Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 24 Juni 1906 - »Minns du?» af Elin Ameen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNS DU?
BERÄTTELSE FÖR H. 8. D. AF ELIN AMEEN.
Minns du, när jag såg dig första gången? Du
stod på en hög sten nere vid stranden, och din
gestalt, aftecknade sig som en fin silhuett mot den
solmättade luftens skarpa dager. Du var klädd i
hvitt, utan en enda nyans af färg. Du höll upp
din klädning med ena handen, medan den andra
höll det hvita parasollet till skydd mot de
intensiva solstrålarna, som sände floder af ljus öfver
din gestalt och dallrade i vattnet, hvilket sakta
skvalpade rundt stenen, där du stod. En liten gosse
sprang barfotad i vattnet, som nådde honom till
smalbenet, och lekte med en segelbåt, hvilken han
manövrerade medels ett snöre i handen. En röd
toppmössa af silke satt snedt på hans ljuslockiga
hufvud, men eljes var han hvitklädd som du, i
sjömansblus och knäbyxor. Han skrattade och
jublade, skrek och var utom sig af förtjusning. Ditt
ansikte kunde jag icke se, ty skuggan från
parasollet föll däröfver; jag kunde ej häller tydligt
urskilja din röst, ty du talade lågt och stilla.
Så länge leken varade, stod jag kvar ett stycke
därifrån och såg på. Det var något i taflan, som
fängslade mig så, att hade jag varit målare, skulle
jag målat af den. Det var solljus och lif, glitter
och lek, sommarluft och sommarfröjd, och barnet
ett af de mäst förtjusande jag någonsin sett. Men
midt i solljuset och sommarglädjen var där något
öfver din gestalt, som verkade dämpadt, högtidligt,
som en tunn slagskugga öfver allt det solljusa. Jag
förstod ej, hvarför det var så eller hvari det
egentligen bestod. Det låg, tror jag, i din hållning, din
dämpade röst, ditt sätt att vända på hufvudet och
däri, att du ingen gång skrattade med i den lilles
stormande skrattsalfvor.
När leken slutade, sprang barnet till stranden,
där han drog på sig sina sandaler, och du steg
från sten till sten, utan att ett ögonblick förlora
din lugna hållning eller det värdiga allvaret öfver
din höga, smärta gestalt. När du stod torrskodd
på stranden, tog du din lille gosses hand och sade:
»Nu, pysen min, ska" vi gå och äta middag.»
I detsamma vände du dig åt sidan och
varseblef mig. Våra ögon möttes, och jag såg då först,
att moderns ansikte var lika förtjusande som barnets,
med ädla, fina drag, men blicken hade ej barnets
tindrande lifsglädje, utan de grå ögonen hade i sitt
djup ett uttryck af sorg, och kring munnen låg
ett drag af allvar, som de få, hvilka sörjt
mycket. Och dock var du ännu ung, så ung, att mången
kvinna vid de åren ännu drömmer sina vackraste
drömmars fullbordan.
Du gick tätt förbi mig den smala strandvägen,
medan den lille oupphörligen pratade med en gäll
barnaröst. Jag måste gå något åt sidan för att
låta dig passera, och i det jag steg tillbaka, lyfte
jag på hatten. Du såg litet förvånadt frågande på
mig, som undrade du, ifall vi sett hvarandra förr,
men böjde lätt hufvudet, medan den lille nyfiket
och skälmaktigt tittade på mig, och när jag nickade
åt honom, nickade han tillbaka. Sedan vände han
sig om ett par gånger, nickade åter och höll upp
båten för att visa mig och när jag viftade med
handen, viftade han igen. Han ropade då åt dig:
»Titta, mamma, herrn viftar åt mig!»
Men du hvarken tittade eller tog någon notis
om den främmande herrn vid strandvägen.
