Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 6 Maj 1906 - En målare med trollpensel. II. Af Sam Arsenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
utomordentliga blomsterplanscher med hvilka Linnaeus
tapetserade väggarna i Hammarby gård.
Till allt detta ur växtriket förenade sig en
zoologisk fauna, en samling tama och vilda djur-arter, apor,
insektätare, rofdjur, hofdjur, gnagare, och fåglar af alla
ordningar, sångfåglar, höns- och simfåglar, vadare och
roffåglar. De uppfyllde marken, funnos i träden,
seglade i luften.
Lätt kunde det icke vara att med något slags
allvar gruppera dessa djur af olikartade typer, äfven om
den paradisiska epoken tillstadde en allmän sämja
dem emellan, det hade också blifvit lite bilderbok
för barn, icke obetydligt naiv i uppfattningen, och några
af de stora djuren i förgrunden voro icke särskildt
lyckade som ställning eller inbördes placering. Hos
de flesta var emellertid karaktär och rörelse
mästerligt gifven och skickligheten tycktes ökas med
minskandet af storleken.
Den stora kon som vrider på hufvudet, bocken
som så värdigt träder fram ur träddungen voro de
bästa bland de större djuren i förgrunden.
Påfågelshanen var det mest sällsamt öfverlägsna man kunde
tänka sig i en praktfull fjäderdräkts detaljerade och
färgsanna utförande och honan bredvid, gaf exempel
på hvad konstnären kunde uppnå i den mera diskreta
fjäderbeklädnaden. Till och med alla de mindre
djuren, kattor, marsvin, kaniner, vesslor voro
träffade på pricken. På piggsvinet var hvarenda
rörpenna ytterst noggrannt uttagen och en "målad
sköldpadda" i närheten af änderna visade hela den
geometriskt invecklade inrutningen som vore den
fotograferad. Djur och fåglar i mellanplanerna voro
oaktadt sina mycket små dimensioner icke på något
sätt försummade, och icke heller felades grenar och
redigt framställda bladmassor på de trädsamlingar i
fonden som dolde hvad som kunde finnas bortom
desamma. Särskildt solbelyst och ljusöfvergjuten var
den ängd, som synes bortom elefanten, hvarest
Skapelsens Herre synes nedstigen till det första
människoparet.
På trädstammarna, efter grenarna, bland
fruktflockar och bladmassor hade jag snart fått syn på
glittrande fasaner, lysande papegojor, bruna ugglor,
gråa falkar och en och annan röd- eller blåbröstad
liten sångare. Då jag spanade mera skarpt i
trädkronorna, upptäcktes ständigt nya fåglar; sökte jag
ibland blommorna på marken framträdde än här än
där nya små fyrfota djur och kräldjur. En åskådare,
som ena ögonblicket granskade en fläck af taflan utan
att finna något lefvande, och andra minuten såg
sådant uppenbara sig, kunde lätt tro sig utsatt för magi
och trolldomskonst, känna sig liksom tviflande på sig
själf inför denna ständigt födande och nyskapande
tafla, men måste samtidigt erfara den spänning och
fröjd som följer i skogarnas tystnad, då man
upptäcker orrar i topp eller ser en hjärphöna med ungar
kila fram i mosstufvorna.
Förtrollad var den sannerligen denna lilla
trä-skifva, som oaktadt en relativt tunn och lätt
färgbeläggning kunde lefva med en kraft, som icke gaf efter
för någonting af allt det mörka och lysande som fanns
i närheten och som ändå kunde rymma så oerhördt
mycket, allehanda djur, allehanda foglar, allehanda
träd och örter.
Mest kosteligt, och en lust för ögonen, var den
stora trädgruppen med sina blanka, svängda,
finbar-kade stammar, med dessa sällsamt herreaktigt uttagna
valörer, med bladfyllda framsträckta grenar i full
belysning, och en mångfald af toner från dessa till det
dunkelgröna innerst inne, en oändlighet af bladytor
och bladlinjer, som sammansmälte i ett
gemensamhetens stora, helgjutna, praktfulla enhet.
