Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 29 Oktober 1905 - »Den vansinniga» af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANSINNIGA.
Ett reseäfventyr för H. 8 D. berättadt af GUSTAF JANSON.
Bland alla dessa ungefär trettio personer, af
hvilken ingen kände den närmast ståendes namn eller
samhällsställning, var också en stöld något allvarligt.
Resan hade börjat ganska otrefligt, nu tycktes den skola
sluta tragiskt. Ingen betviflade, att brottet verkligen
begåtts och stämningen blef med ens dystv r. Därtill kom,
att den vansinniga jämrade sig och vi till allt annat
genom dörr» n hörde, hur vaktaren sökte lugna henne.
Litet hvar syntes fundera öfver följderna af denna
stöld och ansiktena mörknade här och hvar. För min
del önskade jag tills vidare endast, att någon af
Na-vigazione Italienas direktörer varit närvarande, det
skulle bestämdt medfördt litet omväxling att studera
hans minspel, då han rundt omkring hört de
högljudda klagomålen öfver myror, tjufvar, sjögång, dåliga
sängplatser och åtskilligt annat, hvilket allt de upprörda
sinnena funno för godt att låta tungorna bära fram.
Det var mycket tyst i salongen, när Carriddi löpte
in i Marsalas hamn, och kastade ankar några
fartygslängder från kajen. Jag förfogade mig upp på däck
för att se staden, och de båda engelsmännen, som
voro nog älskvärda att ej misstänka sin hyttkamrat
för annat ondt än att annektera bästa platsen, gjorde
sällskap. Vi blefvo förvånade öfver att finna en
roddbåt med tre karabiniärer ligga och vänta och vi
utbytte några ord om marconitelegraf o. d., men snart
begrepo \i, att sådant ej användts, Carriddi räknades
ej till de modärna ängarne. I roddbåten upptäckte
vi en med handklofvar belagd individ och våra
tankar flögo från nyare tiders uppdnningar tillbaka till
den gamla italienska röfvarromantiken. Individen var
också en sisiliansk bandit, som infångats dagen förut
och nu skulle transporteras vidare. Som han, enligt hvad
vi senare inhämtade, redan förut visat stor färdighet
i att rymma, föredrog man att sända honom sjövägen.
Karabiniärerna äntrade ombord, dt ras fånge
släpades upp och låstes snabbt och säkert in i en
galler-försedd bur på mellandäck. Alltsammans försiggick
med beundransvärd precision och var undanstökadt
på några sekunder. Så fort det skett mottog
sergeanten, som kommenderade patrullen, jämte kvitto äfven
anmälan om stölden.
Han visade sig vara en rask karl och vidtog utan
betänkande sina försiktighetsmått. Den ene
karabi-niären placerades vid fallrepstrappan för att hindra
någon aflägsna sig, den andre erhöll tillsägelse att sitta
i roddbåten och hålla det dussin andra farkoster, som
svärmade kring ångaren, och hvilkas roddare skrikande
erbjödo sig att ro passagerarne i land, på afstånd.
Själf begäide sergeanten fram passagerarelistan och
gick med kaptenen som tolk ned till amerikanaren
för att höra hans egen berättelse.
Några farhågor behöfde ingen af oss andra hysa,
tvärtom borde en hvar vara belåten med att tid
sparades genom karabiniärernas oförmodade närvaro, men
den tryckta stämningen låg som en mara öfver
fartyget. Matroserna hviskade sins emellan och
officerarne slängde mörka blickar åt alla håll. De båda
italienskorna, som ej tillätos lämna Carriddi,
beskärmade sig öfverljudt, någon otroligt förnäm tant
väntade dem på stranden och skulle naturligtvis blifva
förtviflad, då ingen visade sig. fastän ångaren anländt.
För öfrigt iakttogo alla ett berömvärdt lugn, endast
tysken med de sönderklämda fingrarne såg ond ut,
när någon råkade komma i hans närhet.
Oväntadt hördes ungraren, som stod och läste
öfver några tyska glosor på ångarens från staden
vettande sida, ropa och hojta. Alla, som befunno sig
på däck skyndade till och en formlig hagelby af
frågor susade kring honom. Han började otroligt
långsamt men så grammatikaliskt riktigt, att det blef
rörande, förtälja, hur nyss ett paket genom tn ventil
nedanför honom stuckits ut från ångaren och
mottagits af två karlar i en båt, som raskt roddes mot stranden.
