däck. Vi återsågo honom
ej förrän i Palermos hamn, och då föreföll han att
vara mycket hungrig.
Damerna visade nu tydligt sin afsikt att draga
sig tillbaka och ångarens befälhafvare lät middagen
sluta litet tidigare än ämnadt var från början.
Tyskorna, italienskan och en fransyska försvunno strax i
den stora gemensamhetshytten med sina åtta
sängplatser, undei det de öfriga kvinliga passagerarne döko
in i båsen bredvid. Flere manliga individer funno
för godt att följa deras exempel, och vi blefvo utom
kaptenen endast fem eller sex man kvar till kaffet.
Just som detta serverades, hördes ett långdraget
stönande, som småningom öfvergick till ett
smärtsamt tjut. Jag förmodade, att någon skadat sig och
såg frågande på mina grannar, hvilka i sin ordning
blickade på de närsittande. En hel serie mer eller
mindre förvånade ögonkast utbyttes kring bordet och
ungraren började en af sina evighetslånga meningar.
Innan han hunnit göra sig till de öfriges talman,
tycktes kaptenen inse, att en förklaring var
nödvändig. Vi hade en vansinnig kvinna ombord, och
liksom för att bestyrka hans uppgift hördes ånyo det
pinsamt egendomliga lätet, åtföljdt af sparkningar eller
dunkande med knytnäfvar i en hyttvägg.
(Forts, å sid. 59).
»C. A. TOLLÉN».
Den 8 oktober afled i
Stockholm skriftställaren
Ninian Wærner. Född
1856, idkade W. studier
i Uppsala och var
därefter tidningsredaktör på
olika håll i Amerika.
Återflyttade 1895 till
hemlandet, blef redaktör
för Motalaposten och har
sedan varit medarbetare
i Stockholmstidningen
m. m. Wærner skapade
den på sin tid mycket
populära, i hög grad
or-ginella, humoristiska
svensk-amerikanska
typen "C. A. Tollén", ofta utomordentligt roande, alltid
oförarglig.
NINIAN WÆRNER. †
— 54 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