Taflan invid i samma dimensioner som La Terre
benämndes l’Air. Den var icke så öfverallt uppfylld
som de andra. Terrängen intog mindre plats i taflan
än luften, som delvis solfylld, delvis bolmande
molnig bredde sig öfver ett obetydligt parti förgrund, en
bärgsplatå, och bortom, nedanför, ett skogigt, alpartadt
landskap, som förtonade svagt i Breughels blågröna
färg. I denna tafla hade han låtit fantasien och
skämtet fritt tumla om.
Till höger sväfvade eller snarare hvilade en ung
kvinnlig figur på molnen, en hvit kakadua hade slagit
sig ned på den upp>träckta högra handen, i den
vänstra höll hon en af meridianer omspunnen glob.
Vid hennes fötter låg en ängel i knästående ställning,
riktande en stor tub mot den soliga rymden, hvarest
solguden helt diminutiv låter sitt fyrspann löpa friskt
undan. Ofvanför henne i de högre luftregionerna
profvade en del änglabarn sina vingars styrka emot
fåglars snabba flykt. Nedanför luftens drottning, —
om vi kalla henne så — på bärgsplatån, hade en
nästan oräknelig massa fåglar af allehanda slag
gytt-rat ihop sig och på det mest ogenerade sätt hade
målaren hämtadt dem från vidt skilda zoner, från
Savog-ninos alper, från Nilens sumpstränder, från
Guatemalas ekskogar, och från Antarktis polarisar.
Två påfåglar hade här som i paradiset målats
med den briljantaste finess, ovanligt vackert
hopkom-ponerade, och ensamma nog att förläna taflan ett högt
konstnärligt värde. Omkring och ofvanför dessa
framträdde representanter för stora fåglar i pelikan,
fla-mingo, kasuar. strutsar, kalkoner, bärgufvar, fjällugglor,
sadelstorkar, gamar, och en väldig kungsörn bredde
sina vingar lik en heraldisk sådan på de romerska
cæsarernas fälttecken. Ett par pinguiner intogo en
hotande ställning mot pelikanen, tvänne sångsvanor
smällde med näbbarna mot en långhalsad häger, en
bärguf begrafde sina skarpa klor i en höna och en
dufva, medan en spansk tupp och en tjäder strax
bredvid i ett ilsket slagsmål hackade ögonen ur hvarandra.
Emellan dessa stora hade målaren på det mest
förslagna sätt utnyttjat alla tomrum med delar af större
fåglar, och mindre sådana. Hela grupperingen var
en fantasilek, någon mening i densamma fick man
icke söka, anse den som en plansch på olika
fågelarter, hopsatta med hänsyn till skarpa motsatser i
kraniers, halsars, kroppars och bens skapnad, tagna
för deras sköna fjäderdräkter och anpassade intill
hvarandra helt och hållet för färgmotsättningarnas och
formens skull, ufvar vid dufvor, örnar vid gäss, en
fredens idyll midt ibland slagsmålen.
De stridande, mördande och grälande hade ju
nära kännedom om hvarandra, men de flesta andra
voro alldeles isolerade som "pose" och uttryck,
oaktadt de voro om och på och i hvarandra, men detta
hindrade icke att karaktär och rörelse voro förträffligt,
stundom träffande humoristiskt gifna. En och annan
kunde tyckas målad efter uppstoppad museummodell,
men de flesta voro säkerligen noggrannt studerade i
zoologiska trädgårdar, återgifna med en öfverstyf
behandling af fjäderdräkten och stort behag och sanning
i ställningen.
Till vänster i förgrunden var utrymmet mindre
begagnadt. Ett par ståtliga krontranor stodo helt nära
tupparna, obekymrade af deras strid, och vid deras
långa ben syntes fasaner, prunkande ankor, en
paradisfågel och några n indre fåglar. Här sträckte sig också
en tämligen kal trädstam mot luften, som gaf plats
för en mängd fåglar. Grönvingade arakangor,
halsbands-papegojor, och andra af samma släkte i härliga färger,
pepparätare, tukaner, med sina långa, regnbågsgranna
näbbar, härfåglar, tofsvaktlar, biätare, dvärgufvar och
sparfugglor, mesar och siskor. Några acasiagrenar
som stucko fram från taflans högra kant hade också
tagits i anpsråk af mångahanda arter; några stora
— 519 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
