Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 17 December 1905 - Wilhelm Stenhammar. Af Olallo Morales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILHELM STENHAMMAR.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den gamla östgötasläkten Stenhammar har på
skilda områden gjort en rik insats i svensk kultur
såväl inom vetenskap som konst. Särskildt inom
tonkonsten intaga flera medlemmar af denna släkt en
bemärkt ställning. Bland dessa må nämnas
tenorsångaren Oskar Fredrik Stenhammar, gift med den
utmärkta operasångerskan Fredrika Andree, en syster
till domkyrkoorganisten i Göteborg tonsättarinnan
Elfrida Andrée. Föräldrarnes begåfning har gått i arf
till en dotter, fröken Elsa Stenhammar, som intager
en aktad plats i Göteborgs musiklif. En äldre broder
till Oskar Fredrik Stenhammar var den på den
andliga musikens område framstående tonsättaren Per
Ulrik Stenhammar, som föddes 1829 och bredvid sin
egentliga verksamhet som arkitekt och lärare vid
konstakademien utöfvade en omfattande
tonsättarverk-samhet. Hans oratorium "David och Saul", som
uppfördes 1900 af Filharmoniska sällskapet i Stockholm,
vittnar jämte en stor del körverk, kvartetter och
sånger om rik begåfning och varm känsla. Ett större
oratorium, "Johannes döparen", afbröts genom döden
1872. Faderns dubbla begåfning som arkitekt och
tonsättare ärfdes af sönerna Ernst och Wilhelm, den
förre en af vårt lands förnämste arkitekter, den
senare en af de rikast och mångsidigast begåfvade
bland samtida svenska tonsättare.
Karl Wilhelm Eugène Stenhammar föddes i
Stockholm den 7 febr. 1871. Genom faderns tidiga
frånfälle var hans uppfostran öfverlämnad åt modern,
Louise Stenhammar, född Rudenschöld. Efter att vid
17 år hafva genomgått sex klasser i Nya
elementarskolan beslöt han att helt ägna sig åt tonkonsten,
därvid i främsta rummet piano, som han redan flera
år studerat under Richard Aderssons ledning, samt
komposition, hvarvid Sjögren, Dente och Hallèn blefvo
hans lärare. Med högsta betyg i alla ämnen aflade
han 1890 organistexamen och tjänstgjorde några år
som organist i Franska kyrkan. Som solist framträdde
han 1892 på en symfonikonsert i kungliga operan,
därvid han med Brahms’ D-mollkonsert vann en
glänsande framgång. Ungefär samtidigt började han att
göra sig bemärkt som komponist, först med
"Prinsessan och svennen" komponerad för soli, kör och
orkester till Melins bekanta dikt och framförd af
Filharmoniska sällskapet, sedan med en del sånger hvari
redan röjdes en utpräglad personlighet.
Sin begåfning som pianist fick han under vintern
1892—93 tillfälle att vidare utveckla för prof. Barth i
Berlin, och här uppstod hans pianokonsert i B moll
op. 1, som vid dess första framförande af tonsättaren
i början af år 1894 genast rönte det varmaste
mottagande af kritik och publik. Med detta verk intog
Stenhammar en plats i främsta ledet af samtida svenska
tonsättare. Trots en stark påverkan af Brahms’
tondiktning står Stenhammars pianokonsert ännu i dag
bland de främsta verk å detta område under senare
tider. Konserten uppfördes snart därefter i
Köpenhamn och Berlin, hvarvid Stenhammar erhöll det största
erkännande både som tonsättare och pianist. En
hedrande utmärkelse kom tonsättaren till del, då han för
några år sedan inbjöds att spela sin konsert i
Manchester under Hans Richters ledning, hvarvid han
skördade rikt bifall.
Från hösten 1894 har han varit medlem af Aulinska
kvartetten och i hög grad medverkat till den
betydelsefulla insats, som denna kvartett gjort i svenskt
musiklif. Genom talrika konsertresor med svenska
och utländska artister, har hans konst blifvit känd och
uppskattad såväl i alla delar af vårt land som i våra
grannländer. Dessutom har Stenhammar utöfvat en
mångsidig dirigentverksamhet, dels såsom ledare af
Filharmoniska sällskapet i Stoqjiholm, hvarvid han
bl. a. uppfört mästerverk såsom Bachs Johannespassion,
Bethovens Missa solemnis och Liszts "Den heliga
Elisabeth", dels såsom dirigent vid symfonikonserter och
under en kortare tid andre kapellmästare vid
kungliga teatern.
