Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 4 Februari 1906 - Eleonora Duse. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eleonora duse.
Eleonora Duse’s namn är
kändt öfver världen, och när man
talar om det mest upphöjda i
konsten, måste man dröja inför
hennes sällsamt poetiska och
fängslande gestalt. Står hon i dag så
högt, så har det ock legat ett
aldrig slutadt sträfvande bakom
hennes konst. Så snart hon kunde
röra lemmar och tunga, började
hennes bana på scenen och hon
var då ej mer än 4 år! Men hon
tillhörde en släkt, som har att
uppvisa en hel rad af sceniska
representanter. Första gången man
varsnade något af hvad som
komma skulle i hennes ungdomliga,
drömmande spel var då hon
uppträdde som Shakespeares Julia, och
redan då spelade hon hela tiden
med rosor på långa stänglar i
handen. Och ständigt har hon haft
en längtan att röra sig och omge
sig med en värld af blommor.
När hon ger Armand kamelian,
ger hon honom hela sin själ, i
"Hedda Gabler" har hon en
bukett af violer på bordet, som hon
leker med, och som Cleopatra i
Shakespeares "Antonius och
Cleopatra" går hon öfver en matta
höljd af lotusblommor.
I hennes tidigare spel
framträdde härefter mera det upprörda
och konvulsiviska, hennes mimik
återspeglade i rikt skiftande drag
alla passioner, vrede, hat, förakt.
Det var med Zola’s naturalistiska
"Thérèse Raquin", som hon väckte stort uppseende i
Italien.
Sin egendomliga ton finner hon dock med andra
medel. Det är särskilt, när hon kommit i beröring
med Italiens mest bländande diktare, Gabriele
d’An-nunzio, som hennes stil når sin höjd.
Och dessa blommor, som hon bär i sina händer,
de liksom meddela sitt väsen till hennes själ, hela
hennes spel glider in i en drömvärld, där hon lefver
ett stegradt lif af skönhet och stämning. I denna
trolska atmosfär för hon sin gestalt i plastiska och
stora linier. Hon visar sig i dräkter, som i sina
mjuka och fulla konturer erinra om antikens och
redan här är hon fjärran från allt hvad mode heter.
Helst väljer hon en hvit skrud.
Hon rör sig långsamt och med en sällsamt
vaggande gång, rösten är som dämpad klockklang, det är,
som gick hon på sammet och spann sina tankar af
silke. Ingen har förkroppsligat ömheten så som hon
i d’Annunzios "Gioconda", som är tillägnad Eleonora
Duse med de vackra händerna, händer ej helt vackra
i egentlig mening, men som bli det under deras
själfulla, skiftande spel.
Och dock är det främst ögonen som spela, dessa
stora, djupa, tragiska ögon, som brinna af
inspirationens eld och i sina blickar samla dramats själ. Dessa
blickar liksom breda ut sitt skimmer öfver hela
gestalten och sålunda förenas blickens poesi och
kroppens rörelse och händernas spel till en enda stor
harmoni af oförliknelig verkan. Och dock, det låter
sällsamt, kanske har hon aldrig gripit så djupt, som
- 304 —
Efter porträtt. KtirÅt- Kmat SVftxrtparr*
ELEONORA DUSE,
den stora italienska tragédiennen, som väntas uppträda i Sverige inom kort.
när hon spelar den blinda i d’Annunzio’s
märkvärdiga "La città morta", där de stela, gåtfulla ögonen
förläna hennes spel en ännu starkare öfverjordisk
skönhet.
Under intrycket af hennes utomordentliga konst var
det, som man i Roms sceniska kretsar med d’Annunzio
som ledare tänkte på att bygga en antik teater nära
Rom vid Albanosjön, för att helt ägna sig åt den nya
dramatiska stilen och söka att väcka människornas
innersta skönhetskällor till lifvet, men den stora
tanken strandade på människors oförmåga att förstå den.
Liksom hennes konst går fjärran från allfarväg,
deltar Eleonora Duse ej heller mycket i lifvet
omkring henne. Hon är mycket svårtillgänglig och döf
för alla närgångna frågor om hennes konstnärsbana
och lefnadshistoria, hvartill kommer att hon af fysisk
klenhet ofta nödgas hvila sig hela dagar. Hon anser
att hennes konst på scenen är svaret på alla frågor.
Och härmed bör man ock gifva sig tillfreds Ty
hvad hon eftersträfvat i sin konst, det har hon vunnit.
Hon har visat hur skådespelaren måste befria sig från
allt effektsökeri — hon har ju till och med uppoffrat
sminket — och hon har eröfrat åt sig en konst, som
i sin höga, rena stil är en högre och förädlad natur.
Hon har visat, att idealet af scenisk konst är att
sammansmälta kroppens rörelser och själens mimik, och
hon kan därför i ett enda ögonblick blifva vacker eller
ful. För en tid, hvilken med all makt begagnar
reklamen på samtliga områden, får Eleonora Duse en
betydelse som symbol för det högsta och djupaste i
all konst.
C. D. Marcus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
