Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 26 November 1905 - »Yrväder» af C. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YRVÄDER.
För H. 8 D. af C. C.
Hu då! Hvilket hemskt yrväder! Snön vräkte ned,
den yrde upp igen från marken. Den kom
framry-kande i tjocka moln. Det var omöjligt att säga
hvarifrån den kom, men nog såg man, hvar den stannade.
Ty hvarhälst det fanns en aldrig så liten sten eller
höjning på marken, kröpo flingorna ned, hakade sig
fast, drogo till sig allt liera kamraier — och innan
man visste ordet af låg där en hisklig drifva, som
växte och växte till ett helt litet bärg.
Kallt var det också — termometern visade på
— 20°. Det var minsann intet väder att vara ute och
färdas i!
Så tänkte äfven doktor Bruun, där han satt arg
och fnittrande af kyla i den gammalmodiga kibitkan,
som vaggade af och an i drifvorna, likt en skuta i
storm.
Det vill säga, tänka gjorde han just inte, därtill
frös han alltför intensivt. Han försjönk allt mer i en
slags dvala, så att det var endast vid någon alltför
våldsam krängning hans domnade lifsandar vaknade
upp så pass, att de gåfvo sig luft i ett allt annat än
välvilligt yttrande om gamla majorskan på Ytterby,
som kunde gifva sig till att köra ut folk och kreatur
i ett sådant här hundväder.
Naturligtvis var det väl hennes vanliga nervösa
kolik, som alltid kom på då hon varit ursinnig på
kammarjungfrun eller sällskapsfröken — och det hände
ju så ofta, att för en gång kunde väl gumman krya
till sig på egen hand på egen hand — e-g-en —
hand — eller — ja — det förstås - hon var nog en
— en guldgrufva — en — en–
Här togo kölden och sömnen åter öfverhanden.
Doktor Bruuns hufvud rullade fram och åter i
kibitkans trånga bur, hans svarta skägg blef alltmer
hvitt, hans nästipp alltmer betänkligt blåröd där den
sjönk djupare och djupare i en liten mjuk drifva,
som bildat sig innanför tulubbkragen.
Men det brydde doktorn sig ej om. Han
spatserade i solgass på den prydliga terrassen framför
grosshandlare Törners villa utåt Saltsjön, och
bredvid honom en slank, hvitklädd flickgestalt som följde
hvarje hans ord med en ängslig blick ur stora
strålande, sammetsbruna ögon. Det gick honom i dag,
som hvarje annan dag då han kom ut till Eliseberg,
han blef alldeles rusig — glömde allt och alla —
grosshandlarens svåra gikt, sina egna svåra skulder,
sina mörka framtidsutsikter — sina få patienter.
Han visste och förstod endast ett — att om han
finge sluta Eilif Törner i sin famn ett enda ögonblick,
och gifva luft åt alla de varma, lidelsefulla kärleksord,
som vällde upp ur hans hjärta och hotade att kväfva
honom — så skulle han sedan gärna dö på fläcken!
Men — liksom hvarje annan dag — väcktes han
åter omildt ur sitt nu af den älskade själf:
— Så att doktorn tror inte att det ännu är någon
fara för att pappas gikt stiger upp till de ädlare
delarne? Till magen eller hjärtat?
— T - till — till? Nej, för all del, det
behöfver fröken ej oroa sig för ännu. Nu är det bara att
fortsätta med den stränga dieten, lugnet och
omslagen, och blir det någon ändring, så telefonera, jag
kommer då genast med första båt.
— Tack så mycket, doktorn är bra snäll! Och
hon räckte honom sin hand, nickade ett vänligt
farväl och skyndade in i huset medan han stod där
som vanligt med hatten i hand, stirrande efter henne
med vidöppna ögon och öppen mun, och en känsla
som hade han fått sig en oiörmodad kall
öfverskölj-ning.
Han stampade i marken.
— Nöt! Ärkenarr! Aldrig mer kommer jag hit!