Ingen svensk tonsättare torde vid så unga år hafva
utvecklat en så mångsidig komponistverksamhet som
Stenhammar. Svenska operalitteraturen har han riktat
med tvänne operor, "Gillet på Solhaug" efter Ibsens
skådespel, samt Tirfing med täxt af fru Anna Boberg.
Förstnämnda opera har med stort bifall framförts i
Stuttgart, Stockholm och Berlin, Tirfing har tyvärr
endast ett fåtal gånger uppförts i Stockholm. För
soloröster, kör och orkester har Stenhammar komponerat
fyra verk, nämligen "Prisessan och svennen", Snöfrid,
invigningskantaten vid Stockholmsutställningen 1897
samt den nyligen med storartad framgång uppförda
tonsättningnn till Verner von Heidenstams diktcykel
"Ett folk". För baryton och orkester har han tonsatt
de båda Levertinska dikterna "Florez och Blanzeflor"
och Ithaka samt för mezzosopran och orkester två
dikter ur Runebergs "Idyll och epigram". På
orkestermusikens område må nämnas den stora symfonien
i F dur och en symfonisk ouverture, "Excelsior!"
Kammarmusiken har han riktat med tre
stråkkvartetter, en sonat för violin och piano, en pianosonat
samt tre fantasistycken för piano. Tonsättarens
öfvervägande lyriska begåfning har tagit sig uttryck i ett
stort antal härliga sånger, hvilka nå sin höjdpunkt i
hans senast utgifna fem sånger, till dikter af Bo
Bergman. Fullt jämbördig med dessa står äfven hans
härliga tolkning af Frödings "Fylgia". Bland de
öfriga sångerna må särskildt nämnas Lokkeleg,
Aften-stemning, Du hade mig kär, Till en ros och Du
Blomst i Dug.
Såsom tonsättare torde Stenhammar dock vara
mer berömd än populär, ty egenarten och
förnämheten af hans tondiktning fordrar ett förfinadt konstsinne
för att rätt uppskattas, och den intima, nästan blyga
skönhet, som är så äkta svensk, ja Stenhammarsk,
bjuder ej ut sig pockande på uppmärksamhet, såsom
största delen af vår tids reklammusik. Tonsättarens
inåtvända, reflekterande konst lånar sig blott ovilligt
till uttryckandet af stora dramatiska situationer och
färgrika, dekorativa effekter, något som ju äfven
öfverensstämmer med hela den svenska konstens rent
lyriska grundstämning, och hafva hans operor
måhända på grund häraf ej nått det högsta uttrycket
för dramatisk konst. Att hans kommarmusikverk äro
mindre populära, ligger ju delvis i denna konstarts
natur, men äfven hans sånger äro tyvärr allt för litet
kända och förstådda, och dock tillhöra de jämte
Södermans, Normans och Sjögrens det ädlaste af svensk
tonlyrik. Därtill har måhända äfven tonsättarens
diktval bidragit, ty hur högt en Walther von der
Vogel-weides, Jacobsens, Heidenstams och Bo Bergmans
diktverk stå, någon större popularitet hos den
svenska publiken äga de knappast. Där tonsättaren
träffat den stora publikens smak såsom vid Runeberg
och Fröding, har äfven tondikten vunnit förståelse.
Just genom det kraf Stenhammars diktning ställer på
åhöraren försvåras dess inträngande i konstmedvetandet.
För musikern är Stenhammars konst i dess plastiska
formfulländning och nobla stämning af oskattbart värde.
Hans pianospel är mera musikerns än virtuosens
och utmärker sig genom klarhet och kraft i förening
med ett personligt konstnärligt föredrag. Måhända
saknar man ibland den tonala skönheten, särskildt i
det något hårda forteanshget, men med det manliga
allvar, som Stenhammar fattar sin uppgift, torde detta
— 178 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
