Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 22 Oktober 1905 - »Den vansinniga» af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 54).
Stämningen blef genast tryckt. Det artade sig till
storm, hvilket i och för sig var obehagligt nog, och
dessutom fanns en olycklig medmänniska, som
utstötte djuriska vrålanden, blott några steg från oss.
Kaptenen meddelade, att kvinnan i fråga var säkert
inlåst — han pekade på hennes hytt och vi ruskade
våra hufvuden, medan vi betraktade dess dörr — men
det skänkte ingen lättnad lika litet som hans
försäkran, att vaktaren skulle sitta utanför densamma hela
natten. Kaffet expedierades hastigt, och vi gingo upp
på däck. Tyskarne sade rent ut, hvad de tänkte om
italienska ångbåtsbolag och de läten, som med några
sekunders mellanrum utstöttes bakom oss, bidrog ej
till att mildra deras yttranden. Äfven engelsmännen
funno sig föranlåtna att bräcka det skal af
otillgänglighet, hvarmed de omgifvit sig, och instämma.
På en resa som endast varar ett dygn, är det
sällsynt, att bekantskaper stiftas, men det obehag, för
hvilket vi voro utsatta, gjorde att vi sex slöto oss till
hvarandra. Rundt omkring var det mörkt och vinden
tjöt ursinnigt, hvarför vi jagades ned i salongen, från
hvilken den vansinniga endast var skild genom några
tunna bräder.
En hel kör af skrin och vrålanden mötte oss
genast vid inträdet. Vaktaren, i hvilken jag
igenkände betjänten från kuskbocken, satt utanför hyttdörren
och levererade ögonblickligen en lång förklaring, som
mottogs med mulen tystnad. Det var ingenting att
göra åt saken och eftersom kvällen förstörts, återstod
endast att uppsöka våra kojer. Emellertid var äfven
det för tidigt och halft resignerade och halft
ursinniga, togo vi plats vid bordet för att röka. De båda
engelsmännen fingo fram en kortlek, tyskarne kallades
bort till damhytten, där de sökte trösta sina hustrur:
ungraren inledde ett samtal med mig och det gick
utmärkt för honom att tala tyska, när han ej
förvillades med några svar på sina frågor. Jag lyssnade
mindre till hans ord än till de uppskrämda rösterna
från damhytten, där det ifrigt pratades på tre olika
språk. Under tiden skrek den vansinniga utan
uppehåll, medan vaktaren beklagande ruskade sitt hufvud.
Utanför larmade vågorna, bredvid dunkade maskinen
och värmen i salongen var kväfvande. Det hotade
att blifva en ytterst otreflig natt och vaktarens
meddelande att den sjuka — han föredrog tydligen denna
benämning — blifvit skrämd af ångarens rullning,
förbättrade åtminstone ej mitt humör.
Till slut återstod ej annat än att intaga den
horisontala ställningen. Jag uppsökte min hytt som var
belägen ungefär midt emot den vansinnigas, äntrade
en af de öfversta liggplatserna — på Carriddi
innehöll hvarje hytt fyra sådana — slängde ned skorna
och lade plånboken under hufvudet. Jag måtte hafva
varit trött ty jag somnade snart men vaknade igen
efter hvad jag antager en timme. Det var mina
hyttkamrater, engelsmännen, som kommit in och stört
mig. De voio förargade öfver att blott en öfverplats
fanns ledig, men jag låtsades ej begripa något ty jag
har ett ytterst tråkigt minne af en annan
Medelhafs-resa, då en sjösjuk låg ofvanför mig. Mina grannar
kröpo bägge till kojs där nere, den ene var
synbarligen för artig att vilja hafva det bättre än den andre.
Strax efteråt släcktes ljuset i hytten.
Som jag låg och väntade, att det skulle blifva
fullständigt tyst under mig, märkte jag, att fartyget
fått slagsida, så att mitt hufvud som placerats utåt,
till följd af vaggningen ibland befann sig lägre än
fötterna. Detta föranledde mig att ändra ställning och
flytta hufvudkudden mot midskepps, hvarpå jag trots
den vansinnigas stönanden somnade.
Det enda jag erinrar mig, är att jag en gång
under natten hade en förnimmelse af, att någon vidrörde
mig. Jag öppnade ögonen och stirrade ut i mörkret.
