Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 31 December 1905 - »Ur dansen» af Snösparf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
med ett klippskt och mörklätt ansikte och små men
skarpa ögon, knackade hastigt sin cigarr mot den
hvassa kanten på en japansk askkopp af gul metall
med stiliserade figurer i diifvet arbete på de brokiga
ytorna. I detsamma utbrast han med en suck:
— Tråkigt!
— Kolossalt, medgaf den andre, en något fetlagd,
kortväxt herre med begynnande måne midt bakpå
hjässan.
— Men man får väl antaga att ungdomen finner
det trifsamt.
— Sannolikt, genmälte den lille kallt.
— Ja, vid våra år är man sannerligen "ur dansen".
— Säkerligen.
— Idiotiskt af värdfolket att invitera.
— Skedde förmodligen för förlofningens skull,
föräldrastoltheten ville frossa i så många beundrande
blickar som möjligt.
— Åh ja, rätt förnuftigt att söka realisera de
där — han tvekade i ordvalet — drömmarna.
Han sög åter ett starkt tag på sin cigarr, blåste
ut röken långsamt och sade sedan lätt, med ett slags
försök till skämt:
— Vi voro också illa däran en gång i tiden,
säkerligen du med?
Intet svar.
Den mörke fortsatte inom samma tankegång:
— Det är ändå rätt eget hur länge minnet af den
så kallade första flamman hänger i.
Den lille ljuslagde nickade blott.
— Strängt taget är tanken på henne den sista
som i våra sena ungkarlsdagar ännu bär en svag ton
af poesi öfver sig.
— Det stämmer, högg den lille i, på samma
gång han långsamt strök askan af cigarren.
Den andre lutade sin gängliga kropp bakåt i den
späda låga länstolen, som knarrade till under tyngden.
Han slog det ena benet öfver det andra,
blankläders-skon blänkte svagt i den röda skymningen, och
begynte, med blicken riktad upp mot ampeln — som
små svarta kol glänste hans ögon därvid — tala, helt
långsamt med ett mjukt tonfall, liksom förtäljde han
en värker berättelse, som det var synd att plottra
bort i ett allt för vårdslöst framförande:
— Jag kan se den för mig, när jag vill, den
enda gången jag gaf henne min — låt oss säga
hyllning, öppet, oförställdt.
Månskenet lyste på hennes blåa fönstergardin,
gatan låg hvit af snö, och tyst, luften sken af köld,
rimfrost och månljus. Vi trampade där nedanför på
trottoiren, en skara pojkar, gymnasister med sångröst
Det var naturligtvis en serenad, som skulle gå af
stapeln. Jag sjöng andra tenor på den tiden, hade
en vacker röst, då, oförstörd af punsch och nattliga
förkylningar.
Apropos, minns du den reprisen i "Klara stjärna,
du som"–, där andra tenor kommer med sitt solo?
Den ljuslagde nickade tyst.
När jag kom till de orden: "till din boning, där
du prålar", tändes ljuset bakom rullgardinen. Jag såg
den lilla gula ljusrundeln tindra genom det blå, hela
fönstret stod i ett nu svagt upplyst. Och jag sjöng,
ensam, sekunderad af de andra stämmorna Min hand
som höll stämgaffeln, darrade, men det var ej af
kölden. Tårarne stodo mig i ögonen, dessa sentimentala
obegripliga, oresonliga tårar som den första kärleken
prässar ur våra klara pojkögon, utan någon anledning,
af idel enfaldig lycka.
Vi sjöngo några sånger till, jag minnes ej hvilka.
Jag sjöng blott med, alldeles mekaniskt, berusad af
denna känsla, som vi med ett alltför utslitet ord kalla
— ja, du vet, denna höjdpunkt af allt det ideella en
ung själ kan känna, jag påpekar uttryckligen: en ung.
