Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 10 December 1905 - Mark Twain. Af St. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
MARK TWAIN.
"Skjut aldrig upp till morgondagen hvad du lika
väl kan göra i öfvermorgon". Mark Twains motto.
Då Mark Twain för
några dagar sedan ingick
i sitt åttonde decennium,
borde egentligen hela
världens pojkar — både de
som äro och som en gång
varit det — hafva
skramlat ihop ett par millioner
dollars och sändt honom.
Ty världen är skyldig
Mark Twain ungefär detta
belopp.
Saken är nämligen den,
att då den store
Newyorks-förläggaren — Webston
hette han visst — med
hvilken Twain var
ekonomiskt lierad, för ett tiotal
år sedan gjorde konkurs,
så satte den åldrige
författaren till hela sin
förmögenhet och stod där
med sitt hvita hår och
med sina två tomma
händer, lika tomma som då
han i ungdomens vår
sysslade som ångbåtskalle på
Missisippi.
Tom Sawyers pappa
ruinerade sig totalt, och detta
ehuru han inte var
juridiskt förpliktad att offra en enda cent af de
pän-gar han skrifvit ihop rad för rad. Ett sådant för
farande är tämligen enastående i gamla världen och
torde vara alldeles unikt hemma hos onkel Sam.
Nå, Mark Twain reste öfver till Europa, höll
föreläsningar, skref historier, öfveransträngde sig, gammal
som han var, begaf sig till Sanna i Sverige och
repade krafter samt for ett par år senare tillbaka till sitt
land efter det han med amerikansk energi och
fornsvensk hederlighet arbetat ihop en ny förmögenhet.
Nu fyllde han, som sagdt, sina sjuttio, och jag
begriper inte att man lät denna dag passera utan en
universalsubskription.
En deputation af fjortonåringar — Tom Sawyers
ålder — skulle gått till honom med följande anförande;
"Alla världens skolpojkar hafva firat
försakelsevecka, hafva under sju dagar och sju nätter afstått
från knäck och tuggummi, från att åka karusell och
från att strö ryska smällare i magisterns trappor, hafva
lagt af alla sina fickpängar för att få lämna er dom
här pluringarna med många hälsningar till Tom Sawyer
och Huckleberry Finn!"
Dagsprässens senaste
nummer ha innehållit rätt
utförliga biografiska
notiser om Samuel Langhorne
Clemens — ty så heter
han egentligen hvarför
ett återupprepande vore
meningslöst. Låtom oss
istället komplettera det
meddelade porträttet —
en personlig gåfva af den
store amerikanaren med
den briljanta skildring af
honom som Rudyard
Kipling för några år sedan
lämnade:
"Hvad som först
öfver-raskade mig var att Mark
Twain var en äldre man.
Redan efter en minut
märkte jag emellertid att
det förhöll sig på annat
sätt, och sedan hans ögon
varit fästade på mig i fem
minuter, visste jag att det
gråa håret var en alldeles
betydelselös tillfällighet.
Han var helt ung. Jag
skakade hans hand. Jag
rökte hans cigarrer; jag
hörde honom tala —
denne man, som jag på 64,000 mils afstånd lärt mig
älska och uppriktigt beundra. Han talade alltid genom
sina ögon som lyste fram som ljus under de täta
ögonbrynen; då och då gick han med flickaktiga
steg genom rummet för att visa mig den ena eller
andra boken, så återtog han sin promenad genom
rummet och rökte sin pipa. Jag skulle hn gifvit
åtskilligt om jag haft mod att be honom om den pipan,
hvilken kanske kostat tjugu öre som ny. Jag begrep
hvarför vissa vilda stammar så ifrigt önska de tappres,
i striden fallne, lefver. Den pipan hade kanske gett
mig något af hans inblick i människornas själar. Men
han lade den aldrig ifrån sig, så att jag förstulet
kunnat taga den i beslag. En gång lade han verkligen
sin hand på min skuldra; det var som en förläning af
Indiens stjärna, det värkade på mig som blått siden,
trumpeter och med diamanter besatta smycken.
Om jag någon gång i det här dödliga lifvets
växlingar hemfaller åt obotlig ruin, skall jag berätta
för arbetshusets inspektör, att Mark Twain en gång
lagt sin hand på min skuldra. Han skall då ge mig
ett rum för mig ensam och en dubbel ranson fattigtobak."
-St-St—
— 169 —
Efter fotograji.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