De få vända sig till någon annan. Att jag skall vara
så urdum! Morska upp dig Lars Bruun! Du ser ju
att hon ger dig så många som flyger och far. Inte
skall du–
Här fick doktorns hufvud en så våldsam knuff,
att han blixtsnabbt stupade ned från den solmättade,
doftande terrassen i — ja — hvad var det egentligen
han befann sig i? Och hvar?
Han höll på att kväfvas, kunde knappt röra sig,
och då han öppnade munnen för att draga ut ett
befriande andetag, fick han den full af snö. Benen
kunde han ju ej röra — de voro omstoppade med en
tjock björnskinnsfäll som hölls fast af den väl
till-knäppta fotsacken. Armarna mötte idel snö, snö,
hvart de än vände sig. Hans åkallan af allt möjligt
mellan himmel och jord hjälpte inte ett smack.
Slutligen brast öglan på fotsacken, och den i
fallen inlindade doktorn tittade ut som ett bylte.
Efter ett duktigt arbete, lyckades det honom att
befria sina ben, resa sig upp, och försöka orientera
sig en smula. Han fick då syn på hästarne, hvilka
rullade sig i snön halft intrasslade i tömmar och
seldon, sparkande och bitande hvarandra och omöjliga,
att nalkas.
Ur en hög drifva framstucko den olycklige
körsvennens ruffsiga hufvud och rastlösa, fäktande
händer. För öfrigt snö — snö — snö — som kom
rykande med ursinnigt raseri uppifrån, nedifrån — från
alla sidor!
— Goa herr doktorn, jag får be honom ursäkta
att jag tror vi kommit en smula ur vägen.
— Jo, jo men, min käre Jönsson, det ser nästan
så ut. Men nu gäller det först och främst hästarna.
Jönsson hade kommit loss ur sin våta graf, och
stod nu och ref sig betänkligt bakom örat.
— Ja, se jag skall säga att högerhästen är så
rasande illbattiger af sig, så inte är det vardt ni går
intill dem nu inte. Bäst är nog att låta dem fria sig
själfva, så springa de nog fram till patron på Torpa,
för jag tror visst vi äro åt det hållet.
— Nå än vi själfva då! Förresten vill jag ej det
— jag skall ju till Ytterby, och har ej lust att klifva
omkring här i snön på vinst och förlust. Seså, rappa
dig nu, min käre Jönsson. Har du knif på dig, så
hit med den — jag skall nog fria hästarna.
Jönsson tog fram sin knif, och åsåg med
darrande knän huruledes doktorn närmade sig de rasande
hästarne. Innan denne senare emellertid hunnit böja
sig ned för att afskära stångkappan, slet sig den
"ill-battige" själf loss med ett häftigt ryck, tumlade om
några gånger i den lösa snön, som färgades röd af
hans blod, och stod sedan stilla och darrade, med
djupt flämtande, söndersparkade sidor. Den andra
hästen tycktes vara ännu värre åtgången, och det var
endast med stor möda det lyckades de båda männen
att resa hcnom upp.
Här voro goda råd dyra.
Oaktadt allt krafsande i sin yfviga peruk, kunde
Jönsson ej blifva klok på hvar de befunno sig, ity att
hans små grisögon voro halft igenmurade af frusna
tårar öfver hästarnes sorgliga öde. Förresten kunde
ingen se handen framför sig i detta gräsliga väder.
Doktorn föreslog att de skulle söka resa upp
åkdonet, binda hästarna i lä af sufletten, lägga på dem
sina filtar och stora fällen, samt därefter själfva krypa
in i kibitkan, taga sig en liten värmare ur doktorns
konjaksplunta, och så invänta hvad som hända kunde.
Äfven ett yrväder brukade någon gång taga slut.
— Nå, — visste nu kanhända Jönsson något
bättre råd?
Det visste han visst inte. Om baraste goa herr
doktorn ville säga för majorskan–
— Ja bevars, det ville doktorn visst.
— 132 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