Sedan mista vi just den där, låtom oss säga närven i
vårt hjärta, som darrar af kärlek, den förslöas,
förvissnar och försvinner.
— Åhja, äger nog sin riktighet, genmälde den
ljuslagde.
— Sången var slut, vi gingo hemåt. Ännu när
jag vände mig om i hörnet, såg jag det lysa bakom
den blå gardinen, ljuset, som jag tände med min sång.
Så trampade vi tysta, litet trötta, utför den tomma,
månlysta gatan. Snön knarrade ihåligt, den skorrade
sträft som verkligheten själf. Förstår du, den var
alldeles kruttorr af köld, så som den bara blir däruppe
hos oss och den knarrade, knarrade . . .
— Jag kan höra’t inföll den andre torrt.
— Ja, se’n så var det inte mer.
— Hvart tog hon vägen? frågade med ett
plötsligt intresse den lille.
— Gifte sig förstås, sade den långe kärft.
— Blef där aldrig något, . . emellan er —
aftaladt?
— Så du säger! De mörka ögonen blickade
nästan hotfullt på den kortväxte. Jag vågade
naturligtvis inte, ja, inte en handtryckning en gång. Jag
skulle en gång till att sända henne ett julkort, en
liten oskyldig lapp med ett öfversnöadt träd och en
stjärna, men ref sönder hela härligheten på vägen till
postkontoret. Ser du, så kär vai jag i henne.
— Ja, måtte varit, öfver öronen.
Den andre spårade med ens något hånfullt i
tonfallet, ryggade till, slog om i sättet och kom med en
intetsägande sats, hvilken ej ett spår hängde samman
med samtalet nyss.
Den lille såg upp med ett grubblande, ofantligt
skarpt uttryck i sitt runda, osköna ansikte, men
sade intet.
Den mörklagde ångrade sig, slog åter om, blef
varm i stämman och fortfor:
— Det är för öfrigt hennes årsdag i kväll —
glömmer den inte. Hon fyller — låt se — trettio,
jaha, precis. Hennes skål! Han lyfte med en viss
högtidlighet sitt bortglömda glas högt mot det röda
ampelljuset, drack det sedan ur i botten.
Hans kamrat nickade kort och följde exemplet.
Därpå vidtog åter den mörklagde:
— Än du, hvar gjorde du af med din?
— Jag förlofvade mig med henne, ljöd svaret.
Ha a som mottog det ryckte till och hans ögon,
mun och öron tycktes stirra i en enda gapande
förundran.
— Jaha, helt simplemang. Vi var det i hela åtta
år. Sen så ... han stannade ett tag och tände
omsorgsfullt ånyo eld på cigarren, som en stund legat
bortglömd. Ja, fortfor han därpå lugnt, sen så bröt
hon och förlofvade sig på nytt, med en som hade
långt bättre utsikter och strax kunde försörja henne.
Där har du min historia. Rätt lustig, men helt säkert
inte enastående. Lifvet är så inveckladt, ser du, och
människan är svag.
Det var en god stund tyst i rummet. De båda
frackklädda herrarna blossade på sina cigarrer och
luften tycktes tätna allt mer af tobaksröken.
Plötsligt utbrast han, som senast talat:
— Vi dricker inte för henne, vid alla gudar, det
gör vi inte.
Han reste sig i detsamma och gick bort till
fönstret. Ventilen sprang upp med en knäppning,
och ögonblicket därpå kastade han sitt tomma glas
ut på gatan, där det .med ett svagt, bristande klirr
föll mot den hårda isbeläggningen, som kölden bredt
på efter förgårdagens halka.
Äfven den långe mörklagde steg upp med en
suck, som efter en beklämmande tanke. De gingo
båda ur rummet och riktade sina steg mot stora
salongen där en strålande valsmelodi nyss kommit den
yra skaran af ungt folk att snurra rundt på golfvet i
ett fladder af färgglada kjortlar och svarta frackskört.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
