Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 10 Juni 1906 - »Barnet» af Allan Wide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNET.
BERÄTTELSE FÖR HVAR 8 DAG AF ALLAN WIDE.
Vårsolen, lyste öfver staden. Den sken på
plåttaken och trottoarens stenar, tills de blefvo
nära-nog brännheta, den lyste in i de mörka, osunda
kyffena i stadens utkanter och gaf åtminstone under
några korta minuter lif åt dysterheten därinne —
den sken ock öfver den mvUrande, täta
människomassan, som ringlade fram under middagstiden på
stadens fashionabla promenad. Där sken den på
blomprydda hattar och damernas allra nyaste
vår-toaletter, som magnetiserade hängde dess strålar vid
herrarnes glänsande cylindrar och blanka
käppkryckor. Och som ett enda skimmer föll den öfver
unga, af de ljumma vårvindarna rodnande ansikten
med leende, hvita tänder och glänsande ögon.
Samma vårsol lyste — om också blott
sparsamt genom de tilldragna persiennernas springor —
in i ett sjukrum i ett af stadens många stora
stenhus. Midt i rummet stod en liten hvit järnsäng,
och på de mjuka, spetsprydda kuddarna hvilade ett
smalt, aftärdt barnansikte i djup, dödsliknande sömn.
Och bredvid sängen satt barnets mor.
Hon satt där och räknade i ångest minuterna
som gingo. Ännu en hel timma måste det dröja,
innan han kunde vara tillbaka — läkaren, som
också var barnets far. Hur mycket kunde ej tilldraga
sig innan dess, och hur skulle hon reda sig ensam?
O m något hände — hon, som alls ej var van att
reda sig på egen hand. Det skulle bli en kris,
hade han sagt, innan han for — till lif eller död.
Och här skulle hon nu sitta ensam och invänta
utgången. 0 Gud, hur skulle det bli? Att han
hade gått — att han hade kunnat gå — en far
från sitt barn, som kanske dog I Hon mindes hans
ansikte, då han nyss blifvit kallad härifrån — från
sitt eget barn ut för att rädda andras. Ett
ögonblick hade han visst tvekat, men så — hade det
kommit det där uttrycket af beslutsamhet, hon så
väl kände i hans ögon — han reste sig och sade
sakta: »Nej, min plikt kan jag ej svika.»
Nej, han kunde icke det —- det var visst något,
som var alldeles omöjligt för Axel Bjerke — att
någonsin svika en plikt. Hur skulle han upptaga
det, om hon — — —
Hon ryckte till. Där var den igen — tanken,
som aldrig ville släppa henne. Detta, som gjorde
timmarna här vid barnets sjuksäng ännu
fasansfullare — att de på samma gång också måste bli
hennes uppgörelsestund med sig själf. Det var ju
hennes enda barn detta —- det band, som fastare
än något annat band henne vid hennes närvarande
lif. Och om det brast? — — —
Med pinsam tydlighet framträdde för hennes syn
scenen från föregående vecka — scenen mellan henne
själf och — den man hon älskade. Det var i en
liten undanskymd vrå bakom stånden på en stor
välgörenhetsbazar. Han hade nyss sjungit därute
— å, han kunde sjunga, den mannen! — sjunga
förstånd och sans bort ifrån åhörame — sjunga
sig rakt in i själen på dem han önskade. Ja, nog
hade han lyckats med henne! Och hur han talat
sedan! I starka ord hade han skildrat sina
känslor — på ett sätt, som aldrig den andre —
hennes make -— förmått det, och han hade bedt –
— — Bedt, att hon skulle slita af sina bojor —
bojor, som ej passade henne, som var född till
ett helt annat lif — och följa honom. Hon var
ej skapad för ett äktenskap sådant som hennes var
— hon var ej ämnad för kälkborgerliga förhållanden.
Ut på vidderna borde hon — och upp på
höjderna! Och dit ville han föra henne. Utan mål
skulle de tillsammans vandra ut i lifvet — utan
annat mål än hvarandra — fria skulle de vara
och blott sig själfva — och så skulle det brusande
stora lifvet slå igen om dem.
