Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23. Den 4 Mars 1906 - Tronskiftet i Frankrike - Vid Heinrich Heines graf. Af Artur Svale
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Expresidenten mottages af arrondissementets
borgmästare som tolkar kvarterets lycka öfver att han täckts
hugna dess invånare med sin närvaro. Och traktens
handlande som tydligen vilja rekommendera sig för
benägen åtanke öfverlämna en bukett till madame
Loubet och en till monsieur Loubet som emellertid
afstår sin till madame Fallières.
Så beger sig presidenten af i dag tillbaka till
Elyséet för att börja sitt värf med att utnämna ministär
o. s. v. utan att någon människa tyckes tänka på att
han finnes till. Men i rue Dante har folket brutit
poliskordongerna och belägrar till sent in på natten,
långt efter det herr Loubet börjat njuta af den enkle
medborgarens af inga statsbekymmer störda sömn, den
Loubetska boningen i hopp att få se en skymt af pre-
sidenten af i går. Hela måndagsmorgonen stå nyfikna
och fotografer och stirra på nummer 5 till dess att
herr Loubet behagar göra sin morgonpromenad. Och
prässen meddelar pliktskyldigast president Fallières
officiella handlingar men följer — eller hvarför inte
— /örföljer med en oändlig pietet hvarje Loubets
minsta steg eller gest. Det är ju inte att undra på.
Presidenter har man hunnit bli blaserad på men en
fullgången expresident har det obekantas hela eggande
tjusning.
Herr Loubet älskade att säga att han som en
annan Cincinnatus skulle efter slutat värf draga sig
tillbaka. Den gamle Cincinnatus återvände till sin plog.
Den nya Cincinnatus har följt med sin tid: han nöjde
sig med att bli medlem i åkerbruksakademien ...
A Uchå: Bengt Silfver <tv»~»
Efter fotografi. _
HEINRICH HEINES GRAF Å
KYRKOGÅRDEN MONTMARTRE I PARIS smyckad på
50-årsdagen efter hans död, den 18 februari.
t ana
turo-pas länder har
man i dessa
dagar mer
eller mindr
varmt firat
lyrikens mästare Heinrich
Heine. Själfva
det Tyskland
som ej kunde
nog stena den
lefvande
skalden, som
förföljde honom
och hans verk
med en aldrig
sinande
hätskhet, har varit
färdigt att
andligen pryda
denne sin
store sons graf.
Att verkligen
göra detta blef
Tysklands här
bosatta få
representanter
förunnadt.
Heinrich
Heines sista
hvi-lostad finnes
som sig
höfves i Paris.
En enkel sten
på Cimetière
Montmartre
utmärker den
plats där den störste förmedlaren mellan tysk och
fransk kultur hvilar.
Det var som en några och trettioårig man med
växlande öden och en ganska rik produktion bakom
sig, som Heine 1831 kom till Paris såsom
korrespondent för en större tidning. I Tyskland hade
utslagen af hans satiriska gemyt hunnit göra honom
hatad. Under det att där hans skrifter förbjödos och
undertrycktes, samlade han här fort omkring sig en
skara beundrare och medarbetare t. ex. Gérard de
Nerval. Här afslutade han sina Reisebilder, här skref
han några af sina härligaste dikter. Men det var
äfven här han tilbringade de långa år af sjukdom och
lidande under hvilka han ständigt fjättrad vid bädden
aog tum ror tum innan nan aen iö reDruari iööo ncK
välkomna döden-befriaren. Det är ju till Heines
pa-riserhem Lundegård för oss i "La Mouche" boken
om den mystiska kvinnan med den grönstenade
ringen som bräkte den brutne diktaren ljusa, stilla
stunder under det hustrun i rummet intill slamrade och
lefde med sina papegojor.
Heines hustru, Mathilde Mirat var ett barn ur
franska folkets djupaste led. Som barn hade hon
varit vallflicka, hon kunde hvarken läsa eller skrifva.
Heine träffade på henne i en liten skobutik i Paris.
Ett vulgärt "kärleksförhållande" utvecklades dem
emellan och vanans consacrerande makt band så
småningom skalden vid den robusta skönheten och i ett
ögonblick, då hans lif stod på spel, vigde han sig vid
henne för att hon i den händelse han doge skulle få
ärfva honom och behålla hans pension, "dock med
det villkor att hon skulle gifta" om sig, ty", förklarade
han, "jag vill att åtminstone en människa i världen
skall beklaga min död; hennes man åtminstone
kommer att säga: så synd att den stackars Heine dog;
hade han inte det gjort, så hade jag inte nu haft hans
hustru."
Yttrandet är karaktäristiskt för deras förhållande.
Mathilde var en brutal, retlig och oskolad person, som
plågade och slet på Heines nervsystem, och visade
den största liknöjdhet för horom, slösande sin ömhet
på papegojor, kattor och hundar. Man brukar berätta
om hennes förtviflade utrop en gång då Heine var
svårt sjuk: "Oh Gud, måtte han inte dö. I går
förlorade jag min andra papegoja. Jag skulle verkligen
bli alldeles för olycklig om han också doge..."
Att Heine skref poesi hörde hon ju talas om
men det var en sak som inte alls intresserade henne,
liksom hon inte kunde inse hvad det skulle tjäna
till... Att hon var en stor mans hustru beredde henne
ingen som helst glädje eller stolthet.
Men alltjämt oförstående blef hon hans sjukdoms
trogna och ödmjuka vårdarinna, oumbärlig för honom
nu då hennes raseri fick gå ut öfver hundar och
kanariefåglar och hon reserverade åt honom sin lugna
omsorg.
Frankrikes folk har bättre än Heines franska
hustru förstått att uppskatta hans verk. Under det att
fransmännen ställa sig oförstående mot de flesta andra
uttryck af der deutsche Geist ha de förstått att helt
tillägna sig Heines af fransk esprit genomträngda dikt
och verk, liksom Heine i sitt testamente tackar
Frankrike, sitt adoptivfosterland. Tysk skulle han bli, då
Tyskland frigjort sig från preussisk anda.
Artur Svale.
— 366 —
VID HEINRICH HEINES GRAF.
FÖR HVAR 8 DAG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
