Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 4 Mars 1906 - Göteborgs museum. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Man må hysa
hvilken åsikt som
helst om det
berättigade i att så
snart verkställa
omflyttningen
som fallet blef,
så har galleriets
nya belägenhet i
alla fall blifvit så
fördelaktigt som
möjligt och all
tänkbar pietet
offrats på att
stämningen på museet
måtte närma sig
den högtidskänsla
man erfor vid att
gå omkring i de
rum, som
ordnats af den store
mecenaten själf.
Nu har Göteborgs
museum blifvit
det yppersta i
Norden för ny
skandinavisk och
särskilt naturligtvis
för svensk konst.
Det kan inte nog
betonas detta, att
det är genom enskild kraft och offervillighet som ett
öfvervägande merkantilt samhälle skapat sig en dylik
ögonsten. Kanske att i en framtid ett galleri i
Stockholm, till hvilket nu grunden lägges kommer att göra
Göteborgs museum rangen stridig, men också detta
blir ett verk af en enskild man.
Hvilken rik stämning skänker ej en vandring
däruppe mellan taflor och skulpturer, helst om man
råkar bli ensam där en sommardag, då allt är ljust
och tyst och lifvet ute i staden är dämpadt.
Det ger en känsla af att stå inför konsten själf,
som hög och skön långsamt skrider fram från vägg
till vägg, från tafla till tafla. Och man känner med
alla de konstnärsviljor, som här ha kämpat för att få
ut sitt innersta lif i färg och form, man ser dem för
sig, hur de ha vandrat öfver blommande ängar och
stigit öfver vilda hedar för att plötsligt stanna och
gripas af ett träd som skälfde utefter hela sin kropp för
vinden eller af en himmel, som steg upp i starka,
lysande färger öfver en strimma skog, bildande en
färgsymfoni, som fullkomligt värkte sig in i själen.
Det är en skara drömmar och syner, som lefva
omkring oss där och liksom tala till oss med skiftande
tonfall i dur och moll.
Och det som innerst griper oss det är, att här ha
äntligen svenska konstnärer samlat sig i kärlek och
arbete för att gifva oss den svenska naturen och ej
längre interiörer från tyska landtgårdar eller
brunbrända italienska bondflickor mot en stereotypt blå
himmel. Det är en nationell samling om något är
det, som våra konstnärer och främst de som hissat
Konstnärsförbundets fana här utfört, innan folket som
helhet ännu drömde om att ruska upp sig ur sömnen.
Och i den meningen äfven har konsten gått i spetsen.
Och icke minst ligger betydelsen af denna samling på
Göteborgs museum i den omständigheten, att den
kan och skall väcka de tusentals åskådarna till att
med nya och föryngrade ögon se ut öfver sitt eget
land och ständigt upptäcka nya skönheter där för att
länka sinnet allt fastare vid hemjorden. Det är kanske
konstens högsta uppgift. Och genom en förnyad
beröring med naturen blir sinnet återigen mottagligare
GÖTEBORGS MUSEUM: Kyrksalen.
för nya konstintryck och på det sättet underhålles en
evig växelverkan mellan konst och natur.
Det som kommer fram här i konsten, det är det
utomordentligt färgstarka och färgrena i vår natur,
som äfven bär det svenska slösardraget i sina rika
växlingar och bjärta motsatser. Därför spelade
valörmåleriets genombrott under 80-talet en sådan
utomordentlig roll i vår konsts utveckling, då stoffet här var
så gränslöst rikt och studiet oändligt. Det var ju ock
Fürstenbergs betydelse: att han blef den unga
rörelsens förnämste mecenat.
Hvad är det inte för ett rikt, fullt ljus öfver denna
Richard Berghs Nordisk sommarkväll och hvar i vår
konst ha vi en sådan behandling af solljuset. Och
hur stark och djup är ej färgen ännu om natten långt
inne i skogen i Bruno Liljefors "Ufven djupt inne i
skogen". Eller hur lyser ej himlen och marken i
Carl Wilhelmsons "Juniafton". Och det är ändå
aftonen, som har råd att kläda sig i dylika färger, men
så är det också det underbaraste i världen, den
nordiska sommarnattens ljus, som fängslat den ene efter
den andre.
Det är också något annat trollskt med den
svenska naturen. Det är dess musik. Jag menar ej blott
fåglarnes sång och flykt eller skogarnes brus, som
kan växa till dånet af en ocean, ej blott bäckens lilla
klingande silfvermelodi och de tusen andra ljuden,
utan grundtonen i hela naturen, som man kan höra
bäst en högsommardag i skogen, då intet rör sig och
man hör sin egen själ. Det är naturligtvis innerst
inne själens samklang med naturen och det låter
närmast som en enda lång, djup, högtidlig klockklang,
som ringer in en evig söndag. Det är det mystiska i
naturen, som då omhvälfver oss. På ett utomordentligt
fagert sätt har detta kommit fram i de båda gestalternas
försjunkande i den nordiska sommaraftonen i
nyssnämnda tafla. Det återfinnes i Oscar Björcks porträtt
af Verner von Heidenstam och får här något af en
symbolisk betydelse för skaldens dikt. Det finnes i
Wilhelmsons juniafton, där den violspelande
bonddrängen liksom just spelar landskapets ton, och lätt
hörbart i Liljefors’ "Tjäderlek".
— 362 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