Det behöfdes ingen kombinationsförmåga för att
fatta det något sammanhang mellan stölden och
paketet borde finnas, och fastän ungrarens sätt att tala
skänkte de bägge roddarne ett litet försprång, hade
nästan alla insett, att något måste göras.
Karabiniär-sergeanten tumlade upp och ropade åt båtarne, som
lågo på behörigt afstånd från Carriddi, att följa. Med
äkta italiensk snabbtänkthet hade dessa redan satt
sig in i situationen och en förtviflad kapprodd vidtog.
Det såg likväl ut som om rymmarne skulle nå land,
innan någon hunnit dem, då karabiniären i den båt,
som fört fången till fartyget, afgjorde saken. Han
lyfte en bössa från toften bredvid sig, ropade en
varning utåt hamnen och tog stående i båten sikte på
flyktingarne. Så snart dessa sågo hans hotande
förberedelser släppte de årorna och gåfvo tappt.
Fem minuter senare stodo två halfstora pojkar
på Carriddis däck och de upphetsade passagerarne
jämte en flock roddare, som trängt ombord, larmade
kring gruppen. Paketet, som ungraren trodde sig
igenkänna, var öppnadt och undersökt, långt förrän
han hunnit afsluta sin första mening därom. Det
innehöll en diger plånbok, ett par ur och några etuier
med ringar och smycken. Millionären kom tillstädes,
igenkände sina tillhörigheter, tog på måfå några
svordomar ur sitt rika lörråd af sådana, men nu för att
uttrycka sin belåtenhet, och öfverlämnade 100 lire till
karabiniärerna. Ett af uren befanns tillhöra tysken
med de klämda fingrarne och som han ännu icke
saknat det, blef hans glädje öfverväldigande.
Den spänning, som efter dessa upptäckter rådde
ombord, var oerhörd och den martialiske sergeanten
nödgades rynka ögonbrynen på ett fruktansvärdt sätt för att
någorlunda ostörd tillåtas fortsätta sin undersökning.
Sedan ungraren utpekat platsen, där han stått, var det lätt
att finna hyttventilen, genom hvilken paketet langats ut.
Med nära nog svindlande hast störtade alla ned i
aktersalongen och en fullständig orgie af laim och oreda
uppstod, när det befanns, att dörren, som motsvarade
den utpekade ventilen, ledde till den vansinnigas h\tt.
Följande sekund hade karabiniä:erna sprängt den
och öfver axlarne på dem, som trängde in, såg jag
en omkring trettioårig kvinna, litet blek men spefullt
lugn vänta de stormande. Bakom henne stod
vak-tarenbetjänten, men han föreföll att vara nedslagen.
Det är otänkbart att lämna en trovärdig
beskrifning öfver den scen som följde. Minst fyrtio
människor talade om hvarandra på fyra eller fem olika
språk och lika många händer gestikulerade med
sydländsk liflighet. Lyckligtvis röjdes en allmän belåtenhet
och sedan man skrikit ut, åstadkom nyfikenheten en viss
stillhet, man ville veta något, och som det endast
möjliggjordes genom att iakttaga tystnad, så teg man.
En af ångarens officerare uppsatte rapport öfver
händelsen om den förment vansinniga kring hvars
högra arm karabiniärsergeanten gripit tag, medan hans
följeslagare höllo vaktaren, aflade en fullständig
bekännelse så snart hon insett det gagnlösa i att
fortsätta med sin tröttsamma roll.
Saken var ytterst enkel — efteråt. För att
af-vända alla misstankar hade hon låtit utgifva sig som
sinnessvag, afsikten därmed hade varit att plundra den
amerikanske mångmillionären, som dessa båda
internationella äfventyrare följt ända från Algier. Det är
föga troligt, att hvem det vara månde, som mött en
blek, halfklädd kvinna nattetid sträfvande genom
ångarens korridorer, skulle fallit på den tanken att hon
varit ute i olofliga ärenden. Troligen hade hon
uppsökt vaktaren, hvilken skulle låtsa vara inslumrad och
så skyndsamt som möjligt dragit sig undan, sedan
denne tagit sin skyddsling, hvars sinnesbeskaffenhet
alla kände, om hand.
Så till vida voro beräkningarne riktiga, men den
villervalla, som uppstod, när stölden blef bekant,
Forts. o. slut fr. föreg. n:r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
