Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 10 Juni 1906 - August Strindberg. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
och liksom symbolisk karaktär af att vara
urmakter-nas täflan om människosjälen, det goda och det onda,
Ormus och Ariman, Faust och Mefistofeles. Det
primitiva geniet återspeglar i en droppe hela världens
vardande, Kaos och Kosmos, vatten och jord, Valhall
och Ragnarök. Dock, hvar och en som vill lefva
måste rädda sig ut öfver Ragnarök och under denna
kamp tillägna sig kulturen som är enda vapnet mot
naturmakterna. Det sker hos Strindberg som sagdt
blott med lidelsens opposition och på ett
utomordentligt intressant vis har denna tuklyfning dragit sig fram
genom hela hans diktning, Mäster Olof och Gerdt
Bokpräntare, Erik XIV och Göran Persson, "Giftas"
och "Utopier i verkligheten", och slutligen är det
makterna själfva som kämpa om själarna. Redan
hans första storverk "Mäster Olof" — och hvilket
storverk! — är en enda flammande protest mot det
bestående samhäl et och härur ljuder reformationens
patos med basunstötar, det är ett verk af renässansens
sublima insats för människans personliga lif med
Gud, som sprutar af trots och satir mot påfvekyrkans
hydra, och med den stora vårstormens brus vill sopa
bort den nya påfve, som protestantismens förbenade
vrångbild byggt upp åt mänskligheten. Det är med
renässansens friska sensualism, då lifvets källor
stormade fram ur naturen själf som Strindberg är släkt,
och om han lefvat då hade han som krigare dragit
ut i de stora äfventyr, hvilka slutligen måste lösa ut
hela svenska folkets öfversvallande lifskraft. Det är
en skam att vi aldrig skall få en teater, där
Strindberg är stående repertoire, Strindberg, den ende, som
skänkt oss en dramatisk litteratur, den ende som kan
nämnas vid sidan af utlandets stora dramatiker. Och
hur mycket fylligare och mera lefvande är inte
"Mäster Olof" än den abstrakte ideologen Brand!
Det är en af de många olyckorna att Strindberg
spelas så litet, och man får inte glömma hvilket
menligt inflytande dylikt måste ha på en dramtiker.
Det andra stora slaget, det var "Röda
rummet", då det gällde ett tvärs-nitt genom ett helt
samhälle och då bitterheten växt ut till ett helt haf, som
dränkte allt med stöitsjöar af kvickhet och satir, hvilka
endast återfinnas i världslitteraturens mest beryktade
satirer. Det var ungdomens svar på ett murket
samhälles strypningar af det nya lifvet. Längtan bort från
samhället bär upp 80 talets utpräglade naturalism, då
de oförgängliga bilderna från skärgårdslifvet skapas,
hvarmed alla föregående bondeskildringar i vår
litteratur äro öfverträffade och författarens naturskildringar
framstå i hela sin glans. Det finns ingen som så
suveränt diktat om svensk natur. Det är sedt och
skådadt med sådan vidunderlig stämningstyrka och
sådan etsande friskhet, som om allting åter skapades
om på nytt inför våra ögon. Det finns ingen ti akt i
hela den vidsträckta svenska naturen som är honom
främmande och hans snille är liksom sammansatt af
alla våra landskaps mest skiftande lynnen ända från
fjällets vikingaresning till Stockholms Bellmansidyll.
Strindbergs naturalism skiljer sig från Rousseaus
genom att vara grundad på den moderna
naturvetenskapen, medan Rousseau bars af en filosofisk
strömning. Därför gick den längre i sina konsekvenser
och gjorde människan väsentligen till en produkt af
en naturvetenskaplig teori. Det kom fram i ett annat
arbete från 80-talet, "Giftas", som trots den ofta
öfverlägsna berättarkonsten till sin idé är något af det
mest tarfliga som finnes tryckt. Bakom boken ligger
det fullt utbrustna kvinnohatet, som måste bottna i
erfarenhet, men som förklaras af att oppositionsanden
inte tålte något som hälst band på sin frihetslust och
således inte heller äktenskapet. Och bara namnet
kvinna blef från och med nu för Strindberg detsamma
som det röda klädet för tjuren och med en fullkom-
ligt furiös lidelse har han som ingen annan kastat sig
öfver kvinnan och slitit sönder henne för att åter
bygga upp henne och gå vidare i oändlighet. Ty
denna lidelse kommer innerst från ett fullständigt
romantiskt riddarideal af kvinnan, som bröt sig emot
emancipationen rundt omkring honom, och denne
store kvinnohatare är en ännu större kvinnodyrka-e!
