Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 3 Juni 1906 - »Ett stycke badortsflirt» af Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
på axlarna och kröp ihop i sin stol med händerna
hopknäppta öfver magen. Han snurrade med
tummarna och tuggade på cigarettstumpen, såg så upp
på ingeniören med en hastig sidoblick och sade
kort, med ett leende:
»Talade om dig, förstås. Var rädda att vi hört
något.»
Det blef en lång paus igen.
Ingeniören hade nu helt och hållet blifvit tagen
af sina egna tankar. Han glömde totalt bort
vännen i stolen bredvid sig, hans själs öga såg bara
ett par ljusa, eleganta, spetsomsväfvade, diskret
par-fymdoftande gestalter, och det där späda,
käbblande fågelkvittret ljöd alltjämt tjusande och lockande
i hans öron.
»Hon ser inte illa ub>, kom det till sist från
kamrern. »Märkvärdigt att hon inte blifvit gift.»
Ingeniören svarade inte först.
»Det är en rätt lustig historia i alla fall»,
började han så. »Hon satt först vid bordet i lilla
salen, hade kommit midt in bland tenniskotteriet,
de där unga gloparna, bror vet. Jag minns att jag
lade märke till, att hon gick omkring och såg så
ledsen och betryckt ut den där första tiden, lilla
stackarn. Så kom den här andra lilla, väninnan,
att bli presenterad för mig — d. v. s. jag blef
— — nå det kommer ju på ett ut — och bara
några få dagar efteråt när damerna Edgren reste,
så kom di här två i stället till mitt — till vårt
bord. — Det är väl en fjorton dagar nu. — Hon
är ganska treflig, — verserad, pikant.»
»Jaa bevars.»
»Jag tyckte det var synd om henne," stackars
flicka, Föreföll att vara så ensam och satte så
stort värde på att jag tog litet hand om henne då
först. — Numera tror jag verkligen att — att det
är en smula mera än så. Jag tror — att min
konversation roar henne ganska mycket.»
»Don Juan!»
De skrattade båda, ingeniöm upprymd och
munter, kamrern af idel godhjärtenhet och för sällskaps
skull.
»Ja, hvad skall man göra?» sade ingeniören så,
med ett filosofiskt leende. »I lifvets labyrint
korsas ens väg ständigt af andra stigar, bredare och
smalare, man måste ju dock stanna en stund vid
korsvägen och kasta en blick åt höger och en åt
vänster.»
»Hon är bra nog förmögen», afbröt kamrern
plötsligt i torr, affärsmässig ton. »Har visst någon
liten affär., — parfymer — handskar — tvåler?
Någonting sådant där. Och så ett par tre hus.» —
»Åh tusan!» Ingeniören drog upp ögonbrynen
i stor och uppriktig öfverraskning. »Ett par tre?
Jo, jag tackar!»
Så blef han plötsligt tankfull.
»Hon är inte så ung», fortsatte kamrern.» —
Men hon ser ju bra ut, — smidig figur.» —
»Hur käjiner bror till det där?» frågade
ingeniören plötsligt.
»Vi äro från samma stad. Småstäder, det vet
väl bror, där har man reda på hvarann som
bullar på samma plåt.»
Ingeniören reste sig och kastade den
slocknade cigarrstumpen in i syrénhäcken.
»Om man skulle motionera sig litet nu då»,
sade han och drog fram sin klocka. »Går bror
kanske med? — Inte det. Ja, jag vill inte gärna
försumma min promenad. Bror har inte
korpulensen att strida emot som jag, olycklige man!»
»Kan väl ha annat af den gamle Adam i
stället.» Kamrern skrattade torrt och snodde tummarna
ifrigt rundt, rundt. »Motionera sig bara han, kära
— 580
bror. Gå ned till sjöstranden, där är luften stark
och så aromatisk!»
»Ja — he, hel — Jag vill inte gärna komma
ur mina vanor. Och så — kan man göra damerna
en glädje, så — hvarför inte?» Han slog ut med
händerna och drog upp axlarna medan det glittrade
till i ögonen. »En smula artighet förbinder ej till
någonting, litet badortsflirt!» — —
Han satte halmhatten en smula längre ned i
pannan, gaf kamraten en kort nick och gick
långsamt ned för verandatrappan och fram utefter allén
som förde till stranden.
På ett par stenar alldeles invid vattenbrynet
hade de båda damerna slagit sig ner. Samtalet
var nu mindre lifligt, hade så småningom blifvit
alltmer distraheradt, som då sinnena upptagas af
väntan på någon eller något.
»Där kommer han», sade plötsligt den lilla
mörka, hvilken satt så, att hon hade utsikt uppåt
badhusparken. »Han ser allt bra stilig ut i alla fall,
du!»
»Ja vars», svarade den andra likgiltigt. Hon
plaskade ifrigt i vattnet med en smal spansk
rörkäpp. »Men han är så gammal, så.»
»Asch! Än se’n! Det behöfver väl inte göra
något till saken. Dess förr blir man änka!»
Den andra svarade ingenting.
»Ja, jag skojar ju bara. — Men för att tala
allvarsamt, så är han ju så väldigt lifvad och
treflig i alla fall. Det skulle jag då visst inte
bry mig om!»
»En gammal don Juan, som tror sig
oemotståndlig!» kom det föraktfullt från den bleka.
»Egenkär, fruntimmerstokig!»
»Åhja, det får han väl lägga bort.»
De fnissade till båda två. Den mörka satt och
höll utkik uppåt allén för att se om ingeniören
blifvit dem varse, och om han verkligen skulle
komma dit ner.
»Kommer han hitåt?» frågade den ljusa.
»Ja visst kommer han! Han är nog så fast,
så. — Hör du, Maj, låt det bli af i dag nu», kom
det öfvertalande. »Jag skall schappa om en stund,
så ni kommer på tu man hand.»
»Jag förstår inte, hvarför du så gärna vill att
jag skall gifta mig. Och just med den där!»
»Jo, för jag tycker det vore lifvadt! Så får
jag en god vän att komma och hälsa på i
Stockholm, — för du bjuder mig väl att komma och
hälsa på dig, lilla söta Maj ?»
»Ja, det får jag väl göra.»
»Och så en sak till skall jag säga dig — —
jag tycker verkligen det är på tiden nu — om
du inte vill bli en gammal mamsell.»
»Åhå, hvad det beträffar så! — — Var inte
orolig, lilla barn, jag har kanske fler än du vet
om.» Hon hade omedvetet höjt rösten i irriterad
skärpa.
»Inte i den goda samhällsställningen, och inte
— inte stockholmare. — Nu hör han oss, vi få
börja tala om något annat. Men lofva först, Maj,
lofva I»
Ingeniören var nu så nära att han hälsade.
Den lilla mörka gaf honom en strålande blick,
full af uppmuntran. Maj lyfte ögonen till hälften
och såg på honom, rörde så hufvudet en
centimeter i riktning nedåt och väjide sig sedan åter mot
sin väninna.
»Vi få väl se», sade hon apatiskt med
fullkomlig nonchalans af den nyss komne uppvaktande
kavaljeren, hvilken nu som bäst stod och skakade
hand med den lilla mörka. »Det beror på hur han
uppför sig, och hur lusten faller på mig.»
(Forts, å sid. 582).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
