Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 15 April 1906 - Bilder från Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BILD FRÅN LAPPLAND.
SKILDRING FÖR HVAR 8 DAG.
Mot slutet af sommaren 1903 såg det
bekymmersamt ut för mer än en landtman i Lapplands
fjäll-byggd. Lämlarne hade på våren förstört gräsroten och
sommaren hade varit kall och rägnig. När
bärgningstiden kom, syntes gräset som först börja grönska
mellan de af lämlarne uppbökade hoparne af mossa.
Mossa var det enda, som fanns att samla i ladorna,
men på mossa kunde icke korna lefva.
Sjöberg, en sörländing, som liksom många andra
kommit upp till fjällbygden under de goda åren, hade
där gift sig till ett litet hemman på två skälsland.
Han var en idog landtbrukare och röjde och odlade
i vildmarken. I dag svängde han med kraftig arm sin
lie på ängen. Han hvässte lien, tog nya tag, höll tätt
efter marken. Men förgäfves; mossa, endast mossa
syntes ligga efter lien. Det frodiga gräs, han var van
att finna här, var försvunnet. Hela ängen låg som
ett öde land.
Ju längre Sjöberg höll på med sitt arbete, desto
dystrare blef han. Korna måste slaktas, annars svälta
de ihjäl under vintern, mumlade han för sig själf.
Men hvaraf skola jag och de mina lefva? Inga
pän-gar, inga arbetsförtjänster och intet hö till korna!
Uppfylld med dystra tankar började Sjöberg sin
vandring mot hemmet, när solen höll på att sänka sig
bakom fjällryggarne. Kvällsluften kändes sval,
hvarför nattfrosten när som hälst kunde komma och göra
slut på de gröna strå, som möjligen dolde sig bland
buskarne.
— Nu ha’ vi nödår för dörren, Anna, voro de
första ord Sjöberg vid sin hemkomst yttrade till sin
gumma. Icke ett enda kofoder kan jag skrapa ihop
på hela mitt hemman.
— Säger du det? Jag måste väl själf ut med
lien i morgon, kan jag tro. För ni sörländingar äro
vana vid att det alltid faller tjockt hö efter lien, men
vi hafva fått vänja oss vid att söka efter stråna under
lämmelåren.
— Ja, kan du söka upp något strå, där intet
finnes, så nog skall jag åtaga mig att räfsa ihop det. I
morgon får du börja visa, hvad du duger till.
Morgondagen kom, och Sjöberg med hustru och
barn vandrade ut på ängen. I dag slapp han
åtminstone att ensam bära sina bekymmer. Men när
dagsverket var slut, stodo ässjorna på ängen lika tomma,
som de stått där under hela sommaren.
Mor Anna var dock ännu ej utan hopp. Hon
trodde sig veta utvägar att rädda korna från slaktbänken.
— I morgon, Sjöberg, måste du gå upp bland
fjällen och söka reda på någon fjällmyr, sade hon,
under det de vandrar mot hemmet. Jag har förr varit
med om att bärga sådana. Det är långt det, två mil
och kanske därutöfver, men det kan icke hjälpas.
Utan hö kunna korna ej lefva och utan korna icke
vi. Jag rustar i kväll till matsäcken, så att du kan
tåga ut i tid i morgon.
Redan innan solen kastat sina första strålar på
de hvitstrimmiga bergtopparne följande morgon var
Sjöberg på väg uppåt fjällregionen. Nu gick han
återigen ensam med sina bekymmer, därför kändes
stegen så tunga. Litet eller intet hopp hade han att
finna hvad han sökte. Men söka skulle han, ja,
hvarje dal skulle genomsökas, detta var hans fasta
beslut.
Fram på eftermiddagen började han närma sig de
snöhöljda jättarne, vid hvilkas fötter han skulle söka
föda åt sina kor. Han späjade från den ena höjden
efter den andra ned åt de djupa dalarne. Det lyste
verkligen grönt. Hjärtat började klappa hastigare,
stegen blefvo lättare. Han glömde hunger och törst och
trötthet. Ögat var liksom fjättradt vid de gröna
fläckarna i fjärran och ögat drog med sig hela kroppen.