Ett svagt prasslande, som om tyg försiktigt gnidits
mot ett hårdt föremål, nådde mina öron. Ljudet kunde
dock vara orsakadt af en rörelse, som den ene
engelsmannen gjort i sömnen och när det ej
upprepades utan jag endast hörde maskinens regelbundna
dunkande, antog jag att den trefvande hand, som
vidrört mina fötter blott var en inbillning i drömmen.
Jag slöt ögonen och slumrade in på nytt.
Nästa morgon var jag uppe i god tid och gick
ut i det fria för att se Sicilien höja sig ur vattnet.
Ångaren rullade betydligt mindre än föregående
afton, ehuru det blåste lika hårdt som då. Så vidt jag
såg var allt som det borde vara men icke desto
mindre erfor jag en smygande känsla af otrygghet, något
liknande ett förebud till ledsamheter och förargelse.
Jag frös i morgonkylan och utan att lyckas skaka den
nervösa föreställningen om kommande obehag af mig
dök jag åter ned under däck.
Fem minuter senare ringde det häftigt från
mång-millionärens hytt längst akterut. Det var ingen
vanlig kallelsesignal, det var ett ihållande larm, som
fortsattes, fastän såväl den ende
försteklasspassage-rarens betjänt, som ångarens samtliga uppassare
störtade in i gången och tränges om hvarandra i sin
brådska att hinna fram. Ett förbistradt oväsen
uppstod där borta och genom den öppnade dörren till
andra klassens salong hörde jag en ström af vreda
tillmälen. Herr mångmillionären var syn- och
hör-barligen ursinnig, han genomgick också engelska
språkets på invektiv och svordomar rika skala från de
vanligaste öknamn till de vildaste eder.
Fartygets befäl störtade ned i salongen — de
hyste tydligen stor vördnad för de siffror, den
kort-växte amerikanaren representerade — och utbytte
hviskande sina tankar om uppträdet. Klockan ringde
alltjämt och millionären svor på tio minuter så, att
alla eder för ett helt dygn bordt vara öfverflödiga i
den stora republiken. Öfriga passagerare kommo
mer eller mindre klädda ut i salongen och frågade,
hvad som händt. Ungraren började med en mening,
som troligen skulle hafva innehållit en förmodan om
flere galningar, men han tilläts aldrig afsluta den.
Carridis kapten tröttnade slutligen att vänta på en
förklaring, som icke hördes af, och beredde sig att
gå till amerikanaren, då ett vildt nödrop skallade från
damernas gemensamma hytt. För att öka villervallan
började äfven den vansinniga skrika och bulta i
väggarna, hvarvid hennes vaktare slank in genom dörren
för att lugna henne. Han måtte hafva lyckats i sina
bemödanden, ty därifrån hördes ingenting mer, i
stället ropades frenetiskt från damhytten, under det
millionären ringde och röt längre bort.
Förvirringen nådde nu sin höjdpunkt och de båda
tyskarne syntes stå i begrepp att storma hytten för
att få veta något. Ändtligen lyckades de öppna
dörren på glänt och ett halft dussin manliga
passagerare ilade att hjälpa dem. Dörren drogs
ögonblickligen tillbaka inifrån och den ene tysken, hvars fingrar
blifvit sönderklämda därvid, utförde en liten solodans
bland oss andra. Nu svors det på engelska och tyskar
snart äfven på italienska, då fartygets befäl sökte
bringa ordning i oredan. Till en början
koncentrerades alla ansträngningar på damhytten, och som dess
invånare blifvit nödtorftigt klädda släpptes den äldste
och jämföresevis oskadade tysken in. Han kom snart
ut igen och förkunnade, att hytten utom de kvinnliga
passagerarne äfven inhyste en oräknelig mängd myror.
Småkrypen hade förhållit sig lugna under natten, så att
ingen märkt dem, men vid dagbräckningen väcktes
deras blodtörst och de kastade sig öfver sitt byte.
I och för sig är ohyra ingenting sällsynt på en italiensk
ångare, men några hundra tusen myror anses
öfverskrida det tillåtna äfven på en sådan. Damerna trädde
— 59 —
ß
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
