Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 26 November 1905 - Hans Wachtmeister † - En ung skånsk diktare. Af Gunnar Grehn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS WACHTMEISTER. †
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
På sin egendom Skärfva i den vackra
Blekingebygden, där naturen har ett visst sydländskt tycke,
afled den 10 nov. f. d. landshöfdingen, fil.
jubeldoktorn, grefve Hans Wachtmeister.
Med grefve W. bortgick en riddersman sans peur
et sans reproche, en fin och ädel människa med
ovanligt stora kunskaper och lifliga intressen på vidt skilda
områden. Hade grefve W. icke genom födseln
blifvit fideikommissarie lill de stora godsen Johannishus
och Tromtö i Blekinge, hvarigenom han kom att ägna
sig åt landtbruket och sedermera fick åt sig uppdraget
det ena ansvarsfulla offentliga förtroendeuppdraget
efter det andra, så hade han sannolikt blifvit en
framstående vetenskapsman, som nog icke skulle
underlåtit att skrifva populära verk i sitt fack. En god
skribent var grefve W. alltid, och han har, som
bekant, utgifvit åtskilliga volymer med reseminnen.
Hans Wachtmeister föddes i Karlskrona den 23
februari 1828. Föräldrarne voro landshöfdingen grefve
Hans Wachtmeister och friherrinnan Agata Wrede till
Elimä, som 91-årig dog å Johannishus 1890. Student
i Uppsala 1844, aflade han fil. kand.-examen 1847 och
promoverades 1848 till fil. d:r primus. Redan två år
därefter var den unge grefven färdig att aflägga juris
kandidatexamen. Hans begåfning och flit voro lika
stora, och han ville icke försinka sin tid.
Grefve W. ägnade sig härefter åt skötseln af sina
egendomar, hvaraf vi härofvan redan nämnt de båda
släktgodsen i Blekinge. Han innehade vidare
Torsåker och Tjusta i Stockholms län, Forstheim i
Blekinge samt Lindö och Harg i Uppland.
I det offentliga lifvet började grefve W. intaga
en bemärkt plats 1863, då han var ordförande i
statsrevisionen. 1866 — 77 hade han plats i Första
kammaren, där för närvarande tre af hans söner samtidigt
äga säte — ett högst märkligt förhållande beträffande
en och samma släkt. 1864—70 och 1872—79 var han
ordförande i Blekinge läns landsting och 1868—84
i länets hushållningssällskap. Till landshöfding i Blekinge
län utnämndes han 1867 och verkade på denna post till
1883 i oktober, då han vid 55 års ålder drog sig tillbaka.
Grefve W., hvilken, sedan han blifvit privatman,
var bosatt dels på Skärfva och Johannishus, dels i
Stockholm, älskade i hög grad sin hembygd och an-
såg naturen på sitt kära Skärfva som den skönaste i
världen. Men han ville likafullt se sig omkring och
studera i främmande länder, och han företog år efter
år långfärder till skilda håll af jorden. Att börja med,
skref han långa och intressanta privata resebref till
släktingarne hemma; så samlades dessa bref i
bokform, men böckerna utkommo blott i små upplagor,
afsedda för släktingar och vänner och icke synliga i
handeln. Slutligen framträdde grefve W. för
allmänheten med sina reseminnen, lifligt berättande och
upplysande. Hans böcker äro följande:
"Medelhafs-skisser", dagboksanteckningar under en resa i Norra
Afrika, Grekland och Turkiet år 1884, med teckningar
af F. v. Dardel (1884), "Turistminnen",
dagboksanteckningar under resor i Egypten, Algier, Spanien,
Canariska öarne, Maderia m. m. (1885), "Turistskisser
från Indien" (1894), "Nya turistskisser från Indien,
Birma och Java, jämte en vecka i Palestina" (1896),
"Turistskisser från andra sidan Atlanten" (1901) och
"Vägvisare för turister", handledning vid uppgörande
af resplaner (1891).
Grefve W. blef för öfrigt 1869 led. af
Landtbruksakademien, 1871 hedersled, af Örlogsmannasällskapet,
1882 kommendör med stora korset af
Nordstjärneorden och 1898 fil. jubeldoktor.
År 1850 ingick grefve W. äktenskap med
friherrinnan Ebba de Geer till Finspång (en syster till
Louis de Geer). Han efterlämnar fem sönei, f. d.
finansministern, generaldirektören i statskontoret grefve
Hans, nuvarande landshöfdingen i Blekinge grefve
Axel, kaptenen vid flottan grefve Alarik, den nyvalde
riksdagsmannen i Första kammaren för Blekinge,
disponenten å Johannishus grefve Hugo och
löjtnanten vid Svea artilleriregemente grefve Fritz, samt fyra
döttiar, den äldsta, Sigrid, ogift, en gift med öfversten
frih. V. Thott, en med f. d. ryttmästaren frih. A. G.