Undan går det, men vägen är besvärlig och ögat
gäckas vid bedömandet af afståndet. De gröna
fläckarna synas vika undan. Men Sjöberg tappar ej
modet. Han vet af erfarenhet, att det är mödosamt att
uppnå ett bestämdt mål bland fjällen.
Ändtligen är han framme. Gräset är frodigt, ännu
oskadadt af frosten. Han ser öfver fältet och ju mer
han ser, desto mer klarnar hans ansikte. Hoppet
tändes och framtiden ljusnar. Nu först unnar han
sig tid till att hvila och äta. I hast hopsamlas torra
videkvistar till bränsle. Den oumbärliga kaffepannan
sättes öfver elden och högtidsfäst firas i fjälldalen.
Det blir allmän glädje i hemmet, då Sjöberg
kommer åter och berättar, hvad. han funnit. Mor
Anna känner sig riktigt stolt öfver sitt förslag, hvilket
skall rädda korna från slaktbänken.
Men att veta, att gräs växer uppe bland fjällen,
är ej detsamma som att hafva hö i ladorna.
Alla armar måste nu sättas i rörelse för att berga.
Ingen tid är att förlora; kölden och snön kunna när som
hälst infinna sig. Men då det finns hopp, är allt arbete lätt.
Så snart alla tillrustningar blifvit undanstökade,
aftågar den lilla bergningskaravanen. Sjöberg går mec
säkra steg i spetsen, efter honom Alexander, finnen
med det väderbitna ansiktet och de seniga armarne.
Han var legd. Sist går mor Anna, ännu stolt i hågen
öfver sitt goda förslag. Alla bära tunga bördor. Liar,
räfsor, matvaror, klädespersedlar och tält måste ju
medhafvas. Men bördorna kändes lätta, ty de hvilade
med sin största tyngd på hoppe*.
Mot skymningen tändes åter elden i den frodiga
fjälldalen. Kaffepannan började puttra så förnöjd,
som om hon varit medveten om, att hon fyllde en
hög uppgift. Tältet slogs upp. Ett dagsverke var
gjordt: bärgningskaravanen hade tagit sig fram till
målet. Nästa dag skulle gräset börja falla för lien.
Efter att hafva förplägat sig af det medhafda
matförrådet kröp den ene efter den andre in i tältet och
redde sig till hvila. Det kändes i rygg och i ben.
att dagsverket varit strängt. Men hvad gjorde det, då
man likväl var vid målet. Sömnen infann sig snart;
den skyndar att sluta den trötte i sin famn, undet
det att den skyggt viker bort från lättingen.
Natten bredde ut sig mer och mer; dunklet steg
upp från dalen, slöt inom sin slöja den ena
bärgs-toppen efter den andra. Men med mörkret följde
tunga moln från väster; de bredde också ut sig. De
voro vinterns budbärare, och därför hade de snö i
sitt sköte. Snart började de utströ sitt innehåll öfver
fjäll och dalar. Det gröna gräset blef allt hvitare och
hvitare, strå efter strå böjde sig intill sin granne, som
om det ville hviska något om människorna som
hvilade i tältet.
När solen åter gick upp lyste den gräsrika dalen
som ett bredt silfverbälte mellan videbuskarne.
Solen jagade dock snart bort snön, ty ännu hade hon
något kvar af sommarens värme. Men gifva lif åt
gräset kunde den ej. Det låg hårdt packadt intill den
sumpiga marken. Ingen lie kunde mäja det. Det
sof redan sin vintersömn.
Blott ett dagsverke återstod nu för den lilla
karavanen — att tåga hem. Mor Anna gick äfven nu
sist. Stegen voro så tunga, fastän fötterna voro
riktade mot det kära hemmet. Nu var hoppet ute, och med
svidande hjärta dömde hon själf korna till slaktbänken.
Molnet från väster hade grusat det sista hoppet.
Men långt borta i söder höjde sig en
barmhärtighetens ängel; han sväfvade fram öfver de höga fjällen,
blickade ned på marken och såg, hur lämlarne
förstört gräsroten och molnen från väster det gröna,
frodiga gräset.
Han räddade korna från slaktbänken.
— 463 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