Hon böjde hufvudet ett ögonblick bakåt och
slöt ögonen. Ah, det var ett lif detta, han
skildrat — och det hade varit en frestelse. Hon hade
sviktat. Men så i nästa ögonblick hade hon åter
kännt bojan, som icke ville släppa: barnet. Hon
hade kastat fram det — ett enda ord, men eti
som var ämnadt som ett skydd för henne själf och
ett väm mot honom — hon kunde ej gå från sitt
bam. Hon hade tiggt och bönfallit — men
förgäfves —- barnet släppte henne ej. Så var det
till sist han slungat fram sitt häftiga: »Ack detta
barn, som alltid står i vägen — hvad jag önskar
du ej hade det.»
Ja — skulle nu hans önskan gå i fullbordan?
Hon såg ned på det lilla hvita ansiktet på kudden.
Hade det icke redan dödens färg?
Hur många glada förhoppningar hade ej
hälsat detta barns inträde i lifvet — blott några få
år hade hon ägt henne, och nu ville Gud redan
taga tillbaka sin gåfva.
Hon mindes den där vårmorgonen, då hon för
första gången kännt sig som mor — hvilken
känsla af andakt, hon erfarit inför detta stora,
underbara, som skulle ske. Redan då hade ju hennes
och mannens vägar börjat gå åt skiilda håll, men
barnets födelse tycktes ha bräkt allt i sina rätta
gängor igen. Och mor hade hon varit — mycket
bättre mor än hon någonsin varit som maka.
Mor hade hon varit ända till den dag, hon
råkade honom — han som tog henne med storm
— från maken, som icke hade tid att bevaka sina
intressen. Han hennes man, var ju i första
rummet den plikttrogne läkaren och först i andra
rummet make, medan den andre — — — A, hvad
betydde plikten för honom — den sköt han
alltid undan på sitt bohèmeartade sätt. Nej,
känslan — den måste gå först. Alltid före allt
annat. Så var det ju också hon själf ville ha det
Om hon nu blef fri — — — ? Ja, så skulle
det bli — barnet skulle komma att dö. Så blekt
det lilla ansiktet var och så svag andhämtningen!
Plötsligt böjde hon sig fram och lyssnade. Hvad
var det — var det en förändring? Andetagen
började komma hastigare — nästan flämtande — den
lille kastade sig oroligt af och an i bädden. Hur
hemskt det rosslade i det lilla bröstet under
andhämtningarne! Skulle nu krisen komma — och hon
visste ingen räddning! O Gud, hennes barn! Fann?
då ingen hjälp — kunde hon ingenting göra?
I ett nu låg hon på knä med hufvudet mot
den hårda järnkanten på barnets säng. Hon
präs-sade samman händerna i smärta och stirrade i
förtviflan på det lilla krampaktigt förvridna ansiktet
på kudden. Det var ju hennes barn, som led!
Med ett slag var allting förändradt. Det var icke
möjligt, att det var hon själf, som nyss suttit där
och kallblodigt kalkylerat öfver den inverkan
barnets lif eller död skulle ha för henne själf — icke
hade barnets mor kunnat göra något sådant 1 Nej,
nej, det hade icke varit hon själf — det måste
ha varit någon annan. En främling hade hon
varit, denna kvinna, som nästan velat köpa sin egen
lycka med sitt bam — en främmande, som med
orätt tagit hennes själ i besittning och stulit
barnets känslor eller de känslor, som rätteligen
tillhört barnet. En främling hade det varit, som
denna långa tid vandrat omkring så främmande här
i hemmet och lefvat sitt eget lif så egoistiskt, att
hon icke varit mor som förr. Hade hon så
verkligen kunnat intala sig själf, att hon skulle
kunnat afstå från sitt barn? Eller var det hans
— den andres verk ?
Nej, nej, för honom hade hon ju aldrig yppat
— 596 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
