Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18. Den 28 Januari 1906 - »Ett barndomstycke» af Efraim Wästberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett barndomstycke.
FÖR HVAR 8 DAG AF EFRAIM WÄSTBERG.
Han stod vid sina önskningars mål i dubbel
bemärkelse: Han hade tagit medicine licentiaten och
några dagar därefter firat bröllop med sin ungdoms
älskade.
Det var två af de stora vägmärkena i hans lif,
och han kände inom sig en fruktansvärd kraft,
samtidigt som han var glad och tacksam i sitt hjärta, ty
han var en god människa.
Hans hustru och han voro lika gamla, 30 år. I
den lilla idylliska landsortsstaden gränsade deras
föräldrars trädgårdar intill hvarandra, skilda endast af ett
staket. Och i ett hörn af trädgårdarna, under en
väldig lönn, hade han redan som ung ofta i verkligheten
uppleft en del af Pyramus’ och Thisbes kärlekssaga,
ungefär samtidigt som han studerade den i Ovidius,
d. v. s. i 6:te klassen. Så. länge han mindes tillbaka
hade han hållit af henne, som nu var hans hustru.
Så småningom hade synkretsen vidgats, och "det
afundsjuka staketet" icke längre lagt några hinder i
vägen för de två unga att utbyta smekningar och när
medikofilen var aflagd, firades förlofningen.
Förlofvade studenter plär det sällan bli något af
d. v. s. om de fortsätta vid akademien. Den
professor af Värmlands nation i Uppsala, som sade, att
förlofvade studenter voro en styggelse, hade nog inte så
alldeles orätt. Ty tråkigare ungdomar får man väl
leta efter. Men det är synd om största delen af dem,
jag menar alla dem, som äro mycket fattiga och som
se framtid och giftermål i ett sådant hopplöst fjärran,
att de stundom betagas af verklig förtviflan. "Hon
väntar! Arma, älskade flicka, tänk så länge hon skall
vänta. Kanhända skall hon tröttna och när han tagit
sin examen och står redo att hemföra henne som
brud, kanhända hon vändt sin håg åt en annan". Med
dylika osunda meditationer, varrierande i det oändliga,
utfylles under de första terminerna större delen af en
förlofvad students dag. Brefskrifning ta’r den
återstående delen.
Men det finnes äfven förlofvade studenter i hvilka
det är kärna, hur fattiga de än äro. De tänka på
examen som på en kär plikt och låta ovilkorligen de
erotiska känslorna underordna sig ända t’11 den dag, då
de ha rättighet att träda i förgrunden. Det är plikten,
sanningens och rättskaffenhetens präktiga, härliga
män. Den unge läkaren var en af dem.
Åren gingo. Läkaren hade redan ordinarie plats
och fick räkna tjänsteår. I sin syssla fick han ofta
sätta nerverna på hårda prof, ty han var mycket
omtyckt af allmänheten, och hans praktik var mycket stor.
Men doktorn hade alltid ett dystert drag i sitt
ansikte. Det låg liksom ett moln på hans panna. Om
man icke vetat, att han blef mer förmögen för hvarje
dag, skulle man misstänkt tryckande ekonomi.
Han hade varit gift i fyra år. Ibland kunde han,
den hyllade läkaren, stora, friska karlen, gråta öfver
sig själf, ty han märkte, hur han höll på att
degenereras. Eller var inte det degeneration, när en äkta
man, efter fyra års barnlöst äktenskap, tycker att hans
oförvitliga hustru förefaller mera som en gammal
väninna än som maka? Han visste, att han var gräns-
TEXT- OCH ILLUSTRATIONSBIDRAG
mottagas gärna samt honoreras i fall de
an-vandas__—
löst otacksam, men han kunde icke hindra tankarna
att komma: hans hustru var för gammal.
Något nytt hade de egentligen aldrig att säga
hvarandra. Man går icke ostraffadt förlofvad i åtta år.r
Det enda, som disputerades, var motgångar, ty doktorn
tyckte om att lefva godt. Han gick till sitt
arbete, hon till sitt kök, där hon tillbringade större
delen af sin dag. Man träffades vid måltiderna, och
kvällen kom, gick man till sängs efter ett
hvardag-ligt "god natt".
Efter flera å rad genomvakade nätter hade dokton
blifvit hypernervös, och vid en frukost kom det där fram,
som han länge gått och burit på. Hon fick veta, att
hon var "bra gammal". Hon gaf lika godt igen och
upplyste honom om, att han icke lämpade sig för äkta
man och att hon kände sig ytterligt besviken i sitt
äktenskap. Det ena ordet gaf det andra. Båda refvo
de ned allt hvad de i ungdomen byggt upp, men
samtidigt växte där upp en mur emellan dem, hög och
stark.
Efter morgonmottagningen lade sig doktorn att
hvila en stund i sitt mottagningsrum. Han kände sig
fysiskt alldeles förbi, och, hvad nästan värre var, han
kände, att han betett sig oändligt lumpet mot sin
stackars hustru. Han var denna dag så ytterligt
känslig, att han reagerade för det allra minsta. Under
mottagningen hade en fattig kvinna varit uppe och
bedt om pekuniär hjälp. Hon hade beskrifvit sitt
elände så, att doktorn måst vända blickarna ut genom
fönstret, och när han gaf henne en summa pängar.
vågade han icke se upp, ty hans ögon voro tårade.
Men den där goda gärningen uppvägde icke de
naggande kvalen. När en hederlig och präktig karl
begår en öfverilad handling, som han efteråt inser
vara lumpen, betages han af en outsäglig leda vid och
ringaktning för sig själf. Ja. man har ju sett exempel
på, att dylika ovärdiga handlingar hos känsliga
naturer satt själfmordsvapnet i deras hand.
Han ringde–
— Bed doktorinnan komma hit. Hon kom. Och
fem minutet efter hennes inträde föll den höga och
starka muren i grus, och doktorinnan låg, gråtande af
.lycka, i sin makes armar. Och doktorn upptäckte,
att hans lilla hustru ännu hade gropar i kinderna.
Det var först efter denna dag som makarnes
egentliga lif började. Besynnerligt! De hade left
tillsammans i 4 år, utan att de lärt känna hvarandra.
Orsaken var naturligtvis den, att de fullt och fast båda
trodde, att de i minsta tum kände hvarandra. Och
därför hade de aldrig besvärat sig med att sondera.
❖ & #
Men allmänheten är svår att tillfredsställa. Nu
säga doktorns patienter, att han inte på långt när är
så artig och snäll som förut. Han ser inte heller så
allvarlig ut som han borde som läkare. När man
kommer in i hans mottagningsrum, kan man ibland
få höra honom gnola en melodi och slå takten på
bordet. Är det fasoner det?
Ja, den gode doktorn är nog inte så alldeles helt
inne i sitt mottagningsrum, ty ibland är hans själ på
annat håll. Hans tankar gå till hans lilla hustru.
Och det är jubel i de tankarna, ty de sia om verklig
lycka, som snart skall slå ut i full blomning.
REDAKTIONEN förbehåller sig fullständig
frihet att icke införa annat än hvad den själf
finner lämpligt och af intresse. -
ÅTERGIFVANDET AF PORTRÄTT ELLER
FOTOGRAFIER — af hvad slag som hälst— i
HVAR 8 DAG (utom annonsafdelningen)
medför ingen som helst kostnad för insändare.
- 292 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
