Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 3 December 1905 - »Theodor» af Efraim Wästberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THEODOR.
SKISS UR VERKLIGHETEN FÖR H.8D. AF EFRAIM WÄSTBERG.
Theodor hade inga minnen från sitt bardomshem.
Det hade rifvitfi upp, medan han ännu gick i kolt,
och först när han blef större, fick han klart för sig,
att hans far och mor ungefär samtidigt gjort den sista
långa resan koleraåret 1854.
Theodor hade tidigt blifvit van att lita på sig
själf, ty i de familjer, där han periodiskt fått vistas
under sin skoltid, till sjätte klassen, hade man
visserligen gifvit honom mat och de nödvändigaste
kläderna, men ingen vidare omvårdnad och absolut ingen
kärlek. Han hade aldrig haft någon att vända sig till
med sina små bekymmer, och följden blef den att
när han en gång kom ut i lifvet, var han hård.
Från sjätte klassen fick han plats som elev på ett
apotek i en af mtllersta Sveriges större städer.
På den tiden, början af 70-talet, rådde ännu inom
apotekarekåren nästan samma förhållanden hvad
beträffar subordination som inom handtverksklassen under
skråtidens klangdagar. Apotekareeleverna hade en
utomordentlig respekt för principalen och
"proviso-rerna". Numera är det visst klent med respekten,
sedan maturitetsexamen är obligatorisk äfven för
inträde på den farmaceutisk;» banan.
På det apotek, dit ödet förde Theodor, funnos 2
"provisorer" och två elever, af hvilka Theodor var
den ene. För eleverna blef skolan sträng. Det fanns
knappast någon uttänkbar elakhet, för hvilken de icke
voro utsatia af sina förmän. Eleverna hade
skyldigheter men inga rättigheter. I deras lag fanns endast
en paragraf. Och där stod: "Lyd!" Deras hälsa och
lif betydde ingenting, när det t. ex. gällde att i
fruktansvärdt kalla vinternätter springa ur sängen för att
på "gräsvinden", belägen långt borta på en bakgård,
hämta för 10 öre af någon drog till en nattkund, som
ville ha det "genast". Ofta hade Theodor i bara
skjortan måst pulsa i snön till gräsvinden. Och lika
ofta hände det, att det brådskande budet var ett påhitt
af vakthafvande farmaceuten som satt i rummet innanför
apoteket och spelade kort och drack hemgjorda likörer
med några vänner. Lik en romersk kejsare bjöd han
sina vänner att åse tortyr. Och bedröfligt var det nog
att skåda den stackars frysande, barbente eleven, när
han darrande och flämtande kom in med det begärda.
När Theodor var 18 år och endast hade ett år
kvar af elevtiden samt för länge sedan fått
taxeringskanten "inslagen" i hufvudet och äfven begrep sig
på att sköta nattvakten för en berusad farmaceut,
råkade han en dag titta för djupt i ögonen på
principalens 16-åriga dotter Emy, en klarögd och
rund-kindad liten f icka. De hade en hel sommar i
djupaste hemlighet träffats i apoteksträdgården, och där
hade framtidsplaner gjorts upp, i likhet med hvad
förälskade ungdomar bruka göra. Sommaren gick dock
allt för hastigt, och när så hösten och vintern kommo
blef det allt dystrare för de unga tu, ty hvarje dag
förde dem närmare en lång skiljsmässa. Emy skulle
nämligen på nyåret, så snart apotekaren haft sin
sedvanliga bjudning, följa med sina föiäldrar Ml utlandet.
Stackars Theodor. Han fick lida i mångdubbel
bemärkelse, ty som han gick i "andra tankar", skötte
han sin syssla på ett sätt, som dagligen renderade
honom stryk af plågoandarne.
