Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 11 Mars 1906 - P. G. Eklund. Af S. A. Fries - J. O. B. Stecksén †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
p. G. eklund.
TILL PORTRÄTTET, Å FÖREGÅENDE _SIDAh
Domprosten, teol. och fil. doktor Pehr Gustaf
Eklund, professor i dogmatik vid universitetet i Lund,
ingick den 2 mars i sitt 61 år. På denna
bemärkelsedag kan den lärde och högt begåfvade
vetenskapsmannen se tillbaka på en förtjänstfull och
framgångsrik verksamhet i både kyrka och skola, men framför
allt vid det lärosäte, där han själf aflagt sina
akademiska examina och åt hvars vetenskapliga uppgifter
han ägnat sin mannaålders bästa krafter. Vid icke
mindre än tränne tillfällen hafva skilda stift placerat
honom på förslag till biskopsstol, och om han också
säkerligen i och för sig icke haft något emot få en
sådan ställning, skulle han utan tvifvel afböjt en
utnämning, såvida den ej förde honom till Absalons
biskopssäte i Lund, i hvilken stad hans vagga stått
och i hvilken han med alla fibrer af sin varelse synes
vara fästad och förälskad.
Det är icke undertecknads afsikt att här gifva ens
en sammanträngd bild af domprosten Eklunds
personlighet och yttre verksamhet som präst, lärare, professor,
censor, ledamot af stiftsstyrelsen i Lund och af
kyrkomötet, icke häller att lämna en öfversikt af hans
skriftställarskap. Jag vill istället med några ord söka
karaktärisera hans teologiska betydelse i vårt land,
ty om han också icke är obekant för den teologiska
världen utomlands, så har han dock icke deltagit i
den internationella teologiska debatten, utan ägnat sina
rika krafter och sin originella begåfning så godt som
uteslutande åt fäderneslandets tjänst och fromma. Till
lön för denna på lefvande och varm fosterlandskärlek
grundade verksamhet har domprosten Eklund blifvit
hvad ytterst sällan kommit en svensk teolog till del:
hufvudet för ett slags teologisk skola, som har sitt
högkvarter i Skåne, men som icke blifvit utan
inflytande på andra teologer i Sverige, äfven om dessa
icke kunna kalla domprosten Eklund i Lund sin
teo-logiske lärofader. I sina skrifter, hvilka visserligen
bära starka spår af sin författares utvecklingsgång, men
märkvärdigt nog icke från ungdomlig radikalism till
den åldrande mannens konservatism utan snarare
tvärtom, talar domprosten Eklund äfven om sina svenka
teologiska läromästare. Han nämner såsom sådana
Wåhlin, Humbla och Schartau. Särskildt den senare
som en af domprosten Eklunds läromästare kan väcka
förvåning. Men den som studerat Pehr Eklunds
teologiska alster liksom hans personlighet tviflar icke på
sanningen af denna själfbekännelse, ty dessa män af
gammaldags fromhet hafva haft resonnans för sina
meningar i hans mångsidiga själslif. Men det vore
bestämdt orätt, att tillskrifva den ett alltför djupt
inflytande på utbildningen af hans teologiska tankevärld.
Det är ett allmänt kändt om också i domprosten
Eklunds skrifter mindre erkändt faktum, att det
sydsvenska universitetets främste teologiske märkesman
tagit det djupaste intrycket från den nyprotestantiska
teologien, särskildt sådan denna gestaltats i dess båda
främsta heroer i det gångna århundradet:
Schleiermacher och Ritschl.
Den storslagna syn på religionen, framför allt
kristendomens och lutherdomens betydelse i såväl
det äkta fromhetslifvets som det löftesrika
kulturarbetets tjänst, som framträder och gör sig gällande
på visserligen olika, men i grunden samstämmiga sätt
hos dessa stora teologer, måste med oemotståndlig
makt gripa och tjusa en man, sådan som domprosten
Eklund, hvilken därtill förberedts genom gedigna
filosofiska studier.
Följderna af denna den vetenskapliga
nyprotestantiska teologiens inympning i domprosten Eklunds
religiösa tankevärld skulle också snart visa sig. I
försiktiga, originellt upptagna och själfständigt utförda
idékombinationer, nedlade Eklund sedermera sin
teologi i flera högst förtjänstfulla och intressanta skrifter,
af hvilka jag här endast nämner de enligt min tanke
tre yppersta "Den teologiska vetenskapen" (1885),
"Lutherska endräktsboken i allmän kyrklig belysning"
(1893) och "Luthers trosbekännelse enligt stora och
lilla katekesen" (1897—1899). . -
I i Det sydsvenska universitetets teologiska fakultet
har~under domprosten Eklunds ledning så småningom
blifvit en plantskola för de idéer, för hvilka hans vän
och meningsfrände, pastor primarius Fredrik Fehr, var
den främste och kraftigaste märkesmannen bland
domprosten Eklunds mera jämnåriga. Från Lunds
fakultet, som synes kunna glädja sig åt ett snarare
stigande än sjunkande antal teologiska ämnessvenner,
utsändes efter hand prästmän, som skola hvar och en
i sin stad bidraga till den svenska folkkyrkans
pånyttfödelse och stärkande. Att kraftigt hafva bidragit till
detta för religion, kultur och stat välsignelsebringande
verk, är den yppersta af domprosten Eklunds många
förtjänster, och medvetandet härom äfvensom
tacksamhet och kärlek från många lärjungar och vänner landet
rundt böra kännas som en rik ersättning för de
motgångar, pröfningar och svårigheter, från hvilka den
vänsälle Lundateologen ingalunda varit förskonad.
Måtte det förunnas domprosten Eklund att ännu
länge vandra i Lundagård med sina kära studenter
och sina goda Lundaborgare, en prydnad för deras
samhälle och en heder för fäderneslandet!
5. A. Fries.
J. O. B. STECKSÉN. †
Den 26 febr.
afled i
Södertelje f.
gene-ralmajorenjo-han Olof
Bill-dau Stecksén,
72 år.
1850
underlöjtnant vid
Vendes
artilleriregemente,
hvarifrån S.
51 sökte och
erhöll
transport till
Jönköpings regemente, där
han 1856
utnämndes till
löjtnant. 1857 flyttades han till Topografiska kåren,
och 1860 blef han kapten, 1869 major i armén och
1871 major i kåren, öfverstelöjtnant vid generalstaben
1874. 1878 chef för krigshögskolan, 1881 öfverste i
generalstaben samt 1892 generalmajor i armén.
Sistnämnda år tog han afsked med tillstånd att såsom
generalmajor kvarstå i generalitetets reserv. År 1895
tog han fullständigt afsked ur krigstjänsten. Led. af
Krigsvetenskapsakademien.
Efter porträtt. KlicM: Bengt Silfvertparrt.
- 374 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
