Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 19 November 1905 - »Fädernas missgärningar» af Olof Sjöström - G. Wicklund † - Nyval till Andra kammaren VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄDERNAS MISSGÄRNINGAR.
FÖR HVAR 8 DAG AF OLOF SJÖSTRÖM.
Larsson stod nere i ett djupt dike, så att
knappast mera än hufvudet syntes ofvanom dikeskanten.
Han hade ai betat styft en lång stund och var svettig,
som om han varit doppad. Arbetet var soligt och
strängt därjämte, ty det gällde att kasta den
upprensade gyttjan upp på åkerrenen ofvanför. Vid hvar
rörelse, han gjorde, bubblade och bullrade det i den
svarta, tunna dyvällingen, som om det kokat därnère.
Det här rågångsdiket hade länge varit i behof af en
uppränsning, ty det hade under tidernas lopp nära
nog till hälften fyllts af uppslammad gyttja, som
afsatt sig och grundat upp diket, så att det ej kunde
ta emot vattnet. Larsson torkade svetten ur ansiktet
med en röd bomullsnäsduk, hvarefter han stödde sig
mot skyffeln för att hvila sig några ögonblick.
På något afstånd plaskade ett kvarnhjul Ja, den
kvarnen, den var verkligen värd pengar nu, sedan
den gamla däruppe vid själfva byn blifvit nedlagd.
Och den hade sin lilla historia, hvilken ingen hade
reda på mer än ägaren, som hade sin far att tacka
för såväl historia som kvarn.
För många år sedan hade Larssons far flyttat hit
ut. Trakten var då glest befolkad, och jorden hade
icke på långt när det värde, som den nu hade. Som
han var en framsynt man hade han insett, hvad
gården en gång skulle kunna bli genom god skötsel och
träget arbete. Han hade huggit i med kraftiga tag
och så småningom arbetat sig upp till välmåga och
oberoende och skulle kunnat känna sig nöjd och
belåten, om det inte varit för en viss saks skull. Strax
invid hans gård — delvis som gräns mellan hans och
grannens hemman — flöt en bäck, som ett stenkast
från gården bildade ett litet vackert fall. Men detta
var inte hans. Den höga, spetsiga stenen bor’a vid
skogsbrynet utvisade, att fallet låg utanför rågången
om också bara en hårsmån. Det vattenfallet ville
aldrig gå gamle Larsson ur tankarne. Hvilken präktig
kvarn skulle han där icke kunnat anlägga. Han hade
nog tänkt på att köpa det, men han var rädd för att
nämna om det bara, ty då skulle grannens
uppmärksamhet ha blifvit väckt, och sä skulle han kanske
antingen ha begärt en orimlig summa för det eller själf
anlagt en kvarn där. Emellertid låg fallet till ingen
nytta. Ingen tänkte på det mer än Larsson, som ofta
i skymningen gick ner till bäcken för att höra på
bruset och plaskandet från den lilla forsen. Här kunde
han sitta i timtal och uppgöra planer. Bruset sjöng
i hans öron. Han tyckte sig höra kvarnhjulens surr
och vattenhjulets plaskande. I andanom säg han sig
själf, hvit af mjöldamm från hufvud till fot, stå i
kvarnen och ösa det sköna mjölet i säckarna. Och
utanför bullrade vagnar. Somliga kommo mid stora
ass spannmål, andra foro därifrån med hela pyramider
af hvita mjölsäckar.–-O, om det fallet varit
hans!
Efter någon tid dog grannen och hemmanet på
andra sidan bäcken skulle säljas. En idé, utkläckt af
hin onde genomfor hans hjärna. Vattenfallet hade
ju aldrig någon brytt sig om, och säkert hade den
nye ägaren ingen reda på, att något dylikt tillhörde
honom. Den spetsiga stenen, som utvisade gränsen,
behöfde bara rubbas ett fjät, för att fallet skulle
komma att tillhöra Larsson. Denna tanke uppfyllde
honom med namnlös glädje.
En mörk natt gick Larsson ner till stenen med
spade och järnspett öfver axeln. Nog hade arbetet
gått bättre vid dagsljus, men då han var stadd i
olof-ligt ärende måste han taga mörkret till hjälp. En
liten blåaktig, fladdrande låga, som irrade omkring
borta vid mossen, ingaf honom en tanke, som kom
håret att resa sig på hans hufvud. Han visste så väl
hvad den lilla lågan betydde. En landtmätare hade
en gång i världen gått oriktigt skäl därborta vid Lång-
mossen, och därför fick han i evighet irra omkring
på platsen för sitt brott. Larsson kunde inte låta bli
att undra, huruvida han skulle bli dömd till samma
straff. Men han var ju ingen landtmätare och hade
ej aflagt någon ämbetsed, så att där borde väl göras
skillnad.
Det var med tvekan, han fortsatte vägen, och det
ryste i ryggmärgen på honom, då " bäckamannen" ett
tu tre var alldeles inpå honom. Men bruset från fallet
satte stål i honom och han fortsatte.
Hvad som skedde denna natt blef aldrig
uppdagadt. Larsson förundrade sig mången gång öfver, att
han ensamt kunnat sköta den stora stenen. Men det
var precis, som om han fått hjälp af någon — han
ville inte tänka sig hvem. Dagen efter fann han, att
stenen lutade något in mot den gamla rågången, som
om den velat tillbaka till sin förra plats. Den stod
dock säkert och bra och fick stå, som den stod. Men
för att inte flyttningen skulle kunna märkas, tog
Larsson och gräfde ett djupt afloppsdike i den gamla
rågången, rakt öfver stenens gamla p^ts.
— Det var detta dike, unge Larsson, nu var
sysselsatt med att rensa upp. Det var intet under, att
den gamla historien blifvit väckt till lif. Stenen stod
alldeles invid honom — stod, som den gamle ställt
honom den där natten, lutande en smula mot
aflopps-diket. Det var en svår krabat, och Gud nåde den,
som kom under en sådan
Larsson hade stått länge och funderat. En blick
på klockan sade honom, att det var tid att raska på,
om han ville bli färdig till middag Han högg åter
i med arbetet, och snart skrapade spaden mot hällens,
i jorden nedsänkta del.
Det, som nu skedde, var ett ögonblicks verk. Då
Larsson vände sig för att kasta upp en spade jord,
gled den stora stenen från sin plats ut i diket.
Vattnet hade antagligen mjukat upp jorden, så att stenen
mist sitt fäste. Innan den olycklige hunnit vända sig
om, var kolossen öfver honom och tryckte honom ned
i den mjuka mossjorden. Där hittades han död af
hustrun, som, då han dröjde att komma hem till
middagen, gått ut för att söka honom.
NYVAL TILL 2:DRA
KAMMAREN. VIII.
Med nedanstående har
H. 8 D, återgifvit porträtt
af samtliga i höst nyvalda
ledamöter af Riksdagens
båda kammare.
G. WICKLUND,
en af svensk amerikanska
prässens bästa pännor och
en af de mäst populära
bland våra landsmän i
Amerika, afled den 10 okt. vid
53 års års ålder. F. i Gefle,
sedan 78 i Amerika och från
1900 medarbetare i
Svensk-Amerikanska Posten.
N. LARSSON.
Vänst-r.
Villands härad.
— 128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