Det dröjde ej länge, innan jag skaffat mig reda
på, hvem du var. Du hade redan tillbragt ett par
veckor vid denna badort på västkusten, dit jag just
anländt. Du hade mycket ung gift dig, ditt
äktenskap hade varit ett idealäktenskap — kanske därför
att det var så kort — ty efter endast tre års lycka
blef du änka och stod nu tämligen ensam i lifvet
med din lille gosse, nu fyraårig. Du var ej rikr
men dock ekonomiskt oberoende, och du lefde endast
för ditt barn i stilla tillbakadragenhet.
Jag förstod, hur du hade sörjt och hur du hade
älskat, och det gjorde mig ondt om din ungdom och
att lifvet så tidigt gifvit dig ett så förkrossande
slag.
Minns du, när vi första gången talade vid
hvarandra? Det var din lille Henry, som förde oss
tillsammans. Han hade känt igen mig, kom fram
till mig och började språka med mig på sitt
barnsligt förtroendefulla sätt, och snart voro vi goda
vänner. Så ropade han an dig, där du satt ett stycke
ifrån oss, och jag följde honom. När du hälsade’
mig, log du ett stilla, vänligt, litet matt leende och
bad om ursäkt för att den lille varit »besvärlig» och
antastat sin nye »farbror». Jag försäkrade dig, hur
glad jag var åt barn, och hur Henry särskildt
fångat mitt hjärta. Då kom där en stråle af glädje
i dina mörkgrå, allvarliga ögon, du strök med
handen öfver gossens hufvud med moderlig ömhet och
stolthet, och då han slog armarna häftigt om din
hals, tryckte du dina läppar gång på gång mot
hans varma, röda kind. Då förstod jag åter, hur
du kunde älska, och i det jag strax därefter såg;
tårar fylla dina ögon, förstod jag åter, hur du ännu
kunde sörja.
❖ * *
Minns du, hur vi under de följande veckorna
voro nästan dagligen tillsammans? Vi gjorde
skogspromenader, vi vandrade längs stranden, vi seglade
ut åt fjärden eller rodde jag dig öfver spegelblankt
vatten till någon närbelägen holme, där vi tillbragte
några timmar under samtal eller läste jag högt för
dig, eller lekte vi med Henry. Ty han var alltid
med oss. Du lämnade honom aldrig ur sikte, och
äfven när han lekte med andra barn, var du alltid
i hans närhet. Endast några oförgätliga
månskensaftnar, då det var för sent för honom att följa
oss och han redan låg inslumrad i sin lilla bäddr
kunde jag locka dig ensam ut på en roddtur. Men,
då talade vi föga. Jag lät båten sakta glida framåt
med lätta, knappt hörbara årtag, eller hvilade jag
årorna helt och hållet. Månens ljus flöt öfver vattnet
som en bred, glänsande strimma. Strandens alla
konturer framstodo i underbart, kalkhvitt ljus, medan
den mörka granskogen där bakom låg dunkel
och-fantastisk. Det var något så tjusande
stämningsfullt i dessa aftnar, ensam med dig, skilda från.
hela den öfriga världen, äfven ditt bam, och jag
kunde ej taga mina blickar från ditt i månljuset
ännu blekare ansikte med de djupa, sorgsna
ögonen. Du var alltid klädd i hvitt, i solsken som i
månsken, och där du satt i båten, brukade du vira
en hvit spetsslöja öfver hufvud och axlar. Endast
mulna och rägninga dagar bytte du ut dina hvita
dräkter mot svart. Några färger bar du aldrig,,
endast någon gång en ros eller en annan blomma,,
fästad vid bröstet eller i ditt skärp. Det hvita
älskade jag, du föreföll mig så intagande jungfrulig
däri eller som en brud, hvilken aningsfull går
lifvets lycka till mötes. Men det svarta kunde jag ej
fördraga, då blef du hustrun, änkan, som en gång.
ägt allt och förlorat allt och ville »sörja och sakna
till lifvets slut och aldrig bära glädjens färger», sade
du själf.
När du satt där tyst i båten, undrade jag alltid,
om dina tankar ständigt endast dröjde vid det
förflutna och om du hvarje stund frossade i din sorg.
För hvar dag hade du dock blifvit gladare, för-
(Forts, ä sid. 622).
— 620 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