Leijonhufvud och en med f. d. kaptenen frih. F. de Geer.
Den aflidne var i mångt och mycket en man af
gamla stammen: grundlig, öfvertygelsetrogen, med
stark ansvarskänsla, men också till det yttre, i
synnerhet i yngre år, något afvisande. Hans talrika
under-hafvande skattade honom som en god husbonde, och
en och hvar måste erkänna hans öfverlägsna
själsegenskaper.
EN UNG SKÅNSK DIKTARE.-
Skåne har under de sista åren riktat vår litteratur med flere
nya namn. Och det är speciellt de, hvilka företrädt lyriken, som
blifvit mest kända och erkända, åtminstone i de kretsar, där man
ännu anser lyriken vara värdemätaren på en tids litteratur.
De unga skånska poeterna ha också haft ett namn att hålla
sig till, visserligen endast ett, men ett stort sådant: Ola
Hansson, han, som införde det skånska landskapet i litteraturen.
Och hos de nya diktarna har man väl här och hvar kunnat
skönja något af föregångaren, men de ha också sökt sig nya vägar.
"Preludiers" och "Offerkransars" diktare Anders Österling
är en af dem.
Redan Österlings debut med "Preludier" väckte stort
uppseende i litterära kretsar. Visserligen saltes han under etiketten
"romantiker", men de, som blickade längre, insågo, att det i hans
diktning fanns andra och nya drag, som ej gingo under gammal etikett.
Det var något lifsberusadt och hängifvet hos den nye poeten,
något, som ville älska och älskas. Och han gaf sitt väsen i ord,
som voro stolta och sköna och i en form som sökte sig nya och
plastiska uttryckssätt.
Det var också en annan egenskap hos skalden, som gjorde
honom kär för dem, som älska den verkliga lyriken. Dikten
var ej ett hastverk för honom: han använde sig ej af rytmer och
rim att utmynta sin stämning till en billig penning. Dikten var
för honom det stora ögonblicket, för hvilket han sparade det,
han under de tonlösa dagarna samlat i sin erinring.
Det är denna känsla, som fått ett så betagande uttryck i
dikten "Under ljudlösa dagar" i diktsamlingen "Offerkransar".
"Under ljudlösa dagar Heliga stjärnors lagar
stunder, som likna lycka genom dunkel och villa
nalkas oss och vi tycka våra vandringar lyda."
våra öden betyda
något bestämdt och stilla.
Österlings vers är ofta så musikalisk, att den sjunger i en
vid läsningen. Den kan få en orgels djup och patos, en violins
fina nyanser och flöjtens veka, melodiska naturskådan. Den
musikaliska sidan af Osterlings diktning har också väckt våra
kompositörers uppmärksamhet. En af dem, Hugo Älfven, har
nyligen under sin vistelse i Italien lonsatt flere af dikterna.
Med sin nyligen utkomna diktsamling "Offerkransar" har
Österling lämnat den avancerade ståndpunkt, han intog i
"Preludier", långt bakom sig. Tonfallets innerlighet och formens
skönhet är densamma, men diktionen är renare och diktaren har
sträfvat efter att ge klarare konturer, hvari han också lyckats.
I dikterna från söder står han kanske högst. Dessa italienska
sonetter äga en betagande skönhet. Det finnes något i dem af syn på
landskapet, som ej förut gifvits i svensk vers. Hans blick är visserligen
bländad, men. han ser dock på Söderns natur med en nordbos ögon.
Så har Österling i sin dikt arbetat sig fram till större
klarhet och behärskning. Med den sällsynt rika begåfning denne
diktare äger, har den svenska litteratuien att vänta något verkligt
stort af honom. Han har
kommit fram till en ny period i sin
diktning; det är den, vi kunna
ana oss till i sonetten
"Försakelser", där skalden i slutstrofverna
säger:
"Och allt står orördt kvar och
mina händer
fromt taga del i mödor, som de
skydde,
när lifvet sjöng i Löftets
morgon-länder.
Tid följer tid och tålig får jag
fresta
en bitter tjänst hos allt, jag förr
ej lydde
att lifvet så med kval mot kval
befästa."
GUNNAR GREHN. ANDERS ÖSTERLING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
