Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 14 Januari 1906 - »Nåd» af Olof Sjöström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nåd.
FÖR HVAR 8 DAG AF OLOF SJÖSTRÖM.
Den framstående malmöborgaren Frans Snell hade
blifvit satt i förvar på slottet såsom misstänkt att
hafva undandolt en del af sitt silfver, för att slippa
erlägga den s. k. öfverflödsskatten härför.
Veder-böiande önskade statuera ett exempel, ty man
misstänkte — och kanhända inte alldeles utan skäl —
att man ganska allmänt sökte skydda sig mot den
hårda och oskäliga förordningen. Här satt nu en af
stadens främste borgare som en tjuf och en skälm.
Allt hans nekande tjänade till intet. Alla hans
besvär lämnades utan afseende, ja, ett försök af hans
unga, vackra hustru att stämma kungen till mildhet
hade inte större verkan. Kung Karl gjorde, som han
var van, då det gällde fruntimmer: han nekade henne
företräde.
Så kufvad, man i dessa tider än var, så van att
utan knot underkasta sig envåldshärskarens maktbud,
kunde man denna gång ej dölja sin förbittring öfver
att en om stadens utveckling och väl så förtjänt man
skulle kastas i fängelse på grund af en obestyrkt
anklagelse. Till och med fästningens kommendant
ömmade för den fängslade mannen, och en vacker
dag tog han sig dristigheten gifva Snell "permission",
för att denne hos det i Lund residerande majestätet
själf skulle kunna föra sin talan.
Det var i spetsen för en ståtlig kavalkad, som
Snell lämnade Malmö, ty hans många vänner,
däribland äfven hans fångvaktare, kommendanten, önskade
följa honom ett stycke på väg, dels för att visa
ho-noom sin medkänsla och dels för att stärka hans mod.
Då skaran omsider vände tillbaka, var det dock långt
ifrån med gladt hjärta, som Snell i sällskap med sin
tyste väktare fortsatte vägen mot sin resas mål. Det
papper han bar i sin ficka, hade en gång förut farit
samma väg. Hvad skäl hade han väl att hoppas, att
det denna gång skulle lyckas bättre? Intet, ty det
sades, att kungen var blifven alldeles stenhård. Den
adertonåriga kampen mot fienden hade hos honom
dödat hvarje mänsklig känsla och gjort honom
likgiltig för andras lidanden. Utan att göra sig några
förhoppningar fortsatte han dock sin resa. Han ville
göra äfven detta sista försök.
Kungen hade tagit sin bostad i Lunds
katedralskola, framför hvars infång en tältformig flaggprydd
veranda uppförts. De två drabanter, som med dragna
värjor stodo på post utanför, var det enda, som
antydde närvaron af någon högre dignitär. För öfligt
var här så tyst och öde, att visserligen ingen
främling skulle kunnat ana, att den vidtfräjdade svenske
kämpakungen här hade sitt kögkvarter.
Det var ingen lätt sak att slippa in. Tack vare
den medföljande ryttaren kunde dock Snell tillräckligt
dokumentera sig för att få tilltrade. Men därmed
voro icke alla svårigheter öfvervunna. Kungens dörr
var ofta stängd, i synnerhet då han hade någon af
sina långa konferenser med baron Görtz.
Då Suell lyfte den tunga portklappen, förekom
det honom nära nog, som om han stått i begrepp att
banka på dörren till sin egen grafkammare. Hans
öde skulle nu afgöras.
Feif kom och öppnade. Den forne hattmakaren
var nu kungens högra hand, och den som kunde vinna
honom, hade åtminstone skäl att hoppas. Kungen
var emellertid inte hemma. Han hade gått öfver till
Görtzen, och det kunde dröja, innan han kom tillbaka.
Snell tilläts stiga in i audiensrummet, under det
ryttaren ställde sig på vakt utanför.
Rummet var tarfligt för att bebos af en kung.
