Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 5 November 1905 - Henrik Schück. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
HENRIK SCHüCK.
Efter teckning. HENRIK SCHüCK.
Då i dessa
dagar en af
de förnämsta [-märkesmännen-]
{+märkesmän-
nen+} på vår
andliga
odlings område
firar sitt
half-sekeljubile-um, må det
vara på sin
plats att här
med ett par
ord antyda
arten af
professor Henrik
Schücks
verksamhet.
Det är ju
framför allt
åt
litteraturhistorien, som
han ägnat sina krafter. Men han vände sig ej
genast till den svenska littera’uren, som ju har gjort
honom mest känd inom vidare kretsar, utan han
begynner med ett omfattande studium af den engelska
renässansens litterära historia, under hvilken tid han
vistades på engelsk botten Hans gradualafhandling
bär titeln "Huvudriktningarna inom
femtonhundratalets engelska renässanselitteratur" (1882). Och som
en frukt af dessa studier får man betrakta hans
arbete öfver Shakespeare, "William Shakespeare, Hans
lif och verksamhet. En histo isk framställning". (1883
—84) som först sätter kronan på studiet af den
engelska renässansen och som belönades med en ränta
från Kung Oscars jubelfestdonation.
Men sedan den unge forskaren på detta sätt
förvärfvat sig en bred vetenskaplig bakgrund för en
synnerligen viktig period och därför belönats med
docentur i litteraturhistoria i Lund år 1882, börjar hans
omfattande arbete på att skapa en historia om
Sveriges kultur under medeltiden och renässansen. Efter
att ha utgett en del svenska visböcker, tillsamman
med A. Norén från 15 och 1600-talet, vidare en del
samlingar och äldre skrifter, följde år 1890 det första
stora verket på svenskt område, nämligen "Svensk
Litteraturhistoria. Band I. Medeltiden och
reformationen.", hvarmed bryggan mellan hans utländska och
inhemska forskning var slagen.
Men resultatet af detta arbete ingick sedan, dock
i betydlig omarbetning i det välbekanta verk som
gemenligen kallas Illustrerad svensk litteraturhistoria
af Schück och Warburg, och där Schück författat första
delen, som afhandlar Sveriges litteratur ända till
frihetstidens början. Under tidrn hade han 1890 utnämnts
till professor i Lund, hvarifrån han 1898 mottog
kallelse till Uppsala.
Men härefter vänder han sig åter till andra länder
och till andra tider, då han begynner intet mindre än
en "Världslitteraturens historia" (dock endast dikten i
bunden form), hvars första del "Antiken* utkom år
1900. Denna har sedermera följts af tvenne delar, som
Dehandla den israelitiska historien, hvars tredje och
sista del snart väntas föreligga färdig.
Men dessutom har han författat talrika smärre
uppsatser, som delvis samlats i de kär da volymerna
"Ur gamla papper" och dels tryckts i tidskrifter och
olika sällskaps skrifter. Mest anmärkningsvärda bland
dessa äro kanske de upprepade bidragen till
Kellgrens karaktäristik.
Det torde nog af ofvanstående framgå, hvilken
oerhörd och häpnadsväckande alstringskraft som är
denne författare förunnad och hvilken oerhörd energi,
som måste ligga bakom ett dylikt till sitt omfång
och till sin art så pompöst arbete. Medan de olika
verken om den engelska litteraturen uteslutande ha
en historisk och special vetenskaplig karaktär, har ju
däremot särskildt hans behandling af den svenska
litteraturen blifvit en märkessten i vår odlings historia.
Innan han skred till verket på dessa nästan obanade
områden, hade dock S. Klemming företagit storartade
samlingar af både handskrifter och tryckta verk, hvilka
naturligtvis i hög grad underlättade forskarens arbete.
Och dessutom förefanns inom dansk vetenskap ett
stort arbete af Rosenberg "Nordboernes Aandsliv".
Men det verk, som varit mönstret för särskildt det
Schück-Warburgska arbetet, är den tyske författaren
Hettners berömda och i sitt slag oöfverträffliga historia
om Englands, Tysklands och Frankrikes litteratur
under 1700-talet. Och Schück har i lika hög grad som
Hettner visat sig vara mäktig konsten att historiskt
skildra alla de olika grenarna af kulturen. Ty Schück
gör i främsta rummet skäl för namnet
litteratur/z/sto-riker. Och hans verksamhet kom därför som en
hälsosam reaktion mot den öfverdrifna estetiska
behandlingen af litteraturen. Schück äger inom detta
arbete i hög grad historikerns förmåga att samla och
sofra sina källor och att sedan med en snillrik syntes
kombinera de skiftande historiska fenomen, ur hvilka
de olika diktarterna och diktarna växa fram.
Hans bästa verk ge läsaren känslan af, att
författaren på ett fullkomligt arkitektoniskt sätt lagt
grunden för sina åsikter och teorier, på hvilka han sedan
reser spann efter spann af tankar och idéer. Det
faller af sig själf, att stundom den
psykologiskt-este-tiska analysen af de olika diktarindividualiteterna med
detta massiva förfaringssätt bli allt för tunga och
kanske djupare sedda än de någonsin varit. För att
nå fram till detta resultat begagnar han sig af alla
hjälpvetenskaper: religionshistoria, filologi, arkeologi,
medan däremot filosofen är främmande för honom och
hans reaktion mot tiden förut således gått ett stegför långt.
Då han nu behandlade antiken, bröt han med
sin föregående kulturhistoriska metod och inskränkte
sig till att skildra dikten i bunden form, hvarigenom
en del af antikens underbaraste skapelser som t. ex.
Platos prosdikter måste lämnas åt sidan. Hvad
beträffar den israelitiska historien, ligger det i ämnets
natur, att det vetenskapliga bedömandet måste lämnas
åt de ytterst få sakkunniga krafter vi äga på detta
område, men det är ju själfklart att författaren icke
här kan vara så nyskapande, då behärskandet af språ ■
ket icke står honom till buds.
I dessa yttersta dagar har det i den för öfrigt
danska "Världskulturen" tillkänna gifvits, att professor
Schück skall behandla medeltidens kultur, -något som
bör motses med glädje, då han därmed åter är inne
på sitt speciella
område, hvilket väl är
medeltiden och
renässansen. Den
omständigheten, att
Schück är mera
främmande för modärn
litteratur, må icke
tillräknas honom som
brist, ty han har i
alla fall under sitt
författarskap
genomvandrat större rymder
och bräkt hem större
skatter än de allra
flesta, och måste
därför utan all
gensägelse betraktas som
vår yppersta nu
lefvande litteraturhistoriker.
C. D. Marcus.
Efter fotegra]i. Klichii Bengt Silfversparre.
HENRIK SCHüCK
1875.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
