Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 4 Februari 1906 - C. F. Lundqvist - Den engelska valstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
c. f. lundqvist.
Foto. Jemns F.fter*r., Lund. Klicht: Bengt Silfversparre
65 ÅR DEN 24 JANUARI.
Det porträtt vi meddela af vår populäre sångarhjälte är taget
å födelsedagen och således det allra senaste. För biografiska
data hänvisa vi till årg. 1:19.
den engelska valstriden.
En svensk dam, anstäld vid ett
Londonuniversitet ger i ett bref till en vän följande målande och
medryckande skildring af hänförelsen, då Chamberlain,
gamle "Joe" blef omvald i sin goda stad Birmingham.
–-Här är luften full af politik. Ingen
talar om något annat. När man träffas, säger man:
— How do you do? Have you had a nice
holiday ? What are you ?
Detta senare behöfver ingen förklaring. Jag är
Chamberlainite to the back bone, unionist
tariffreformer and anti-homeruler. Här tas det så på
allvar. Miss H. föreslog att vi skulle ställa upp
kandidater och ha ett val i vårt College, och vi äro lika
upprörda som någon valkrets. Du vet väl huru "
can-vassing" går till rundt om i landet.
Våra kandidater ha sina kommittéer, och i
morgon börjas det. Man hör ingenting annat än politik
rundt om. Miss H. är med i det hela med lif och
lust, och flere af professorerna hafva lofvat att tala
vid lunch och tea-time. Jag är med i den
konservativa kommittén och måste tala för protektionismen
om tisdag morgon, "fast jag därom intet vet". Vi ha
fyra kandidater, två konservativa, den ene tullvän den
andre frihandlare, en liberal och en arbetarekandidat,
den senare med det illustra namnet Seaton. Valet är
om fredag.
De liberale ha fått en fruktansvärd majoritet, inte
sannt? Jag menar nu ej i vårt College, utan i
parlamentet. Men tänk på "Joe"! — 5,000 rösters
öfvervikt, den största han någonsin haft, och detta nu
när Balfour föll i Manchester efter tjugu år.
I onsdags, när Birminghamvalet var, gick jag vid
tiotiden på kvällen ned till Strand med två af
sekre-terarne här för att se valresultaten. De kastas med
skioptikon på kollossala skärmar, uppsatta af
tidningarna. Spänningen steg allt efter som det ena
telegrammet efter det andra löpte in. Vi hade råkat midt
i en konservativ folksamling. Det var på en öppen
plats, och tusentals människor väntade där, men det
var ändå ingen trängsel eller obehag. Ty Londons
folksamlingar bevara ju alltid sitt världsbekanta goda
humör och den gemytligaste stämning härskade. Så
fort några skrikhalsar bjödo till att bråka, ropades
genast ett bestämdt: "Shut up!" af mängden. De få
poliser, som funnos där, logo faderligt och hade
ingenting att göra.
Där var Londons underbara stämning öfver det
hela. Rundt omkring oss sjöng storstadsbruset stolt
och själfmedvetet, och öfver den stjärnlösa himmelen
flammade ouppörligt ljussignalerna från Chrystal
Palace. Ett rödt strålknippe för hvarje liberal seger,
ett grönhvitt för de konservativa. Och så kommo
telegrammen oafbrutet. Mest liberala förstås. Och så
hurrades det och ropades: "shame!" eller „o-o-o!"
från de motsatta partien. Men ingen ofredade den
som hvisslade åt ens eget parti.
Vår konservativa omgifning var öfverlägsen och
en smula sarkastisk. "Möre alien immigrants! Möre
German sausages!" ... så lät det, när de östra
valkretsarna i London, Limehouse, Rotherhithe, Poplar
och hvad de heta, alla kommo med liberala
landvinningar.
Vi väntade på Birmingham — Chamberlains
valkrets — i feber och stirrade, utan att se, på teatrarnas
flammande eldskrifter: SEYMOR HICKS —
ELLA-ILNE TERRIS, läste jag tusen gånger och kom
knappast ihåg hvem Seymor var, fast han är bedårande
och jag har hans porträtt på min mantle-piece.–
Så med ens: Birmingham, North! Liflig rörelse.
No changel — Den konservative kandidaten
kvarstår således. — Birmingham, Central —no changel
också konservativ! . . .
Spänningen stiger, jublet brusar i floder,
oemotståndligt; bussarna stanna, passagerarne på taket resa
sig och stirra som förhäxade på den hvita skärmen.
Så komma efter hvarandra alla Birminghams sju
valkretsar med öfverväldigande konservativ majoriret —
— tills slutligen under bedöfvande rop,
handklappningar och näsduksfladder: Birmingham, west —
no change — CHAMBERLAIN! — Hvilken tribut
detta ändå är till hans personlighet! Jag skulle ge
hvad som helst för att ha varit Chamberlain i det
ögonblicket, äfven med ett ramladt parti kring mig.
Rundt omkring: "Good old Joe! Are we
down? — N-o-o-o-o! — En enda hvissling. Ingen
bryr sig om den. Någon ropar: Let us cheer for
Birmingham!" Oändligt jubel. En entusiast,
bönfallande: "Let us have it once möre, please!" Mer
jubel. Hattar i luften.
Den konservativa sekreteraren på min vänstra
sida kramar min arm som om hon ville förderfva mig
och svänger vildt en näsduk i den andra handen och
drunknar i hänförelse. Hon har annars ett sätt som
en hertiginna och förskräcker studenterna en smula,
när hon seglar in i rummet, lång och rak och kall.
Äfven jag, som dock är en alien immigrant, är utom
mig. Alltefter som bussarna komma förbi, sedan åter
nya telegram undanträngt de Birminghamska, är det
hundratals ansikten, som vändes upp mot de nyfikn.i
på taken med ett varmt och leende: "Joe is in!" —
- 299 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
