Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17. Den 21 Januari 1906 - »Hans näsduk» af Rut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans näsduk.
FÖR HVAR 8 DAG AF RUT.
De sutto framme vid fönstret, han, som var gäst,
i en låg korgstol och hon helt rak med händerna i
knät på andra sidan om det lilla bordet emellan dem.
Från detta sände en cigarett, stödd mot askkoppens
kant, upp en smal rökstrimma, hvars blågrå linie för
ögonblicket icke böjdes af rösters vibration, utan blef
som en symbol af den väntan och paus, som rådde i
det ljusa, lugna rummet med dess prägel af på samma
gång arbete, intressen och en ung kvinnas
oberördhet.
Han stödde armbågarne mot korgstolen och öfver
den bro, som bildades af hans händer, hvars
fingerspetsar mötte hvarandra, såg han på henne.
Ändtligen svarade hon.
Lågmält, med en lätt rodnad öfver kinderna, sade
hon allvarsamt:
— Om jag säger, att ert "anbud", som det heter,
var en öfverraskning för mig, så kanske ni inte tror
mig. Vi äro inte så snabba att dra slutsatser af en
mans artighet mot oss, som männen i allmänhet vilja
ta för gifvet. . . Med ett svagt leende öfver sitt
teo-retiserande i ett ögonblick som detta fortfor hon:
— Men det är i alla så. Och jag ber er att inte
. . . att inte tycka att jag är banal eller så ifall jag
också säger, att jag inte kännt en sådan respekt för
någon som för er och en sådan trygghet... ja, när
jag nu tänker efter, är jag verkligen trygg tillsammans
med er. Och det har gjort att jag tagit mig för att
vara ute med er de gånger ni vet... jag menar, att
jag kunnat göra det, utan att tänka på att det sett ut
som "flirt". Nu förstår jag, att man inte kan göra
sådant, hur modärn och "frigjord" man än inbillar sig
att man är, man blir alltid straffad . . .
Han log, men på ett ömt sätt, som förvirrade
henne och fick henne att tala fortare:
— Jo — men jag har ju rätt — nu måste det
ju ta slut! Ser ni, jag kan inte–jag är så godt
som förlofvad, det är ett barndoms- eller
ungdomstycke och — — det kunde ni ju inte veta och jag
är så ledsen att ha ställt till det så här. Men det
var så roligt att vara med er — — i alla fall så —
så måste det vara slut nu och — och jag kan inte
tänka mig att vara gift med er — och så är jag ju
bunden, så godt som . . .
Han svarade inte på en lång stund. Så reste
han sig:
— Får jag be er om en sak?
Hans min kunde hon inte se, eller ville inte,
ty hon hade en känsla af att han tog det hela mycket
lugnt. Men hon svarade ja, och önskade i det samma
med en skymt af otålighet att han skulle gå. Han
tog upp sin näsduk ur fickan och strök sina
mustascher, underifrån, först den ena och så den andra
omsorgsfullt, som herrar bruka göra med servetten
när de ätit soppa. Gesten retade henne, hon kände
sig med ens säker och hennes otålighet växte. Han
lade näsduken ifrån sig och tog upp cigaretten, som
legat och rökt upp sig själf, slog af den långa
askpelaren och sade hastigt:
— Får jag skicka ett bud hit i morgon och hämta
ett slutligt svar? Ni behöfver inte tala mera med
mig, låt mig bara få en skrifven rad med budet. —
Nej, neka mig inte detta, om ni svarar nej, så säg
bara åt budet, att det inte är något svar alls — låt
mig få göra så?
Hon svarade dröjande ja och följde honom ut i
tamburen, genom salongen, där hennes far satt, lång
och torr, och lade patience med en bestämd knäpp
för hvar gång han lade ned ett kort. I hans afmätta
besvarande af gästens bugning låg hela hans
faderliga och gammalmansaktiga motvilja mot de modärna
förmåner, som hans vuxna dotter på sitt stillsamma
sätt tillkämpat sig.
Tamburdörren smällde igen och Elna gick in till
sig. Hon stökade litet med småsaker, såg sig
tanklöst i spegeln för att konstatera hur hon sett ut till
det yttre under detta det första frieri hon varit med
om, och gick fram till bordet för att slå bort
cigarettaskan.
Där låg hans näsduk.
Han hade tydligen glömt den kvar. Hon lyfte
på den ett ögonblick, lade ned den igen, öppnade
fönstret, slog ut askan i kakelugnen, tog fram ett
handarbete, stängde fönstret och slog sig till ro.
Men medan hon satt och sydde kom hon att undra,
om näsduken var parfymerad. Det var som en svag
doft... Och nu höll hon den i handen. Jo, litet
parfym var det allt och en aning af tobak, naturligtvis.
Det var en stor näsduk, helt hvit, af fint linne med
ett diskret, hvitt monogram i ena hörnet.
Hon kände att hon rodnade som inför något
otill-låtet och lät näsduken falla ned i knät, och på samma
gång mindes hon hur han en gång talat om just detta,
att hon hade så lätt att skifta färg. Han tyckte om
det, hade han sagt, det var som om man såg hennes
tankar under det jämna hårfallet — — —
En näsduk, det var då väl det mest prosaiska
man kunde tänka sig, det kunde ju inte vara farligt...
Hon lade undan sitt arbete och satte sig att vika
ihop den hvita, fina fyrkanten.
Och för hennes inre syn steg bilden upp af hans
händer. Ja, visst, dem hade hon alltid tyckt om,
fastän hon inte gjort det klart för sig, de voro varma
till och med när det var kallt ute — åh, en gång, när
hon frusit så, att till och med hennes läppar voro
styfva af köld, då hade han i porten, när de skulle
skiljas efter förmiddagens promenad, tagit en af
hennes iskalla händer mellan sina varma. Att han kunde
hry sig om henne den gången, när hon varit så
frusen och ful. Och hans naglar voro alltid blanka, var
det af naturen eller polerade han dem? Erik hade
minsann den vanan att bita på naglarna — det hade
hon alldeles glömt, det var en otäck vana, nästan som
en last...
Åter steg bilden af den andres händer upp för
henne. Hon mindes nu, hur det retat henne att han
stått och handterat näsduken, innan han talade och
hon såg för sig händerna just då. De voro icke tunna
och smala som hennes fars, nej, men hvita. Och de
hade en viss antydning om kraft, som något skrämde
henne. Han kanske var häftig. . . Hvem han var,
visste hon ju förresten knappast. Men hon hade ju
sagt att hon var trygg med honom. Och nu hade han
med ens kommit henne så nära, hon kunde inte undfly
honom och på samma gång började en längtan röra
sig i hennes inre att få ge sig hän åt hans beskydd
och hans ömhet, som dock ännu både drog och skrämde
henne.
Skymningen hade fallit par där hon satt orörlig
med hans näsduk i sina händer. Då jungfrun bad
fröken komma ut och äta, frös hon litet, som om hon
sofvit, men när hon kom ut i det skarpa lampskenet
frågade fadern hvarför hon hade så hög färg.
Kvällsmåltiden gick långsamt som vanligt. När
det väl var öfver och Elna sett fadern lägga ännu en
patience gick hon in till sig och klädde hastigt af sig.
Hon läste en stund men släckte snart lampan.
Rummet låg försänkt i mörker och tystnad. Men
nu smög sig en hvit skepnad ur sängen. Elna
snappade åt sig näsduken på sin hvita byrå och med den
tryckt mot sina brännande kinder somnade hon sent
omsider.
- 273 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
