Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 5 November 1905 - »Två makar» af Carolus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ MAKAR.
FÖR HVAR 8 DAG af CAROLUS.
Det ringde i telefonen.
Så förargligt att det skulle ringa nu, då jag, efter
en mängd sjukbesök under förmiddagens lopp, nyss
med den bästa aptit inmundigat min middag och just
satt mig tillrätta i mitt soffhörn med min tidning
i handen och en nytänd cigarr i ena mungipan.
Det befanns naturligtvis åter vara ett sjukbud.
Och med en resignerad suck lämnade jag följaktligen
både cigarr och tidning och förfogade mig åstad.
Om en stund befann jag mig på ort och ställe.
Det var ett hem i ett gammaldags hus någonstädes
på Östermalm. En ung man trädde mig till mötes i
tamburen och presenterade sig såsom revisor Å. samt
gick utan några vidare ceremonier före mig in i
våningen, visande mig vägen till sjukrummet.
I en bädd låg en ung kvinna. Det bleka
ansiktet var ett af de älskligaste jag någonsin skådat. Det
var kanske ej egentligen vackert — därtill var det ej
nog regelbundet — men det var ett så rent och varmt
uttryck däri. Det var ögonen som talade. Sällan har
jag sett ett par så djupa underbara ögon. De
riktades på mig ett ögonblick liksom för att önska
mig välkommen och det kom därvid ett matt leende
öfver de bleka dragen. Sedan vändes de åter mot
maken med ett uttryck af den innerligaste hängifvenhet.
Han å sin sida tycktes, åtminstone i sitt yttre,
ej äga något, som kunde berättiga till varmare
sympati. Han var hvarken ful eller vacker, men
ansiktsuttrycket antydde inbundenhet och fåordighet och
tillika ej så litet tungsinthet. Ett par tämligen
vanvårdade, slokande mustascher bidrogo i sin mån att
gifva hans yttre något melankoliskt. Jag undrade på,
om detta ansikte kunde le och hur det då skulle se ut.
Dock låg det något rent af kvinligt vekt och
mjukt i hans rörelser, då han sakta strök med handen
öfver sin hustrus panna och lade kuddarne bättre till
rätta under hennes hufvud.
Emellertid, jag hade ju ej kommit hit för att göra
psykologiska studier, och de iakttagelser jag nu
nedskrifvit gjordes i förbigående och på några ögonblick.
I stället påkallade den sjuka all min uppmärksamhet.
Ack, jag såg allt tör väl att här ej var mycket
att göra. För hennes onda — som befanns ha varat
allt från barndomen — fanns ej någon varaktig bot.
Min undersökning behöfde därför ej bli synnerligen
långvarig. Men medan den pågick kände jag mannens
blickar forskande riktade på mig, liksom sökte de
utleta mina innersta tankar. Men jag ansåg mig ej
redan nu böra yppa något.
Det läkemedel jag förordnade afsåg också endast
att i det längsta uppehålla lifvet. Och efter
fullbordadt värf sade jag farväl med löfte att återkomma.
Revisorn följde mig ut i tamburen.
— Jag tyckte mig förstå, sade han, att doktorn
anser det ej finnas något hopp. Är det ej så?
J.ig måste bejaka frågan, dock med förklaring att jag
trodde mig kunna någon tid hålla hans hustrus
mut-ståndskiaft uppe.
— Ja, ja sade han något otåligt, det är ju ej
annat än hvad jag vetat förut. Jag är emellertid
doktorn tacksam för hvarje lindring, som kan beredas
hen C- Men det är nog bäst att hon får veta allt.
Sedan besökte jag åtskilliga gånger det lilla tysta
hemmet och fann den unga hustrun allt jämt lika blid
och mild oeh tålig — honom allt jämt lika fåordig och
till utseendet oberörd af den skiljsmässa som förestod.
Ty det kunde ej undgå uppmärksamheten att
sjukdomen gjorde framsteg. Jag motsåg, ej utan
bäfvan, den stund, då min konst ej längre skulle mäkta
ens för ett kort tillfälle, lifva upp den sjukas krafter.
Nästan utan att märka det hade jag allt mer fäst
mig vid dessa två till det yttre så motsatta naturer,
hvilka dock syntes så helt harmoniera med hvarandra.
