Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 3 December 1905 - Patrik Reuterswärd. Af Erik B. Rinman - Sveriges erkebiskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PATRIK REUTERSWÄRD.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Onsdagen den 6 december 1865 yttrade sig bl. a.
dåvarande kaptenen Patrik Reuterswärd på riddarhuset
till förmån för det hvilande grundlagsförslag, som
afskaffade riksstånden och införde vårt nuvarande
riksdagsskick. Det var detta förslag, hvars slutliga
antagande ett par daear senare hälsades af filosofen
Christofer Jakob Boström med den dystra profetian: "Inom
femtio år ha vi revolution i landet, eller också finns
det då icke längre något Sverige". Om den gamle
hofmarskalken, som i dessa dagar ingått i sitt
åttiosjätte lefnadsår, någon gång hört detta yttrande, så
har han sannolikt icke utan ruelse tänkt därpå, och
måhänd i har han då ångrat sin medverkan till ett
beslut, som för första gången i vårt statsskick byggde
representationen på de samfällda valens grundsats
och med dennas erkännande banade vägen för nya
och vidsträcktare anspråk, hvilkas uppfyllande utan
tvifvel förefalla honom i hög grad samhäilsvådliga.
Såsom ledamot af ridderskapet och adeln, i hvars
förhandlingar han redan 1844 började deltaga, lät
Reuterswärd icke ännu så mycket tala om sig, men
så mycket större roll kom han sedan att spela uti den
första kammare hvars uppgift skulle vara att
representera den högre bildning, intelligens och
omdömesförmåga, som en viss förmögenhetsställning ansågs
garantera. Med betydande energi och ej ringa
organisatorisk förmåga lyckades han i denna kammare
efter hand vinna ett inflytande, som på sin tid ej
öfverträffades af någon annans, och häri ligger en
karaktäristik minst lika mycket af kammaren som af
honom själf. De syften han fullföljde voro i alla
händelser utan alla tvifvel rent fosterländska, så som han
ur sin starkt utpräglade parti- och klass-synpunkt
tattade det; och om han härvid med åren mer och
mer växte fast i en politisk åskådning, för hvilken
samhällsfaran alltid ligger i framträdandet af
demokratiska framstegskraf och i deras tillfredsställande, ej
uti deras undertryckande, tills de explodera, så var
han härutinnan blott en mycket typisk representant
för första kammaren själf, sådan den blef inom ett
årtionde efter representationsreformen. Det
kännetecknande för denna politik angafs redan af Geijer:
folk som mogna revolutioner för att sedan förvånas
öfver dem. Men den personliga värdesättningen af
en politiker får ej stanna härvid. Den måste söka
tränga fram till öfvertygelsens och uppsåtets moraliska
halt, och möter man där en sådan redbarhet och en
så stark tro som hos Patrik Reuterswärd, så ägnar
man människan sin oskrymtade aktning. Utan
för-häfvelse öfver att hafva födts i en senäte generation,
hvars blickar skåda in i så många nya perspektiv,
kan man dock i hans person vörda något af en
gången tid, som ägde mycket, värdt att vördas.
Reuterswärd började sin bana som militär, blef
officer vid 19 års ålder (1839) och tog 1855 afsked
som kapten. Han blef nu helt landtbrukare och
industriman och har i dessa egenskaper utöfvat en
liflig verksamhet, dels som ägare till, dels delägare i
och dispohent för bruksegendomar i Vestmanland,
Dalarne och Norrland jämte hemman och landtgårdar
i Småland. Många allmännyttiga företag i orterna
äro ock tillkomna på hans initiativ och utförda tack
vare hans energi. Vestmanland var hans hemvist, och
där var han under decennier ledamot och ordförande
i landstinget, och förtroendeuppdrag såväl som
utmärkelser af alla slag tillföllo honom i rikligt mått.
Hofmarskalk blef han 1878 — en titel som skulle komma
att spela en viss politisk roll. >
När han. år 1899 lämnade riksdagen för att
tillbringa sina återstående dagar som politicus emeritus,
voro femtiofem år förflutna från den tid, då han första
gången deltog i riksdagsarbetet såsom ledamot af rid-
derskapet och adeln. I den nybildade första
kammaren invaldes han genast 1866 af Kopparbergs läns
landsting men hade efter den första nioårsperioden
sitt mandat från Vestmanland. Hans tidiga
ledamotskap i bankoutskottet och sedermera ett par år i
konstitutionsutskottet betydde föga i jämförelse med den
uppgift han hade uti bevillningsutskottet under
1880-talets stora tullstrid, i hvilken han var
protektionis-mens generalissimus och vann sin egentliga politiska
ryktbarhet. Allt fastare konsoliderades kring honom
första kammarens majoritet, hvars mest ultraistiska
element brukade kallas för "hofmarskalkspartiet" —
en benämning, som föranledde ett lustigt och
karaktäristiskt missförstånd i Norge, där det i en del af
tidningspressen klagades öfver att inte också Norge hade
ett ordentligt hof och följaktligen inte heller något
"hofparti", uti hvilken brist på likställighet man
tydligen gärna ville se ett svenskt "oveigreb". Såsom
ledare af partiet utvecklade hofmarskalken stor
duglighet, ehuru det icke kan sägas, att han öfvertygade
eller elektriserade genom några glänsande anföranden.
Han gaf parollen, när voteringen nalkades, och
sammanhöll skarorna samt utförde närmast samma
gärning som en "party whip" i engelska underhuset.
Segern blef också den gången till sist hans och första
kammarens.
Nu står han i sin höga ålder utanför de politiska
striderna och kan med lugn njuta medvetandet om
att i enlighet med sin öfvertygelse hafva fyllt sin plikt
mot fosterlandet.
Erik B. Rinman.
SVERIGES ERKEBISKOP
D:R JOHAN ÄüGUST EKMAN
fyllde 60 år den 26 nov.
Se biografi årg. III: 33. — Foto, för H. 8 D.
— 146 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
