Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 5 November 1905 - Johan Jakob Ekman. Af Sigfrid Wieselgren - Från konungens vistelse i Jönköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN JAKOB EKMAN.
Med tillmötesgående af Red:s framställning, har generaldirektör SIGFRID WIESELGREN, med sin utmärkta skriftstältarpenna
nedskrifvit följande biografi.
Bland Göteborgs patriciska släkter af svensk eller
utländsk börd, står den Ekmanska i första ledet. Den
gör det ock med ålderns rätt, i ty att den redan på
1700-talet tillvunnit sig det erkännande, som
sedermera i stigande grad kommit den till del. Sina anor
drar den från en vermländsk bergsfogde; den är
således också svensk.
Gustaf Henrik Ekman, kommerserådet, på sin tid
en af stadens fäder, intog en dag år 1831 på sin
firmas, Ekman & C:os, kontor, en sin 16-årige son
Johan Jakob, som nyss genomgått Handelsinstitutet och
nu skulle i praktisk verksamhet omsätta sina vunna
kunskaper. Han gjorde det med den framgång att
han redan sex år senare blef bolagsman i firman och
efter nya sex år blef dess ledare. Men det förtroende
han sålunda vetat förvärfva sig, förde honom snart in
i de kommunala bestyren. Han blef ledamot af ett
stort antal styrelser, bland hvilka de som ledde
Handelsinstitutet och stadens folkskoleväsende särskildt
må nämnas såsom utmärkande för den riktning, hans
intresse ansågs närmast omfatta; och då staden i följd
af 1862 års nya kommunal’örordning första gången
valde sina fullmäktige, blef han en af dessa och
utsågs af dem till deras vice ordförande — ett uppdrag
som förnyades till dess han år 1869 fick sig
ordförandeplatsen anförtrodd. Då staden 1882 äfven fick
en kyrklig representation, invaldes han ock i denna
och blef kyrkofullmäktiges förste ordförande. Samma
ställning kom honom ock till del i styrelserna för de
stora järnvägsbolagen, som äga sin knutpunkt i
Göteborg. Som vice ordförande tillhörde han länets
hushållningssällskap i mer än ett fjärdedels sekel; och
vid allmänna landtbruksmötet i Göteborg 1873 var
han mötets andre ordförande.
Det var rätt tydligt att en så uppburen kraft
jämväl skulle tagas i anspråk för riksvårdande värf.
Redan vid riksdagen 1856—58 ingick han såsom sin
stads representan i borgareståndet. Men han hörde
icke till fyiståndsrepresentationens vänner; en ny tid
syntes honom kräfva nya former icke minst i detta
stycke, och då regeringen år 1863 framlagt sitt
förslag till representationsreform omfattade han detta
med lifligaste intresse. Det var ock han som i
spetsen för 200 deputerade i november 1865 inför
justitiestatsministern, friherre Louis de Geer uttalade den
allmänna anslutning till regeringsförslaget, som af de
från rikets alla landsändar utsända deputationerna så
kraftigt vitsordades. Och vid första valet till den nya
riksrepresentationen insattes ock deputationernas
taleman af Elfsborgs läns landsting i Första kammaren,
där han i sexton år kvarstannade, sedan år 1874 dock
i följd af det mandat, Göteborgs stadsfullmäktige då
erbjudit honom Från och med 1868 insatte honom
kammaren hvarje år i Bankoutskottet, hvars
ordförandeplats han med 1876 intog och behöll, till dess
han år 1882 afsade sig riksdagsmannauppdraget. Då
hade han ock bakom sig uppdraget att såsom
ledamot dels i kommittén för utredning af frågan om
rikets myntväsende och dels i 1872 års
myntkommission i Köpenhamn deltaga i det viktiga arbetet
för denna maktpåliggande frågas lösning.
Att han därjämte var ledamot af allmänna
kyrkomötet år 1873 visar emellertid att hans borgerliga
intressen icke undanträngt de kyrkliga. Man visste
i sanning ganska väl att "intet mänskligt" var honom
främmande. Då han år 1887 afgick från sin plats
bland Göteborgs stadsfullmäktige kunde därför Olof
Wijk under allmän tillslutning förklara att "arbetet för
allt godt och ä lelt varit bundet vid hans namn". Det
var ej blott ett ord i avskedsstunden; det var det
välgrundade vittnesmålet af ett helt samhälle, hvarinom
arbetet för allt godt och ädelt sedan gammalt äger
oföränderlig hemortsrätt.
I viss mening är ålderdomen en förödmjukelsens
tid. Krafterna aftaga, man känner sig urgtåndsatt att
fullfölja äfven de viktigaste, de käraste af sina
uppgifter, man måste lämna dem åt andra, och man
känner mer eller mindre djupt det förödmjukande häri.
Men det yngre släkte, som nu öfvertagit dagens tunga
och hetta, får icke saken så. Det mäter
uppmärksamt åldringens mångomfattande verksamhet och
frågar sig tveksamt i hvad mån dess egen en gång skall
förmå motsvara dennes. Därför känner det sig ock
manadt att "hedra ålderdomen", att se upp till den
gamle föregångsmannen och tacka honom för hvad
han under sin arbetsdag åvägabragt. Den känslan var
det som på Johan Jakob Ekmans 90-årsdag förde den
nuvarande stadsrepresentationens, den nuvarande
folkskolestyrelsens jämte så många andras sändeskap till
den älskvärde gamles hem; grundtonen i allas
yttranden måste ha varit just densamma: ett
vördnadsfullt tack för ett uppoffrande föredöme, för en god
och ädel lifsgärning i hemstadens och fosterlandets
tjänst.
Sigfrid Wieselgren.
FRÅN KONUNGENS VISTELSE I ]ÖNKÖPING
28—30 OKTOBER UNDER BESÖK HOS DROTTNINGEN I SANNA. KONUNGEN TOG BOSTAD I RESIDENSET.
KONUNGENS ANKOMST TILL RESIDENSET I JÖNKÖPING åtföljd af Landshöfdingen frih. Palmstierna. Foto. H lm Jkpg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