Jag erfor i deras närhet en känsla, som jag tror mig
kunna likna vid sjömannens, då han efter stormen
ute på hafvet når den trygga hamnen. Det föreföll
mig som om steget öfver detta rums tröskel lörde
mig in i en helt annan värld, fullkomligt olik den
jäktande, förkonstlade värld, i hvilken jag eljest hade
att röra mig. Här var allt så lugnt och enkelt, så
tvångfritt och naturligt. Kanske var det hennes, den
sjukas, förtjänst. Dock, denne tyste, inbundne man
bidrog ock, underligt nog, att öka trefnaden. Ty det
är ju ej sagdt att man finner sig väl därför att det
talas mycket. Och till denne kunde jag tala öppet
och förtroligt så som till ingen annan — ej ens mina
s. k. intima vänner.
Hvad som ock förvånade mig var det lugn,
hvarmed denna unga kvinna med öppna ögon gick emot
en snar död och hvarmed hennes man motsåg denna
händelse. Var det blott resignationens lugn?
Skeptiker af na>uren, var jag mest böjd för denna åsikt.
Men jag måste dock för mig själf erkänna att här
måste vara mer än resignation.
Vid ett af mina besök hos dem ringde det på
tamburklockan och om en stund förde revisorn in i
rummet en liten liflig, något korpulent dam, som han
föreställde mig såsom sin svärmor, fru B. Med
kyssar och smekningar hälsade hon på sin sjuka dotter,
som med synbar glädje bjd henne vara välkommen.
*— Ack, herr doktor, hvad jag är gränslöst
tacksam för allt hvad ni gör för mitt stackars barn,
bör-lade den nykomna. O, ingen kan ändå känna så som
en mor. Min förtviflan, herr doktor, min förtviflan,
då jag tänker på att mitt lilla barn ändå kanske snait
ska’ ta’s bort ifrån mig! Men en mor hoppas ändå i
det allra längsta och jag vill så gerna tro, att doktorn
kanske i alla fall kan göra henne frisk. Mitt lilla
söta, söta barn, inte vill du väl gå bort och lämna
din stackars mamma ensam här i världen? Nej, det
vet jag att du inte vill, ty hvad skulle det sedan bli
af mig? — Ja, jag har ju Ebba förstås, och hon är
en rysligt snäll och god dotter, men ingen kan dock
ersätta dig. — Af fem döttrar, herr doktor, fem
döttrar, tre döda. Tänk att ha genomgått sådant och
ändå inte synas vara nog pröfvad!
Här kommo tårarne i ögonen på modern och hon
böjde sig åter ned och kysste dottern.
— Lilla mamma, sade denna, tack för allt, allt
hvad du offrat och lidit för mig. — Doktorn kan ej
tro hur mycket mamma har gjort för mig och mina
syskon. Det finns ingen sådan mamma i världen.
— Och det finns ej heller en sådan dotter i
världen, som hon, svarade modem. Ingen, ingen håller
hon så mycket af som sin mamma, är det ej så, lilla
Mia? Ja, det förstås, du håller ju mycket af din
Henrik, som är så god och omtänksam och vill dig
så väl, men nog tycker du väl åtminstone lika
mycket om mig som om honom?
Den sjuka slapp att svara, ty hon fick ett
plötsligt anfall åt hjärtat och låg där afsvimmad. Modern,
förskräckt och uppjagad, kastade sig under häftiga
snyftningar öfver henne, högljudt anklagande sig själf
för att ha dödat sitt barn — medan mannen,
snabbare än tanken, grep en flaska eau de cologne och
därmed fuktade sin hustrus panna. Genom förenade
bemödanden lyckades vi snart åter väcka den
afsvim-made till medvetande. Och jag fann mig nödgad att
erinra modern om att det var synnerligen nödvändigt
att undvika häftiga sinnesrörelser.
— Ack, ni måste förlåta mig att jag ej förmår
lägga band på mina allt för starka känslor. Men
förstår ni en mor är nu en gång en mor.
Efter åtskilliga smeknam åt dottern vände hon
sig så åter till mig och började en skildring af sitt
lefvernes historia och när jag om en stund vid en
lämplig paus reste mfg för att gå visste jag mer
därom än jag hittills inhämtat rörande de två makarna,
som jag redan då ofta besökt.
En afton, då vi’tre åter voro ensamma, yttrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