Å ömse sidor om dörren stodo ett par fåtöljer, längre
fram i rummet ett stort bord med papper och skrif-
don, där framför en väldig länstol med krona och
hermelinsmantel samt bredvid kungens stol en låg
taburett. Vid väggen till höger stod en stor spis
och till vänster en fältsäng, täckt af ett blått
sidentäcke.
Trött af resa och ängslan sjönk Snell ned i en af
fåtöljerna. Feif haJe gått in i ett angränsande rum
och den djupa tystnaden verkade söfvande. Innan
många minuter försvunnit, hade den stackars mannen
glömt sin olycka. Han sof med nådeansökan i
handen och hufvudet lutadt mot bröstet.
Efter en stund trädde kungen in. Suell sof
alltjämt. Papperet hade fallit ur hans hand och låg nu
på golfvet vid hans fötter. Kungen stannade en
sekund öfverraskad framför den sofvande Så böjde
han sig ned och tog upp papperet, hvarpå han för
ett ögonblick slog sig ned i den stora länstolen.
Då Snell vaknade, låg papperet åter, där det fallit
ned. Han var alltjämt ensam i rummet, men Feif
kom i detsamma in och meddelade, att kungen icke
skänkte företräde. Den stackars supplikanten reste
sig med möda, tog upp sin nådeansökan och
lämnade stapplande rummet. Han hade icke hoppats
något men kände sig dock förkrossad öfver, att äfven
detta sista försök varit frnktlöst. Tungt hade hans
hjärta varit, då han reste hit, men tyngre var det,
då han återvände. Snart skulle han åier höra
fängelseporten knarra och riglarna skjutas i dubbla lås
bakom honom.
I samma ögonblick, som Snell steg till häst,
sprängde en ryttare fram genom Södertull på vägen
mot Malmö. Den stackars borgaren hade icke lust
att rida så fort. Då han i sakta mak passerade de
sista husen i staden, dånade den främmande ryttarens
hofvar mot träbron öfver Höjeå.
Nedböjd af bekymmer nalkades Snell åter Malmö.
Ju närmare han kom, desto svårare kändes det för
honom. Men samtidigt var det, som om något rest
sig inom honom — något, som icke funnits där förut.
Det var trots. Hvad hade han, tjurskallen där boita,
som snart spelat bort land och rike och bragt
tusenden idoga borgare till tiggarstafven, hvad hade han
väl för rättighet att kasta oskyldiga människor i
fängelse? Han hade nog hört dem, som försäkrat, att
endast en silfverkula skulle kunna frälsa Sveriges rike,
men detta hade han hållit för gudlöst tal ända tills
i dag. Tänkte man rätt på saken, så var dock kanske
detta den enda utvägen.
Han afbröts i sina funderingar af kuriren, som
nu kom tillbaka, och som genom sin vårdslösa ridt
nära nog slungat borgaren i diket. De voro nu
alldeles invid staden, hvars kyrkklockor just började
ringa in sabbaten. Sakta redo de båda männen sida
vid sida, medan hästskornas slamrande mot
kullerstenarna väckte upp ekon i den tysta gatan. De
hade tagit en bakväg för att inte väcka uppseende,
ty Snell var så känd och hans olycka så allmänt
bekant, att en folksamling icke skulle kunnat undvikas,
därest han valt en mera trafikerad gata. Utan att
igenkännas, höll han snart åter utanför fästningsporten.
Han var väntad, ty kommendanten stod till reds för
att taga emot den modlöse fången, som nu gifvit allt
förloradt.
Det var obehöfligt att göra rågra frågor, ty Snells
sorgsna ansikte talade ett allt för tydligt språk.
Kommendanten gjorde det ej heller men anhöll att
få se den af fången medförda nådeansökan.
Likgiltigt upptog denne det sammanvikta papperet. Då
han skref detta, hade han ännu hyst hopp, men
nu–-.
— 248 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