På nyårsbalen hos apotekaren hade Theodor detta
år fått äran komma med. Apotekaren var rik, och
stadens finaste familjer voro representerade. Theodor
hade tagit sig friheten bjuda upp Emy till andra
valsen, "inklinationsv^lsen". Men när apotekaren fick
se sitt ranglösa biträde föra hans dotter i den valsen,
rann sinnet på honom, sedan några pratsjuka fruar
gjort honom uppmärksam på "skandalen".
Omedelbart efter valsens slut blef Theodor nedkallad i
laboratoriet, där apotekaren väntade, röd af sprit och ädel harm.
— Balen är till för mina gäster och inte för mina
drängar, röt han till Theodor, som kom in med
ögonen ännu strålande efter den ljufva valsen och utan
vetskap om sin stora synd. Och för att du skall
bättre lägga det på ditt dåliga minne, så–
Och han smällde Theodor en dundrande örfil.
Den kvällen grät sig Theodor till sömns, grät af
blygsel, harm och förtviflan. Men under de kvalfulla
timmarna hade den unga hjärnan kommit öfver en idé,
som brände sig fast: Theodor måste blifva något annat
än apotekare. Han måste blifva något som gaf mera
anseende och som kunde sätta honom i tillfälle att
hämnas, hämnas örfilen, hämnas på sina plågoandar.
Han var så lugn dagen därpå, fastän han visste,
att Emy redan samma afton skulle resa till utlandet.
Han hade fått ett mål att sträfva för, och
hämndkänslan, den lägsta af alla, satte stål i vilja och nerver!
Theodor hade märkt, att apotekarnes och
farmaceuternas värste buse var läkaren, ty denne
behandlade dem som lägre väsen. Hvad läkarna sade, var
apoteka nas religion. De tillbådo läkarna som
männen med den högre intelligens, som de själfva varit
för fattiga, för litet djärfva, för litet begåfvade eller
för lata att skaffa sig. De fruktade läkarna ungefär
som hedningarna frukta Gud. Sättet att öfvertrumfa
"pillertrillarna" fann Theodor endast vara att bli läkare!
Hans tankar, som i långa vaknätter icke lämnade
honom någon ro, mognade till handling på tredje
året af elevtiden, strax innan han stod färdig att
aflägga farmacie-studiosi-examen.
Han gick upp till en läkare, densamme som
brukade inspektera apoteket. Läkaren var en mycket
rik man, ungkarl och oberoende af sin praktik.
Theodor talade öppet och oförbehållsamt om sina planer
och uppslaget till dem. Läkaren skrattade godt.
— Ingen dum idé, min unge vän, ingen dum
idé. Den är sannerligen den mest originella, jag hört
på länge, d. v. s. jag menar uppslaget till den. Jaså,
ni vill att jag skall hjälpa er? Nåja, hvarför inte.
Men ni får arbeta oerhördt, det förbereder jag er
på — — Och så får ni inte bli för elak emot mig,
när ni blir medicinalråd — ty det blir ni naturligtvis,
då ni är både apotekare och läkare.
Och skalken log i ögat på den gode doktorn.
— Men, fortsatte han, det är något mer, ni har
på hjärtat, det ser jag. Hvad är det? Sjung ut!
— Jo, vid inspektionerna uppmärksammas aldrig
ett litet grönt skåp.
— Grönt? Då måtte det vara i panelen?
— Ja, i hörnet af tinkturkammaren.
— Nå, hvad är det med det skåpet? Det har
jag verkligen aldrig observerat.
— Vi kalla det för "Halmstad". Därinne finns
allt, som–som behöfver kasseras vid en inspektion.
Läkaren såg skarpt på Theodor.
— Jag förstår, sade han, att det är en
hämndlystnad som talar. Eljest är det inte precis vackert
att smutsa i eget bo–Men, det är ju sant, ni
skall lämna det nu. Jag skall emellertid ha
"Halmstad" i minne. Det kan bli rätt roligt vid nästa
inspektion –— Ja, kom nu igen efter farmacie-
studiosi-examen, så skall jag ställa om så att ni först
och främst får taga studenten.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
