Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 11 Februari 1906 - De religiösa oroligheterna i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de religiösa oroligheterna i paris.
FRÅN VÅR KORRESPONDENT I PARIS.
K7ishf: Fm/r* rwirre.
FRAMFÖR S:T CLOTILDE: Arrestering af en af kyrkans
aristokratiske försvarare.
Kyrkoinventeringen och de därmed
sammanhängande demonstrationerna ha varit veckans enda stora
händelse. Men den bör ju räcka till: Staden i
krigstillstånd, militär och brandsoldater till storms mot de
trognes barrikader, Frankrikes äldsta adelsnamn i
po-lice correctionelle dömda till flera månaders fängelse...
En af bestämmelserna vid kyrkans skiljande från
staten — eller rättare kyrkornas ty Frankrike har hittills
ägt och understödt ej mindre än tre statskyrkor, den
katolska, den protestantiska och den mosaiska — var
att kyrkornas egendom vid skiljsmässan skulle genom
en inventering af en representant för
domänförvaltningen fastställas. De föga talrika prostantiska och
mosaiska församlingarne funno helt naturligt häri intet
för sitt religiösa medvetande sårande utan öppnade
laglydigt sina portar. Det var blott katolikerna som
ansågo sig böra uppträda som protestanter. Det var
särskildt en del af kyrksilfret som man i allmänhet ville
undandraga statens kontroll. Låta en lekman, utan
den helige faderns tillstånd få öppna tabernaklet eller
"le très saint sacrement", — aldrig, utropade de mest
nitälskande för hvilka påfvens myndighet öfver allt
hvad kyrkan innehar är oomtvistlig. Biskoparne
utsände herdabref, somliga med uppmaning till energiskt
motstånd mot statens "olagliga" våldsdåd men de flesta
manande till att med lugn mottaga den världsliga
maktens representanter; man kunde ju flytta undan
sakramentet under den tid visitationen pågick! Ute i
landet ha ock i allmänhet de inventeringar som hittills
ägt rum fått gå sin gilla gång, naturligtvis med
undantag för en del ofarliga "upplopp" i det ärke-klerikala
Bretagne som ju aldrig riktigt velat erkänna sitt
beroende af "de syndiga fransmännen" utan tala om "vår
gode konung", Ludvig XVI, som om han hade dödt i går.
I onsdags* hade åtskilliga präster fått order att
möta i sina respektive kyrkor såsom vittnen till
inventeringen. I hufvudkyrkan, Notre Dame, tog
öfver-kaniken med största franska älskvärdhet emot lagens
representanter och det hela var undanstökadt på en
kvart utan att någon tog anstöt till sin själ. Men vid
de öfriga kyrkorna hade curéerna sammankallat sina
trogna och där hade det gått hett nog till. Man måste
berätta om slagsmål och häktningar, om att
kommissarierna fått återvända med oförrättat ärende.
Till fredag kl. 2 var inventeringen af
Sainte-Clo-tilde utsatt, en kyrka mest känd som platsen för alla
adliga bröllop och belägen i det starkt klerikala och
* den 31 januari
orléanistiska Saint-Germainkvarteret. Vid ett-tiden voro
trappor och förhallar väl besatta; själfva kyrkan hade
varit fylld till trängsel redan kl. 12. Några poliser
hålla vakt rundt omkring apostroferade af korsriddare
med uttryck som skurkar, mördare, tjufvar! Ett, tu,
tre som en boll kommer en person, kastad ut från
kyrkan. "Utmätaren", skria de församlade och polisen
har all möda att skydda polisprefektens närmaste man,
som hos prästerskapet uppmanat till afstyrande af
våldshandlingar. Det är signalen till utvecklandet af
en ansenlig polis- och municipalgardiststyrka.
Spe-glosorna börja hagla mellan de trogna och de
skåde-lystna, det börjar kännas kusligt då ett litet
handgemäng inledes här och där, alltid slutande med några
häktningar. Polisbefälet kommer med Lépine i spetsen,
man rådplägar på kyrkplanen, springer hit och dit. En
man vill hålla tal från kyrkgallret, man tystar ned
honom. Så börja gardisterna ett ordentligt anfall
mot de stängda gallergrindarna, de tumla tillbaka med
blodiga hufvuden under stolben, käppar och annat
som hagla öfver dem. En afdelning brandmanskap
anländer och riktar en sprutslang mot de trogna.
Damerna spänna upp sina paraplyer. Virrvarret vid
kyrktrapporna blir obeskrifligt. Hvarför inte lika gärna
kanoner, ljuder det från de belägrade. Död åt
tjuf-varne! Mördare! Lefve Kristus! Ned med bylingarne!
Och till allt detta ljuder oaflåtligt, rasande, först
dödsklockan, så stormklockan, bing, bång, bing bång ....
Vi som blott äro nyfikna veta inte om vi skola känna
oss förfärade, eller skratta eller gråta. Vi nöja oss
med att göra oss så osynliga som möjligt för att inte
komma i vägen för lagens tjänare. Rättvisan blir
emellertid så småningom herre vid kyrkdörren,
portarne ha fått göra gallergrindarne sällskap, en
stolbarrikad, som funnits därinnanför, har söndersmulats.
Då polisen röjt så pass plats att man kan komma in
liknar golfvet mest ett grönsakstorg efter torgdags;
det är bara inte grönsaksaffall utan bitar af bönpallar,
stolstyren och klädesplagg som pryda golfvet. Från
predikstolen söka ett par energiska fotografer göra
det bästa möjliga af skymningen — klockan är öfver
4 — och i koret hålla ännu de trognaste bland de
trogna till anförda af ett par abbéer. De fylla kyrkan
omväxlande med tonerna af "Parce Domine", "Gud
rädde Frankrike" och okvädingsord.
Tjänstemannen har emellertid fått börja sitt
uppdrag inne i sakristian. Lugnet börjar så småningom
med skymningen sänka sig ned öfver Sainte-Clotilde ...
I går inventerades Faubourg Saint-Germains
andra kyrka: Saint-Piene du Gros-Caillou. Början var
här densamma som föregående dag men det dröjde ej
länge förrän trumsignaler ljuda: det var upprorslagen
som skulle uppläsas. Som en försiktig general fann
jag bättre fly än illa Fäkta. Man må vara aldrig så
oskyldigt skådelysten så får man vandra vägen till
polisstationen om man råkar finnas på någon polis’
väg sedan "alla välsinnade medborgare fått order att
draga sig tillbaka". Därför få H. 8 D:s läsare nöja
sig med skildringen af hur det gick till vid
Sainte-Clotilde. Det var ju en ganska aktningsvärd
drabbning, redan där. Polisrapporten omtalar 15 svårt och
30 lindrigt sårade polismän. De demonstrerande akta
sig naturligtvis vackert för att tala om sina blessyrer.
Bland de 42 häktade intages största platsen af
historiska namn, grefvar af Bourbon, och de La Chevallerie,
en kammarherre hos hertigen af Orléans o. s. v.
Resten tyckas vara lejda fattiga satar efter det som
framgår af den redan påbörjade rättegången. Sedan grefve
Henri de La Rochefoucauld fått tre månaders fängelse
för sitt deltagande uppropades en lösdrifvare. På
domarens fråga om hvad han hade för intresse af
saken svarade han helt beskedligt: Ja, säg det...
- 315 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