Men med den blixtsnabba förmåga af utveckling
som är Strindbergs eldsjäl egen och som äfven
Almqvist ägde, blir det just han som leder in utlandets
idéer öfver landet och därför att ban förfogade öfver
en mera primitiv kraft än de andra försänker han sig
som ingen annan i 90-talets inåtvända lyrik och mystik.
Han går till Damaskus. Strindberg började som
reformator och slutade som munk. Den sällsamma
banan måste ses mot hela 90-talet som bakgrund.
Det var en den andliga kulturens blomstringstid, som
till sin art och omfattning kanske är den största i
hela vår historia, men — behöfver det sägas i dag?
— den politiska situationen var höljd i dimmor och
öfver hela landet låg den byråkratiska
oföret;-gsam-heten och den ekonomiska slappheten. Alltså: det
hade inte tjänat till något, hela stormlöpningen mot
samhället, det återstod bara att gå in i sitt eget
tempel och stänga dörren efter sig. Strindbergs temptl
hette Inferno och som en Samum steg den öfver hans
diktnings himmel. Men alltför djupt steg han neri
helvetets irrgångar. Ty från denna tid ungefär förlorar han
ledningen och blir ej längre den store
idéöfverbrin-garen. Han skapar åt sig en religion, där makter na
leka med människan som katten med råttan. Han
formulerar sin lifsåskådning i orden allt går igen.
Men det var inte särskilt nytt, inte vidare djupsinnigt
och intet att lefva af för oss andra. Hela hans
diktning går på ett sällsamt sätt i en cirkel tillbaka till
ungdomstidens ämnen. Det dyker upp skärgårdsbitar
stundom af samma must och kraft som förr, men med
insprängda äktenskapsnoveller, som numera aldrig
lämna honom och där grälet antar proportionen af
respondent och opponent om lif och död. Det
skapas historiska dramer, där det finns en i hela sin
trasighet så öfverlägset verkningsfull figur som
Erik XIV och mycket annat af lidelsefull dramatik
kraft och sublim skönhet men också en sådan
karrikatyr som Gustaf Adolf och annat. Det skrifs
historiska miniatyrer som äro små också som miniatyrer
och där blott instrumentet eller språket bevarar sin
mästares skärpa, och i denna yttersta timme ges det
ut nya svenska öden, som lofva vida mera i sin
isländska stil. Men det som framför allt var
bekännelseskriften, det var fortsättningar af "Röda rummet"
eller "Götiska rummen" som trots den i mycket
träffande krit ken af svenska samhället blef en gallsjuk
utgjutelse. Det visar hän på, att slutligen går det ej
an att öfver hela linjen föra en oafbruten strid mot
sin omgifning. Det fordras kraften att kunna skapa
vindstilla kring sig själf. Det måste räddas något
tappert och vackert i ens inre, sotn aldrig salubjudes
för allmänheten och som är amuletten i striden. Det
har Strindberg inte förmått och när han säger, att
Arvid Falk — hans ideella jag från "Röda rummet"
— mördats af samhället, undrar jag, om det inte här
i stället föreligger själfmord. Det är därför den
irrande elden från hans härd stiger så dunkel mot en
ödestyngd himmel och bitterheten tvungit honom att
förklara olyckan och orättvisan med fatalismens makter.
Men se på hvad den mannen har gjort och
beklaga er inte i dag öfver att han gifvit ert land för
litet. Ty slutligen skrifver ingen lagar för flamman.
Den måste brinna och förbränna. Och Strindberg är
det mest rödglödgade geni i vår diktning. Skenet
från bärget, där han reste sitt bål, skall kastas fram
öfver tidernas rymd.
C. D. Marcus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
