Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 5 November 1905 - »Två makar» af Carolus - Uppfångade ryska minor i Kinesiska hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
ligt, och då han ej var på ämbetsrummet, så var han
hemma, ty att söka något sällskap kunde ej falla
honom in. Så en middag, då han kom hem från sitt
arbete, sätter han sig i sitt soffhörn, knäpper armarna
öfver bröstet och tycks slumra in. Hans gamla Lena,
husjungfrun, kommer en, två, tre gånger och talar om
att middagen är färdig. Han rör sig icke, svarar icke.
Det var slut. Så dog han, utan ett ord, utan en suck»
ensam och oförstådd, ungefär som han lefvat.
— Men en tör väl ändå ha förstått honom — jag
menar hans hustru.
— Ja. kanske, men jag tviflar därpå, så
inbunden och sluten som han var. Jag enfaldiga toka,
trodde verkligen något dit åt ändå, när jag såg
honom efter Mias död bara gå omkring — bara gå
omkring där hemma ungefär som han letat efter något
och jag sade därför till honom: Henrik, kom i håg,
att, om du också har förlorat Mia, så har du alltid
mig att öppna ditt hjärta för och hvem skulle vara
dig närmare än din egen Mias mor? Och han
nickade, log och tackade — det var allt. Och häraf
tycker jag mig kunna dra den slntsatsen, att han rakt
ej hade något behof af förstående.
Jag kunde ju ej betvifla riktigheten.
— Det faller sig därför också litet svårt, fortsatte
den meddelsamma frun, att tänka sig att han dog af
saknad och sorg efter Mia. Det är många som ha
sagt så och jag har naturligtvis ej velat motsäga dem,
ty om någon varit värd att sörjas så, så var det väl
min Mia. Men min enfaldiga tanke är den att han
dog egentligen af tungsinthet och mellankoli, hvarför
han alltid haft stora anlag, men som tog
öfverhanden, när han ej längre hade en hustru, som kunde
hålla den borta. Doktorn skulle ha sett honom vid
Mias begrafning. Inte en tår, inte ett ord af sorg.
Jag, stackars kvinna, jag däremot grät, grät som ett
barn, ja, jag vet mig sällan ha gråtit så hejdlöst och
alla människor voro omkring mig och visade mig
deltagande, men honom brydde sig just ingen om, och
han tycktes minsann ej häller fråga mycket därefter.
Men det förstås, nog sörjde han på sitt sätt, men inte
var den sorgen i och för sig så svår, att han dog af
den inte, det är min fulla öfvertygelse.
— Kanske han inte ens älskade sin hustru?
vågade jag framkasta.
— Så doktorn talar! Den skulle väl ha varit en
riktig sten, som ej skulle hållit af henne. Nog gjorde
han det alltid, fast på sitt vis — så där besynnerligt.
Men så särdeles mycket bevändt därmed var det nog
inte. Men, inföll hon efter en stunds tystnad, det
är i alla fall underligt, att så besynnerlig och
otillgänglig han än var, kunde man knappt låta bli att
hålla af honom, och det allra underligaste var att Mia,
min egen lilla Mia, älskade honom så, att jag ibland
nästan fruktade att han undanträngt mig, som dock
var hennes mor. Nåja, det vet jag då var omöjligt–
Här afbröts vårt samtal, därigenom att den
språksamma frun blef kallad tillbaka till sitt sällskap. Och
jag för min del fann för godt att draga mig tillbaka.
Då jag åter kom upp på däck hade solen gått
ned och luften var sval och frisk. Månen lyste öfver
det spegelblanka vattnet och öfver dess yta gledo
silfrade dimmor fram i fantastiska gestalter. Fartygets
däck var tyst och öde. Blott svagt hördes nedifrån
restauranten sorlet af glada röster. Jag njöt af denna
tystnad och denna naturens drömmande skönhet.
Och oupphörligt stod en bild fram för min inre
syn. Det var två lugna anleten, det ena med dödens
frid öfver dragen och omkransadt af svarta lockar och
det andra med ett uttryck, som jag ej förmår
beskrifva. Och öfver båda låg skimret af aftonrodnad.
— Men oupphörligt byttes bilden i en annan: de
slutna ögonen öppnades och den mörklockiga log mot
den andre, log så ljuft som om hon velat lägga hela
sin själs oändliga hängifvenhet i detta enda leende.
Och den andre log och strålade af lycka. — Men så
var taflan åter densamma som förut. Och jag hörde
i min inbillning främmande, hårda röster, som sade:
— Godt för henne att ha fått sluta sitt sorgliga,
enformiga lif. Och så detta: — Se hvilken hårdhjärtad
karl! En tår eller ett par hade han åtminstone
kunnat fälla vid hennes graf.
Kliché: Kem. A.-B- Bengt Silfmtrsparre
Efter fotoorafl.
UPPFÅNGADE RYSKA MINOR I KINESISKA HAFVET. Japanska sjömän ha upptagit en hel del af dessa för sjöfarten på
Ostasien i hög grad vådliga minnen från kriget och landat dem i Dalny, därifrån vår fotografi är tagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
