Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 3 Juni 1906 - Henrik Ibsen †. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\
Klichf: Kern. A -B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg
Åter går budet rundt om i världen, från land till
land och från hjärta till hjärta, budet, som täljer om
döden, om en diktares död. Det var ju väntadt
såsom intet annat dödsbud och länge nog var han blott
en skugga af sitt forna stora jag. Och när man hör
att den sista skuggan af denna ande försvunnit som
det sista höstlöfvet om våren, vänder man sig en
stund med förnyad kärlek till allt hvad denna ande
skapat under sitt långa lif, och man ser den stolta och
tankedigra raden af hans typer och gestalter vandra
fram öfver fornnordisk mark och genom det nittonde
århundradets hvardagsrum. Ty Ibsen var en grandios
fantasi, som mynnade ut i en lapidarisk tanke. Med
en logisk konsekvens som är ytterst sällsynt i ett
modernt diktaröde, har han från begynnelsen stakat ut
sin stora bana och oaflåtligt trots alla hinder stegat
sig fram på vägen, där hvarje milstolpe hette ett nytt
drama. Hans lif skulle förtäljas i en följd af dramer
och akter ända från ynglingens revolutionära patos
fram till åldringens siande och symboliska tankar.
Det är något som ständigt eldar på denna hans
lidelsefulla uppfattning af lifvet och världen som ett enda
drama och det är hans förhållande till sitt land och
folk. Ingen har varit en sådan fruktansvärd kritiker
af landet med de höga fjällen och de trånga dalarna
som denne undersätsiga gestalt med det stora
hufvudet, där gestalten var anvisad att röra sig i dalen och
verkligheten, medan tankarne svingade sig öfver
fjällen och tiden.
Det som han sagt om sitt eget skapande, att
diktandet är att hålla domedag öfver sig själf, det gäller
som insegel öfver hela hans värdsåskådning, som
fordrar en oafbruten uppgörelse med sitt eget jag af
hvarje människa. Då han fann så oändligt litet häraf
hos sitt folk är det han drifver detta kraf ut öfver
möjlighetens gräns och från predikstolen utslungar
sitt intet eller allt, sitt bud om offrandet af allt utom
viljans renhet, ett ideal, som mynnar ut i asketism
och eremitlif och i sin abstrakthet hvilar högt öfver
molnen.
Men med vida större kraft går han verkligheten
och sitt folk inpå lifvet i sidostycket till Brand, som
heter Per Gynt, ett verk buret af en sällsynt rik
inspiration äfven i Ibsens produktion. Per Gynt är
Brands motsatta pol, han förkroppsligar det fantastiska
och dådlösa hos folket, som har fångats in i
dovre-gubbens palats och som blifvit förhäxadt af
fjällnaturens öde storhet och alltid glider undan, när
verkligheten obarmhärtigt fordrar en kamp och ett famntag.
Det är också här som Ibsen diktat sin oförgätligaste
kvinnogestalt i Solveig, blid och fager som en
sommarsöndag på fjället, när skällorna ringa öfver tunet
och strömolnen drifva som ett stråkdrag öfver
skimrande snöfjäll. Det är en lifvets plastiska rikedom
öfver det verket som nog öfver intet annat hos Ibsen
och kanske har Per Gynt blifvit norrmannen själf
kärast därför att den sträfve diktaren här talade också
med kärlekens yra och skära språk. Res
någonstädes i Norge och plötsligt skall ni inför en vidd som
öppnar sig i oändligheten eller vid synen af en
säterjänta erinra er en strof ur Per Gynt eller höra en
af Griegs odödliga melodier därtill. För första gången
— 573 —
Efter portratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
