Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 7 Januari 1906 - Den svartaste fläcken på Englands jord. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ingen dystrare fläck
än denna lilla
grafplats. Här står
döden icke — som i
Westm nster Abbey
och S:t Paul — i
sam-k!ang med snille och
dygd, med allmän
vördnad och med
ovansklig ära; icke
häller, som i våra
blygsammaste kyrkor
och kyrkogårdar, i
förening med allt
sådant som brukar
väcka den ömmaste
saknad till lif i vårt
bröst; nej utan med
allt det som är
mörkast i människosinn
och människ’»öd’,
med det vilda
jublet hos oförsonliga
fiender, med vänners
ombytlighet,
otacksamhet, oskicklighet,
med all tragik i
fallen storhet och i
bleknadt rykte".
Sex fot under oss hvila de, fordomdagsfolkets
furstar och ledare, hvilkas hufvud fallit på schavotten.
Ingen af dem skref sitt namn i sanden, deras märken
stå ristade i tideböckerna till tidernas ända. Intet år
passerar, utan att världslitteraturen riktas med nya
verk, som söka förklara deras syften och draga
slutsatserna ur deras gärningar.
Se gamle Thomas Möre, Henrik VIII:s lordkanslär,
huru han vandrar mot sitt öde, värdigt en lärjunge af
Stoas skola. Han är färdig med sitt lif, har fyllt sitt
värf och tömt sin påse. Ej sedan Platos dagar har
människotanken drömt en sådan samhällsform, som
han framställt i sin Utopia. Han har tecknat
grundlinjerna ti 1 en idealstat, hvilken aldrig kunnat
förverkligas, men hvilken lärt hela den moderna sociologien
hvilken väg man borde beträda.
Han kunde ej gilla konungens handlingar, hans
vältaliga läppar uttala ett obönhörligt veto mot detta
löpande i lustans spår. Kung Henrik förmår inte lida
denna fasthet som intet böjer, denna ständiga blick
af förebrående allvar — kanske också af förakt.
— Antingen medger du min skiljsmässa från
drottningen och mitt giftermål med Anna Boleyn eller
också dör du!
— Då dör jag, ers majestät.
Och där, se där kommer hon själf, den heta
tvistens fagra föremål, behagsjukt leende ännu sin sista
dag. Hennes stackars kronas glans är bleknad, sölad
i smutsen. Kungm, hennes herre, har anklagat henne
för — ja hon vet knappt själf. Hvad tjänar det till
att tänka mera!
— Mod, mylady!
— Mod — ja, det är det enda jag äger. — Ack,
att i morgon äfven är en dag — i morgon . . .
Ännu en i den långa raden: Lörd Cromwell,
Englands förste möderne statsman.
Ögon som oroligt speja öfverallt, små skarpa ögon
i ett’stort, fult ansikte. Tunga svettdroppar rinna utför
de feta kinderna. En man som aldrig släpper taget
om lifvet, som ständigt räknar med nya möjligheter.
Det är ime tänkbart annat än att kung Henrik i
yttersta timman upphäfver dödsdomen. Alla andra kunna
ersättas, men jag är omistlig, visst ärjag omistlig!
Efter fotografi. LONDONS TOWER i Beauchamp Tower där Jane Grey satt fängslad. styv™**™.
Ack Thomas Cromwell, du räknade fel den
gången. Äfven du kunde ersättas.
I Tudorernas rum på National Portrait Galler)’,
där den engelska renässansens lifskära, kraftiga,
helstöpta, vidblickande personligheter sitta sida vid sida
såsom de sutto här i lifvet, där kungar och
drottningar, prelater och krigare äro afkonterfejade med
en verklighetstrohet och en färgkaraktäristik, mången
gång till den grad hänsynslös att man undrar huru
pänselföraren dristade säga så rakt på sak, hvad han
såg hos den höga modellen — där möter dig också
bland galabrokad och guldbroderier, bland plymer och
puffar, bland allt det röda guld och alla de ädla
stenar, hvarmed man stöttade och stofferade högheten,
där möter dig äfven en bild, hvilken helt och hållet
talar sitt eget språk, den är ingen annan lik, är inte
en af sähskapet, endast en ibland dem.
En ung engelsk flicka, ur hvars allvarliga blick
strömmar en fast och ädel själs renhet och
rättfärdighet. Framför detta lilla porträtt ha generationer af
Englands kvinnor fällt tårar såsom man begråter
oskyldigt blod, hvilket spilles af ondskan. Detta är
världshistoriens vänaste bild, en sådan "på hvars graf
änglar gråta". Det är lady Jane Grey.
Genom hofintriger tvungen till kronan, bad hon
fåfängt på sina knän att få slippa den. Drottning vid
sexton år, regerade hon i nio dagar. 1 British Museum
visar man än> u regeringshandlingar, undertecknade
IANE the QVEENE.
Bredvid hänger porträttet af hennes efterträdersk.i
och bödel, den blodiga Maria, bigott och depraverad,
iskall och grym.
På morgonen den 12 febr. 1554 leddes Jane
Grey ut till afrättsplatsen från Beauchamp Tower, på
hvars vägg hon skrifvit versen:
To mortals common fate thy mind resign,
My lot to day, to-morrow can be thine!
Strax förut hade hennes unge make lörd Guilford
Dudley gått till döden.
Hon skred fram med lugna steg, riktade några
ord till folkmassan, hvars medkänsla väcktes för den
sextonåriga flickan, hvilkens hufvud skulle falla. Så
läste hon en psalm, ögonen förbundos, hon tillhvis-
— 240 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
